Gunilla Karsten har rest i ett Kina upptaget av förberedelserna för de olympiska spelen och sett mycket hon hellre haft osett.
Europas revolterande ungdomar sökte främmande fäder på avstånd i tid och rum. Sett i backspegeln har skimret kring Kinas utveckling mot kommunism för länge sedan falnat. Verklighetens Kina, vet vi nu, såg annorlunda ut. Men visst är det märkligt hur Mao Zedongs läror kunde nå och väcka ett så starkt gensvar hos ungdomarna i dåtidens Europa.
Min egen vision om en bättre värld tangerade nog aldrig den kinesiska, i ärlighetens namn tilltalades jag inte av den tvådimensionella socialistiska propagandan och retoriken som i mitt tycke kändes lika trist och själlös som den oglamorösa mao-uniformen.
Jag blir ändå förvånad och tagen av hur mycket jag känner igen av attityder och värderingar då jag längre fram på min resa läser Edgar Snows klassiska skildring av förhållandena under ”den långa marschen”: förlöjligandet av det traditionella och allt som representerade ett konservativt (i Kina fortfarande feodalt) samhälle, ifrågasättandet av gamla till synes oskyldiga sedvänjor som firande av högtider m.m. Föraktet för inre mer ”esoteriska” skeenden, snedblickandet på det privata ägandet och den romantiska kärleken. Uppbrottet från materialismen var befriande, men på den negativa sidan fanns intoleransen för oliktänkande, minst lika stark som i den borgerliga miljön som revolten riktade sig mot, och det legitimerade våldets lockelse. Det fanns inga gråzoner, man var antingen med eller mot. I Maos värld fanns allt som skulle bli beståndsdelar i 60 och 70-talets ungdomskultur i västvärlden.
Snow har ju anklagats för att ha varit alltför blåögd och naiv och att han blundade för det som inte stämde överens med hans förutfattade idealiserade bild. Hans bok om revolutionsåren är också den enda skriven av en västerlänning och publicerad i Kina som jag hittar i de kinesiska bokhandlarna, åtminstone på engelska.
Olympiadfeber
Samma polarisering finns även i nuet då man försöker förstå hur den kommunistiska revolutionen utvecklades i en alltmer monstruös riktning. Från att tidigare ha skildrats med helgongloria i varierande lägen framställs Mao Zedong numera som en sadistisk psykopat, som i biografin av Jung och Halliday.
I Kina idag råder stor tystnad om de stora omvälningarna under 1900-talets senare del fram till Maos död 1976. Maos bild pryder fortfarande muren vid Himmelska fridens torg. Hans väldiga staty blickar fortfarande ut över torget och fontänerna i Chengdu, men han förekommer inte i partiretoriken och den nya generationen är upptagen av att förtjäna pengar, de har inte tid för historiska reflektioner. Det rimmar illa med kinesernas omtalade vördnad för gångna släktled. Här lyckas man ta ett stort språng över större delen av 1900-talet. ”Det stora språnget”, indeed!
Nu säljs Maos lilla röda till turisterna på landets marknader. Det är också ett sätt att ta udden av det ursprungliga kommunistiska budskapet, om nu någon vore intresserad. Nu är Kina upptaget av förberedelserna för olympiska spelen.
Genast på Beijing International Airport möter mig en jättelik reklambild för Olympiska spelen 2008, ”One world, one dream”, det är spelens paroll och i bakgrunden ser man ett supermodernt urbant landskap. Parollen möter mig sedan på gator och torg inne i staden, och följer mig på min resa.
I flygbussen som för mig till Beijing åker vi genom nyss uppförda förstäder, höghusområden med eleganta köpcentran som binds samman av flerfiliga motorvägar. Skyskrapor med spegelfasader. Det är ännu tidigt på morgonen, en gråmulen aprildag med regn i luften. Det finns många privatbilar som bildar köer, också flera bussar och människor i stora klungor som väntar vid hållplatserna.
Plötsligt står jag där vid vägkanten, bilarna svischar förbi mig till höger och vänster och trots min noggrannt uttänkta plan att ta mig till hotellet har jag ingen aning åt vilket håll jag ska gå.
Människorna är vänliga men ganska ointresserade. Till slut, med hjälp av en taxichaufför hittar jag fram till hotellet, eller det som varit hotellet, det visar sig nämligen att huset är rivet!
Även om jag var förberedd på det moderna scenariot är jag efter första dagen omtumlad och överväldigad. Att det slutligen blev kineserna som skulle köpa den amerikanska drömmen!
Postkolonialt syndrom
Ända sedan Beijing utropades som vinnare i racet för att arrangera spelen har ett febrilt arbete pågått. I de flesta städer jag passerade under min två månaders resa, från Beijing i öst till Dunhuang i väst och Dali och Kunming i söder river man det gamla och slitna och bygger nytt. Både ledare och vanliga människor verkar besatta av tanken på att visa upp en skön ny värld för det internationella samfundet. Det handlar om revansch! Att en gång för alla visa att Mittens Rike är tillbaka bland de stora nationerna,
Kina lider fortfarande, som så många andra asiatiska länder av ett slags postkolonialt syndrom som gör dem benägna till överdrifter i nationens namn. Man vill ha den högsta byggnaden, den största dammen, snabbaste tåget etc. Många banker liknar mer moderna palats och varuhusen är upplysta som kungliga slott om kvällarna. Den speciella kinesiska prägeln fixar man genom att ha böjda takgavlar.
Det var 1992 som Deng Xiaoping yttrade de magiska orden ”It’s glorious to be rich”. Den kommersiella världen fattade genast signalen och de utländska investeringarna, som bannlystes under Maos tid, rasade in i allt stridare takt. De ekonomiska reformerna tog ny fart.
Tre år tidigare hade samme Deng beordrat poliserna att skjuta med skarpa skott på studenterna som demonstrerade på Himmelska fridens torg.
För många betydde skotten mot studenterna ett slut för socialismen som ideologi i Kina.
Femton år efter händelserna vid Tiananmen är Kina med sina 1,3 miljarder invånare, fortfarande en enpartistat med kommunisterna i spetsen, vars ledare dikterar de allmänna livsvillkoren och bevakar att regelverket följs. Det går att skriva om uppenbara missförhållanden som miljöföroreningar och det går att kritisera rivningsraseriet, men man kan inte skylla dessa på fel hos myndigheter eller fel i den politiska strukturen, då väntar repressalier.
Kineserna bemödar sig om att förbättra bilden av Kina ute i världen. Just nu pågår en stor välbesökt utställning på National Museum i London där man ställer ut skatter ur Kinas konsthistoria. Också i Stockholm ordnas en utställning på Östasiatiska museet med föremål från de kinesiska konstskatterna.
Efter bara en kort tid i den kinesiska huvudstaden inser jag snabbt att kineserna har behållit sin särart. De är vänliga, reserverade, till och med blyga och obenägna att visa sina bristande kunskaper i engelska.
Jag slipper de vanliga utfrågningarna om ålder och namn, men det blir också väldigt tyst omkring mig. I tågkupen kan någon drista sig till ett Where are your husband? Undfallenhet för myndigheter blir jag också förvånat vittne till: vakterna på konstmuseet och tågkonduktören bemöts med samma ängsliga respekt.
Snart ser jag också helt andra sidor. I staden Yangshoo nära Guilin i söder har turismen helt tagit över och kineserna verkar snabbt ha anpassat sig till sedvanlig praxis för turistorter. Plötsligt finns intet kvar av den skygga hållningen. Tvehågsna kunder (som jag) blir nästintill fysiskt attackerade.
I de stora städerna är det inte heller ovanligt att på gator och framför biljettluckorna i järnvägsstationen bli vittne till plötsliga gräl som urartar i handgripligheter.
Stabiliteten som ledarna så gärna framhåller som ledstjärna finns knappast för de miljoner i Kina som ännu lever under fattigdomsstrecket. (Enligt senaste beräkningar 135 miljoner fattiga, siffrorna skiftar beroende på kriterier.)
En blåsig och solig lördag besöker jag som tusentals andra den kinesiska muren. Det är trängsel och folkfest. Här finns alla åldrar och klasser i en skön blandning, några få västerlänningar kämpar för att ta sig fram i folkströmmen. Alla som besöker Beijing måste ta sig till muren. Och alla älskar att bli fotograferade här! ”Först när du besökt muren kan du bli en riktig hjälte, lär Mao ha yttrat”, förklarar vår guide. I nästa andetag beskriver han förhållandena för 29 år sedan, det vill säga under Maos dödsår. För att komma till muren måste man då ta cykeln, det fanns knappt några bilar och vägnätet var outvecklat.
Klyftorna växer
Mycket har förändrats under bara tre årtionden. Tidigare fanns trygghetssystemen i folkkommunerna och de statsägda stora företagen, även om priset var en stark social kontroll. Nu har statsmakten fortfarande kvar sin kontroll om ej lika omfattande, men de sociala skyddsnäten har brutit samman. Miljoner av människor har fått det bättre men klyftorna växer mellan vinnare och förlorare.
Den uttalade satsningen på industrialisering och urbana centran har lett till att förlorarna i första hand finns på landsbygden där småskaliga jordbrukare och landlösa har fått det allt svårare att klara sig. Då jag reste med tåg passerade vi ofta genom torra livlösa slättlandskap med klungor av små rektangulära hus. Inga färgklickar, inga blommor, knappt några människor syntes till.
Enligt aktuella beräkningar har 140 miljoner av den arbetsföra befolkningen tvingats lämna hem och familj för att resa landet runt och sälja sitt arbete där det är möjligt. I pressen omnämns de redan som ett begrepp, en etablerad grupp, ”migrantarbetarna”. Eftersom de saknar ID-kort på orten där de arbetar är de utestängda från sociala rättigheter och kommunal sjukvård. Ofta tvingas båda föräldrarna i en familj lämna hemorten och barnen lämnas kvar. I bästa fall med någon av farföräldrarna men ofta, enligt en undersökning som nyligen gjorts, med främmande människor. Sjuttio procent av dessa uppger att barnen får kost och logi men att de aldrig pratar med barnen.
Migrantarbetarnas svåra situation uppmärksammas nu på politisk nivå. President Hu Jintao har i sin nästa femårsplan inkluderat en satsning på landsbygden men åtgärder saknas. För arbetsgivare landet runt är det givetvis till stor fördel att ha en rörlig oorganiserad arbetarpool. De är de som får ta de oattraktiva jobben som ingen annan vill ha.
När jag redan lämnat landet läste jag en rapport om att allt fler kvinnor bland Kinas fattiga landsortsbefolkning begår självmord och jag tänkte med sorg på de små eländiga husen jag sett från tågfönstret.
I Shanghai, som aspirerar på att bli Asiens affärscentra, ondgör sig människorna över de många tiggarna. De är sannerligen de mest bedrövliga skepnader man kan tänka sig. Ofta förvirrade, många med handikapp, några bara gamla. Som förtappade varelser från en värld av misär och mörker finns de plötsligt där vid de glittriga affärsstråken. Inför olympiaden har man planer på att avlägsna dem från offentliga platser.
På trottoaren till ett av de större affärsstråken i Xian säljer en berusad man halvdöda hundvalpar, det finns en magisk tro på att svarta hundar, rätt tillredda, ger kraft. Intill honom på gatan sitter en smutsig och trasig tiggande kvinna och ammar ett spädbarn. Utanför de bästa restaurangerna nere vid floden i Guilin finns burar med djur av alla de slag där man kan välja vad man vill ha till middag. Det är mycket man ser som man helst hade lämnat osett.
Blågröna alger
Föreställ er att ni öppnar kranen en morgon och ut droppar en gul stinkande sörja. Det här drabbade invånarna i 4-miljonersstaden Wuxi i sydöstra Kina en junimorgon i fjol. Stadens vattentäkt, sjön Taihu, hade tagits över av blågröna alger. China Daily rapporterade om händelsen. Stadsstyrelsens representant hävdade att det är fråga om en naturföreteelse men en naturvårdsexpert som ville förbli anonym framhöll att algblomningen var en följd av bekämpningsmedel från jordbruket och andra föroreningar i vattnet och att Kina håller på att bli en väldig avloppsplats för hela världens industri.
Miljöförstöringen är högst påtaglig då jag reser runt i Kina. Jag hade inte varit många dagar i landet förrän jag slutade äta fisk och skaldjur, detta efter att ha sett tillståndet i floder och vattendrag, som närmast kan liknas vid kloaker. Då man närmar sig de stora städerna, inte bara Beijing och Shanghai, förändras färgerna och det gråbeige tar över. Stadsborna får kanske aldrig se blå himmel om de inte lämnar staden. Enligt det nationella miljövårdsverket (SEPA) lider 400 miljoner stadsbor av luftrörsinfektioner som härrör sig från föroreningar i luften de andas.
De kinesiska ledarna har länge betett sig som om miljöhänsyn var något som länderna i väst påtvingade utvecklingsländerna sedan de själva ställt till det. Eller så har de handlat i överensstämmelse med Mao Zedongs credo att människan ska göra sig till herre över naturen.
Ännu i maj ifjol deklarerade Kinas ledare öppet att de i första hand måste se till den ekonomiska tillväxten och i andra hand tänka på miljön.
Det är bara att hoppas att kritiken från väst i samband med de olympiska spelen tvingar fram ett nytänkande.
Inför olympiaden
Valet av Kina som värd för spelen har varit kontroversiellt. Kritiken har framförallt riktat in sig på brotten mot mänskliga rättigheter. De många dödsstraffen, landövertaganden, välfärdssystemens sammanbrott, förhållandena på landsbygden etc. I China Daily kunde jag utläsa att kineserna blivit mycket sårade av kritiken och indignerat tillbakavisat den som försök att ”politisera de olympiska spelen”. De i väst som försvarar beslutet har hävdat att olympiska spelen tvärtom skulle innebära förbättringar och öppna upp landet för insyn.
Tyvärr har så inte varit fallet, tvärtom har statsmakten skärpt sin övervakning av oliktänkande och media. Det är ingenting som syns i gatubilden och ingenting som jag som resande blev vittne till. Däremot skriver Human Rights Watch i sina bulletiner att regeringen förstärker sitt repressiva grepp för att tysta oliktänkande och ge sken av social harmoni. Kontrollen över media, internet och dissidenter har ökat och nådde en kulmen inför partikongressen den 17 oktober 2007.
HRW citerar Yu Hongian, säkerhetschefen för olympiska spelen, som förespråkat att ”strängt straffa en person för att skrämma andra till underkastelse”, samt ”snabbt upptäcka, kontrollera och gripa personer som beter sig på ett abnormt sätt för att kväsa allmänna protestyttringar innan de hunnit utveckla sig”.
Åtstramningen har inbegripit bortföranden, arresteringar eller skrämseltaktiker för att avskräcka oliktänkande och hindra gatudemonstrationer. Bl.a. bortfördes en jurist som gjort sig känd för att försvara dissidenter av civilklädda angripare som misshandlade och torterade honom innan han släpptes.
Enligt en överenskommelse med IOC, Internationella Olympiska Kommittén, har regeringen gett tillåtelse åt utländska journalister att fritt intervjua människor som vill ställa upp för intervjuer från och med januari 2007 till oktober 2008. De tillfälliga lättnaderna i regelverket gäller inte för det egna landets journalister samt guider och översättare som de utländska journalisterna är beroende av. Alla dessa hotas av repressalier om de deltar i publiceringen av reportage som vänder sig mot vad den officiella propagandan dikterar. Ett flertal trakasserier av utländska journalister har redan rapporterats och dokumenterats noggrant både av HRW och Reportrar utan gränser utan att IOC har reagerat. Allting talar för att övervakningen och det polisiära greppet ytterligare kommer att hårdna då de olympiska spelen närmar sig.
Skenbar harmoni
Kineserna bär rimligen fortfarande på kollektiva trauman från förra århundradets omvälvande händelser som pockar på uttryck. Det är orealistiskt att tro att människor glömmer och att den ”moderna” kinesen kan skaka av sig sitt förflutna. Brott mot mänskliga rättigheter pågår fortfarande utan att uppmärksammas offentligt. Avsaknaden av samhällelig debatt och den bristande toleransen för obekväma åsikter leder förvisso inte till stabilitet utan skapar underströmmar av opposition och spänningar som i längden har en destruktiv inverkan. Hur länge kan stumheten och tomheten i det offentliga rummet kompenseras av eleganta stadsvyer och materiella framsteg?
Den samtida bildkonsten är ett av de få områden där utövarna har kunnat föra fram en kritik mot rådande förhållanden och även nå ut med den internationellt.
Jag besöker Shanghai Gallery of Art där konstnären Gu Dexin ställer ut en installation. Galleriet är inrymt på övre våningen i ett elegant kvarter nere vid The Bund, promenadstråket vid floden. Vid ingången stannar jag förvånat upp, det stora rummet med höga fönster som öppnar upp mot det futuristiska panoramat på andra sidan floden är tomt … och tyst. I sig en lisa efter vimlet nere på gatan. Ljuset faller mjukt och tomheten i rummet känns mättad. Jag ser att golvet är täckt av gatsten och att man går som på en väg fram till de höga fönstren. En sinnebild för taoismens harmonibegrepp, eller? Då upptäcker jag att det finns golvbrunnar i gatan, riktiga golvbrunnar smidda av järn. Jag böjer mig ner och ser vatten forsa fram, blodfärgat och i det röda finns vita tjocka larver! Ett stort block av gnistrande marmor i horisontalt läge är övertäckt av vad som ser ut som flugor.
Senare hittar jag ett citat av Deng Xiaopeng som ger en möjlig förklaring till flugorna: ”Då man öppnar fönstret till den moderna tiden slinker det alltid in några flugor.” Installationen kan säkert upplevas på många sätt. För mig är den en bild av den harmoniska ytans bedräglighet. Den visar på att det moderna samhällsbygget i Kina står på en instabil grund. För att Kina ska komma till rätta med sin historiska barlast krävs ett erkännande av brotten mot de mänskliga rättigheterna. Utan att de sociala orättvisorna i dagens samhälle åtgärdas kan inte heller harmoni i samhället skapas.
Galleriet vid The Bund har inte många besökare. Utanför Shanghai Museum vid den stora Folkets Park ringlar sig däremot långa köer. Här visas en påkostad utställning i flera plan, Art in America: Three Hundred Years of Innovation – Konst i Amerika, trehundra år av nyskapelse. Förutom ett alltid lika magiskt landskap av Edward Hopper finner jag lite av intresse. En mängd mediokra vyer och scener ur amerikansk historia, företrädesvis 1800-tal. Också på det stora konstmuseet i Beijing visas amerikanskt: Wild West America! Här fattas varken äkta amerikanska bufflar eller ping-pongspelande indianer.
Mao ville med våld rasera de trossystem som kineserna levt med i två årtusenden: konfucianismen, taoismen och buddhismen. Kommunismen som han ville ersätta dem med, finns det inte mycket kvar av. Nu talar man om ett ideologiskt tomrum.
Kina saknar idag en officiell religion men de kinesiska ledarna, väl medvetna om att inte ens kineserna lever av bröd allena har återigen dammat av och lyft fram den vise Konfucius. Hans läror om lydnad och ritualiserade former av samvaro människor emellan har tidigare innan Mao alltid tilltalat och varit lierade med statsmakten.
Konfucius i Vilda Västern? Socialism, eller kanske kapitalism med kinesiska förtecken? Det är en märklig och oförutsägbar ideologisk hybrid som idag reser sig och avtecknar sig mot horisonten i öst.
Gunilla Karsten
