Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

En sent påtänkt julklapp plockades ur de högar med pocketböcker som finns invid bokhandelns kassa. Så fick jag en av Doris Lessings senaste romaner, Mara och Dann. Sedan dess har jag läst bara Lessing, fiktion och självbiografier om vartannat. Bristen på kronologi spelar ingen större roll eftersom Lessing själv både upprepar sig och tappar trådar. Hela tiden skriver hon ändå om det som faktiskt är viktigt.
När Lessing tilldelades Nobelpriset reagerade mina belästa bekanta olika. Lessing-beundrarna kunde inte fatta att hon fått vänta så länge på det slutgiltiga erkännandet. Andra undrade mera tveksamt om hon verkligen representerade ”stor litteratur”. Jag hade då bara läst noveller och den sena romanen Love, again, som jag inte tyckte var särskilt bra men vars några meningar följt mig i ett decennium redan. (I synnerhet ”what you have contempt for you will suffer” – vilken rad sammanfattar bättre min förändrade inställning till äktenskap, inredningstidningar eller löjliga vuxna som inte väter håret då de simmar?)
PR-mässigt höll jag från början med i valet av pristagare. För mig räckte det i höstas med bilden av en vithårig gumma i lila kjolar som kommer hem med matkassarna och glatt möter journalisterna med dräpande repliker. Jag ville se Lessing, inte bara som Nobelpristagare, utan på listan över världens bäst klädda kvinnor. Var annanstans i den internationella offentligheten finns tänkande kvinnor som dessutom åldras så att det får synas?

Nu hisnar tanken att jag kunnat levat länge till utan att läsa Lessing ordentligt. Mara och Dann handlar om storasyster och lillebror i ett framtida Afrika. Europa ligger sedan länge under is. De kopior av Paris och London som byggdes i norra Afrika då den nya istiden närmade sig har sjunkit under vattnet, medan en förödande torka sprider sig från kontinentens södra delar. Överallt pågår olika krig. Syskonen räddas först undan en familjefejd och vandrar senare i tonåren norrut.
De recensioner jag hittar på nätet återger i regel denna story och klagar på att Mara är alltigenom god, medan exempelvis den skurk som förföljer syskonen under hela resan är milt sagt stereotypt beskriven med hes röst, fult ärr och allt. Men vad romanen egentligen handlar om är: Hur det är att leva under torka. Hur det känns att göra en önskad abort. Hur det skulle gå att förklara på vilka sätt vår civilisations manicker fungerar tekniskt om man inte är ingenjör, det vill säga inte alls, något jag ofta föreställt mig med ångest. Hur människor inte vill inse vad som pågår, vilken ekologisk katastrof – i den här boken torkan eller den smältande isen i norr – som kommer att drabba dem inom kort.
Ändå är det inte en fiktion med ett budskap. Det är fiktion som struntar i en del läsarvänliga konventioner, typ kapitelindelningar och logiska förklaringar, men skapar en räcka situationer det går att leva sig in i. Och denna emotionella iscensättning är budskapet.

I självbiografierna återkommer Lessing ofta till skillnaden mellan vad man vet och vad man vet – vet på riktigt, med känslorna. Som när mannen i hennes liv uppmanade henne att köpa sig ett eget hus och bo för sig själv. Hon vet att han bara tycker att man ska ha ett eget tak över huvudet, men känslomässigt upplever hon att han lovar henne något och flyttar i hopp om att han ska binda sig starkare till henne.
Samma gäller politiken. Lessing gick på 1950-talet med i det kommunistiska partiet trots sin milt sagt ambivalenta inställning till Sovjet. En av förklaringarna är hennes romantiska och idealistiska känsla – trots bättre vetande – av att det någonstans fanns en fungerande kommunism, om inte annat så i framtiden.

Självbiografins andra del har en superb beskrivning av en brittisk författardelegations resa till Stalins Ryssland. Naomi Mitchinson inleder besöket med att beklaga att Sovjet övergett den fria kärlekens principer och minnas sina
erotiska eskapader i Moskva på 20-talet. En annan, två meter lång författare klär sig alltid i kilt och håller tårdrypande tal om skottarnas befrielsekamp, för vars framgång de sovjetiska partipamparna sedan skålar.
De brittiska författarna har stora politiska meningsskiljaktigheter men svetsas samman inför den misär och den ihåliga fraseologi de möter. När de inför hemresan åker till flygfältet kör bilen över en försupen man som vinglat ut över körbanan. Britterna vill ge den blodiga mannen läkarvård medan tolken helst hade lämnat honom på gatan. Efter att han lyfts in i bilen skäller tolken ut honom för att han vågat störa dessa fina utländska gäster!
Lessing kan vara historiskt svävande, men hon är psykologiskt exakt. I motsats till en Ian McEwan som så tydligt läser på och får alla detaljer rätt, men ändå inte vet hur människor fungerar.
Det har till exempel skrivits massvis om homo sovieticus andliga tudelning – den officiella sanningen är en, den privata en annan. Lessing hittar i förbifarten den ömma punkten. Hon noterar att ryssarna läser klassikerna men bara i undantagsfall kritiserar politikerna:
”Dessa människor levde i ett land där varje stund i livet styrdes av en meningslös brutal retorik. Ändå uppfostrades de i den humanistiska traditionen. En enda bok av Tolstoj ifrågasätter allt de officiellt blev lärda.”
Hon märker också hur de
enstaka ryssar som protesterar inte blir utfrysta, utan tvärtom omringade av alla andra i vänligt insisterande tillrättavisning. Liksom tolken mot suputen i taxin …
Problemet med tudelningen och ”gruppomfamningen” gällde för Sovjetunionen liksom allt mera för Ryssland i dag. Ifall stor litteratur ringar in sanningen bättre än någon annan kunskapsform, så ja – det är vad Lessing skrivit.

Anna Rotkirch

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.