I Turkiet är det armeniska folkmordet  fortfarande en blind fläck i landets historia. Historiker bortförklarar och bagatelliserar förbrytelserna under det osmanska rikets sista år. Samtidigt förtrycks landets återstående kristna minoriteter i en stat där nationalismen växer sig starkare.

Jag kom till Istanbul med båt från Odessa. Överfarten över Svarta havet präglades av himmel och hav. Mitt sällskap vid middagsborden bestod av tre dövstumma kvinnor som kommunicerade genom teckenspråk. Jag försökte fråga dem var-
ifrån de kom, men de verkade inte förstå frågan.
Klockan 05.30 på morgonen den 30 juli 2007 började äntligen små ljus dyka upp i fjärran. Vi närmade oss Turkiet, i gryningen tecknade jag Bosporen med Asien till vänster och Europa till höger.
Jag reste till Bysans på samma vägar som mina förfäder. Ända sedan Odessa hade vålnaden av en norsk kung följt efter mig. Nu lutade han sig mot relingen och såg ned i de svarta och grå böljorna. Han klappade mig försiktigt på axeln och viskade till mig på gammal norska något om kvinnor, svärdsslag och Kristi kors. Det var ganska varmt i luften, lite vind – en lotsbåt kom emot oss, kaptenen ropade något i halvmörkret – och fartyget gled nu in mellan kontinenterna mot Istanbul. Vid den första glimten av sol drog kungavålnaden sig undan.
Istanbul började avteckna sig vid infarten till Marmarasjön; först skyskrapor, sedan sultan Mehmet II:s fästning och så den stora bron från kontinent till kontinent. Staden var praktfull!
Det var lätt att låta sig berusas av mystiska bysantinska bakgator och storslagna moskéer som speglade sig i Hagia Sofias kupoler – en gång i tiden kristenhetens största kyrka. Här sjöng den förtvivlade befolkningen sina sista litanior den 29 maj 1453. Några timmar senare stormade turkarna staden. Hagia Sofias kors krossades och freskerna målades över. Dessutom gjordes kyrkan assymetrisk, eftersom grundplanet i sin ursprungliga form inte passade ihop med riktningen mot Mekka. I det kvasimoderna och kvasisekulariserade Turkiet har byggnaden omvandlats till ett museum. I dag är Hagia Sofia en underlig hybrid av två gudshus som egentligen inte verkar kommunicera med varandra.

Besökare upplever mötet med Hagia Sofia på mycket olika sätt. I gästboken beskriver en engelsk ateist mötet som en positiv upplevelse: ”äntligen ett exempel på harmoni mellan islam och kristendom, fint att det nu är ett museum”. En bulgar uttrycker besvikelse och raseri över skändningen av kristna fresker: ”I 550 år har denna kyrka brukats för falsk gudsdyrkan!” En ryss kommenterar detta med att kyrkan redan skändats av västliga kristna år 1204 och irriterar sig över att man fortfarande hyser respekt för en venetiansk korsfarares grav. En turk triumferar över dem båda och skriver: ”Men nu är byggnaden turkisk och turkisk ska den förbli för all framtid”. Och medan konflikten har rasat verbalt på gästbokens sidor har gräset vuxit vilt på en av kupolerna – underhåll är ett främmande ord när det beträffar icke-islamisk religiös arkitektur i Turkiet.
Stick i stäv med vad man skulle tro ökade Istanbuls betydelse efter 1453. Då blev staden huvudstad för det osmanska riket, som en tid var världens största rike med besittningar från Balkan till Bagdad. Och fram till slutet av 1800-talet var det osmanska riket en tolerant stat, i motsats till dagens Turkiet.
Kring Gyllene hornet vimlar turisterna, från japaner med kameran i högsta hugg till holländare och en stor grupp araber, på besök i kalifatets forna huvudstad. Men man behöver inte gå långt innan man hamnar i stadsdelar som befolkas enbart av turkiska muslimer. Här går de flesta kvinnorna i slöjor som döljer allt utom ögonen. För bara hundra år sedan skulle bilden ha varit en annan och mycket brokigare. Många armeniska och grekiska kristna satt på betydande poster i det osmanska riket. Men med det första världskriget kom folkmordet på armenierna och under Kemal Atatürk genomfördes ett befolkningsbyte med Grekland som ledde till att Svartahavs- och Medelhavskusten förlorade sina tretusenåriga grekiska bosättningar. Det kan förefalla som om tiden nu också kommit till Istanbul.

De sista armenierna
Folkmordet på armenierna kom under första världskriget, då det osmanska riket stod på randen av sin undergång. Riket styrdes då av en tremannajunta, den s.k. ungturkiska regimen. Med förevändningen att man fruktade ett armeniskt uppror men antagligen mer drivna av storturkiska idéer satte man i gång med att förinta armenierna i rikets östliga delar. Däremot blev Istanbuls kristna minoriteter i viss mån skonade, sannolikt för att undgå internationell skandal i en stad med många diplomater och andra utländska vittnen.
Ett par kilometer från Hagia Sofia ligger det armeniska patriarkatet. På en bänk satt några av Turkiets sista armenier. Då jag tilltalade dem på armeniska lyste de upp. En äldre herre berättade begeistrat att han hade bott sju år i Jerevan. ”Jerrreevan!” skrattade han och dunkade mig jovialiskt på axeln. Men då jag kom med frågor om livet i Turkiet fylldes han på nytt av allvar. För armenierna i Istanbul kan emigration ofta synas vara den enda möjligheten till ett värdigt liv.
”Och vad hände med armenierna i resten av landet?” frågade jag. Som svar vred han sig åt sidan och drog högra handen snabbt över struphuvudet, som för att demonstrera en halshuggning. Därefter höjde han huvudet och lät höra ett godmodigt, galghumoristiskt skratt, han hade uttryckt något som i Turkiet var förbjudet. Och då såg jag att hela området var videoövervakat, inte heller det kyrkliga rummet är fredat för statens blick. Utanför fanns en vaktkur med poliser, som med jämna mellanrum gick in i patriarkatet för att inspektera byggnaden.
År 1919 genomförde den osmanska efterkrigsregeringen en undersökning av folkmordet. Flera personer dömdes till döden för krigsförbrytelser. Men när Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, kom till makten sattes det stopp för alla processer. Under hans ledning gick Turkiet in för nationalism och förnekelse av folkmordet. I patriarkatet hänger hans idealiserade porträtt. Bilden är en förödmjukelse för Istanbuls armenier, men att avlägsna den skulle vara galenskap, sådan som kontrollen av de kristna minoriteterna är i dag.

Över till Asien
Efter fyra dagar i Istanbul satte jag kursen på Ankara. Från den europeiska delen av staden tog jag en båt över Bosporen. Solen gick ned bakom Blå moskén och lämnade efter sig en fantastisk silhuett på himlen. Moskéernas bönerop ljöd i ett samspel som fick mig att tänka på hur linjerna i arabisk kalligrafi dansar i spiraler mellan tunna och tjocka penseldrag. Detta var det sista jag såg av havet. De följande veckorna skulle gå över land, genom öknar och berg, till det forna Armenien. Det var en resa som jag beslutat genomföra för många år sedan vid folkmordsminnesmärket på Tsitsernakaberd i Jerevan, men som jag egentligen aldrig sett fram emot med stor glädje.
Alla mina anteckningar om Armenien hade jag lämnat hemma. Det var mindre än ett år sedan den turkarmeniske tidskriftsredaktören Hrant Dink mördats för sina kommentarer om folkmordet. Omnämnanden av folkmordet omfattas av förbudet i lagen mot att kränka den turkiska nationen och kan bestraffas med fängelse i mellan två och fem år. Mitt besök i patriarkatet hade antagligen registrerats av underrättelsetjänsten och det var bäst att inte ta onödiga risker.
Jag satt i egna tankar utan att märka att vi kommit in i hamnen på andra sidan av Bosporen. Det var först när båten lade ut på nytt som jag märkte att jag var på väg tillbaka till Europa. Jag sprang mot landgången som man höll på att dra in. Båten var redan 70 cm från bryggan. Jag tog sats och hoppade. I en halv sekund svävade jag med mitt bagage över Bosporen, innan jag landade med bägge fötterna i Asien.

Atatürk som vaxdocka
Ankara är mindre än hälften så stort som Istanbul och skulle ha en nästan provinsiell prägel om det inte varit för de statliga institutionerna och ambassaderna och inte minst Atatürk-mausoleet, en enorm gul koloss, tjugo gånger så stor som Lenin-mausoleet i Moskva. Det rymmer inte bara en enorm hall med en monolit över Atatürks grav, utan också ett museum som visar statsgrundarens meriter. Här kan man se hans medaljer och dekret. Till slut blir illusionen om Atatürks odödlighet nästan för påträngande. Där står han som en vaxdocka, med sin egen verkliga hand utsträckt. I museet citeras också ”landsfaderns” uttalande: ”De kristna utgör ett hot mot Turkiets enhet”. Detta sades sedan de kristna nästan överallt i landet, med undantag för Istanbul, utrotats.
Uttalandet kan låta som ett obehagligt eko av den ungturkiska retoriken från 1915, men utgör åtminstone ett medgivande av att det i Turkiet existerar kristna minoriteter. Tidigare låg Atatürk begravd under stenhällar i etnografiska museet. Där nämns överhuvudtaget inte områdets kristnas historia. År 1900 var en tredjedel av Anatoliens befolkning kristna – i dag är de under en procent. I museerna kan man få ett intryck av att området alltid varit rent muslimskt. Detta är folkmordets sista stadium. Efter att ha utrotat mänskorna utrotar man deras arkitektur och konst, för att ge ett intryck av att det aldrig existerat armenier i området. På så sätt försöker Turkiet göra diasporans krav på sitt historiska fosterland illegitimt.
en gul bödel
Från Ankara tog jag ett nattåg söderut till Adana. Därifrån gick resan vidare med buss i nio timmar över Eufrat längs den syriska gränsen. Landskapet var till en början fyllt med kaktusar, men blev sedan ren öken. På eftermiddagen körde bussen in i Urfa. Solen hängde som en gul bödel över ett sprucket och kruttorrt landskap. Luften jag andades in brände i lungorna.
De första som mötte mig i Urfa var en mängd barn. Jag omringades och förföljdes medan de ropade de två engelska ord de kunde: ”hello” och ”money”.
Det var något maniskt i sättet på vilket de ropade ”hello, hello, hello” och ”money, money, money”, det var som om de inte kunde stoppa sina ramsor ”Hellololo! Monimoni!”. Blickarna var inte heller särskilt vänliga. En tioårig pojke kom springande med ett bilhorn och startade en våldsamt bullrig konsert. När jag inte gav dem pengar kastade de först skräp, sedan sten på mig. I raseri hötte jag med knytnäven och skällde ut dem. De drog sig tillbaka, men efter fem minuter var de där igen. I närheten satt tedrickande vuxna och såg på detta spektakel utan att reagera. Signalen var tydlig: européer är inte särskilt välkomna.
Jag förstod snart att om jag skulle röra mig fritt i staden måste jag ändra dagsrytm. På dagen torterade mig solen hämningslöst och överallt där jag gick flockade sig småpojkar kring mig med stenkastning och rop om pengar.
Det var därför natt när jag klättrade upp mot fästningen på Urfas mäktiga klippor. På väg genom trånga gator gick jag förbi ett gudshus som tjänat tre religioner: först fungerade det som synagoga för att under tidig medeltid bli kyrka, bara för att några få århundraden senare bli moské. Här låg också ett av världens äldsta kristna riken, Edessa, där kung Abgar mottog ett avtryck av Kristi ansikte på ett tygstycke. Enligt den lokala traditionen föddes Bibelns Job där – och få orter har fått uppleva en liknande kalkylerad ondska som denna stads befolkning utsattes för år 1915.
Stentrappor förde uppför klipporna. Andfådd stod jag vid ingången till en majestätisk klyfta som skilde borgen från berget runtomkring. Jag såg ljusen från Urfa bakom mig och vandrade nu mellan bergsväggar som med enorm viljestyrka strävade mot den svarta himlen. Över mig tronade Cassiopeia, stjärnbilden som fått sitt namn efter en etiopisk kejsarinna.
Sommaren 1915 är den svartaste sommaren i det armeniska folkets historia, då armenier i hela östra Anatolien drevs ut ur sina städer. Män skildes från kvinnor och barn och jagades in i trånga bergspass, där de slaktades av turkiska och kurdiska soldater. Därefter drevs kvinnorna ut i öknen. De flesta svalt ihjäl där de gick nakna söder-ut. Vissa vackra kvinnor överlevde som sexslavar för turkiska och kurdiska soldater, men många av dem begick senare självmord.
Innan jag reste till Anatolien tittade jag på ett antal bilder som tagits av den tyske fotografen Wegner. Den första bilden: en kvinna med ett spädbarn på armen på flykt genom ett stenigt bergslandskap, bakom henne följer flera andra mänskor. Nästa bild: liket av en naken pojke i öknen – kroppen är bara skinn och ben. Ansiktet ser ut att vara bränt, den ena armen är avhuggen, det samma gäller könsorganen. Bredvid sitter ett barn på huk och stirrar tomt framför sig. Därefter en gårdsplan där kvinnor låg. De var så magra att man på ena handens fingrar kunde räkna hur många andetag de hade kvar. I förgrunden patrullerar en beväpnad turkisk soldat. Så fortsatte det med en lång rad ohyggliga bilder av mänskor som reducerats till material för den ungturkiska nationalistiska ideologin. Det är här inte bara fråga om massutrensningar som kan klassifieras som folkmord – eftersom den armeniska befolkningen i östra Anatolien utplånades fullständigt är det fråga om ett fullbordat folkmord.
I Urfa var armenierna talrika före första världskriget. I deras stadsdel kunde man köpa det finaste silket och de vackraste mattorna. Våren 1915 drabbades bara en del av den armeniska befolkningen av utrensningar. Det visade de återstående armenierna vilket öde som väntade dem och efter några veckor var alla tillfartsvägar till den armeniska stadsdelen stängda med barrikader. En ledning valdes, som med järnhård disciplin organiserade motståndskampen i stadsdelen. På så sätt höll armenierna stånd mot övermakten i månad efter månad. Till slut sökte turkarna stöd hos den tyske generalen Wolfskehl. Med hjälp av artilleri sköts en bräsch i barrikaderna och kort senare strömmade turkarna in. Ett blodbad följde där männen sköts ned och kvinnorna våldtogs.
År 1983 fick Urfa hederstiteln Sanli, den ärorika, för turkarnas ”hjältemodiga” kamp under första världskriget och staden har sedan dess gått under namnet Sanliurfa. Alla kyrkor och andra byggnader som härstammat från den armeniska epoken har jämnats med marken. Som besökare får man ett intryck av att staden i sin helhet varit muslimsk sedan 1200-talet. Och 1939 ställde Adolf Hitler den retoriska frågan: ”Vem minns längre armenierna?”

Diyarbakir, den största kurdiska staden i Turkiet, är det våldsamma centret för inbördeskriget mellan PKK och regeringen. Under 80-talet strömmade flyktingar hit från sydost, från byar som ofta jämnats med marken. Här bor de fortfarande, inklämda i trånga bostäder utan avloppssystem. Varje vår sänds över hundratusen turkiska soldater hit för att slåss mot den kurdiska gerillan. Några månader efter mitt besök gick turkiska styrkor över gränsen till Irak, men i augusti 2007 höll Kurdistan ännu andan.Detta är den verklighet som omger de femtio återstående syriska kristna i Diyarbakir. Det som var patriarkatskyrka på den tiden de kristna var i majoritet ligger nu i ett ogästvänligt område. På den bakersta bänken satt en äldre kvinna fördjupad i böner på det nu nästan utdöda språket arameiska. Längst fram lärdes fyra barn att fungera som ministranter, kyrktjänare. För några år sedan plundrade okända gärningsmän kyrkan på ikoner och silverkors från medeltiden. Församlingens präst har flera gånger hamnat i polisförhör sedan han sagt att folkmordet 1915 också drabbade deras kristna minoritet. Söndagsmässorna övervakas noga av hemliga polisen.
Men värre än den politiska förföljelsen är medvetenheten om att vara en utdöende minoritet. Ännu på 1960-talet fanns det över tusen syriska kristna i Diyarbakir, nu återstår bara fyra familjer och en präst. Plågsamma tankar följer de kristna in i sömnen: Måste deras dotter övergå till islam för att bli gift? Kommer deras barnbarn att födas som muslimer? Blir detta slutet på Diyarbakirs 1700 år gamla syriska befolkning?

Likplundrarna i Van
Förföljelserna av de kristna fortsätter in i döden. Sjön Van ligger i hjärtat av det historiska Armenien, inte långt från dagens Iran och Irak. 1600 meter över havet är hettan inte längre kvävande. I murarna vid sjön ligger ruiner från gamla tider utspridda. Här letade jag i flera timmar efter spår efter armenier.
I en bergsvägg fann jag ingraverade kors med armeniska skrivtecken. Då förstod jag att en ruin inte långt borta måste vara en tidigare kyrka och att detta var en kyrkogård. Plötsligt märkte jag några ortsbor som grävt djupt ned i jorden. I händerna höll de rester av mänskoben. En yngre man lyfte upp en huvudskalle. Sedan roade han de andra med att röra käften på huvudskallen upp och ned. De skrattade, men blickarna blev betydligt allvarligare när jag dök upp. Utlänningar borde inte ha sett detta. Fyra personer ställde sig hotfullt omkring mig: ”Vem är du? Var-ifrån kommer du?” I stället för att svara gick jag därifrån med beslutsamma steg – jag hade sett nog.

I Ararats skugga
Vid det 5000 meter höga berget Ararat möts Mindre Asien i söder och dagens Armenien i norr. Från den översta våningen i hotellet i den turkiska gränsstaden Igdir ser man in i Jerevan med teve-tornet, flygplatsen och St Gregorius-kyrkan. Så nära kommer man Armenien, men gränsen är stängd! Ända sedan Armenien blev en självständig stat efter Sovjetunionens upplösning har Turkiet hållit gränsen stängd. Den militära närvaron i området är enorm. I Dogubeyazid på södra sidan av Ararat stod femtio pansarvagnar redo att gå i aktion. Bussarna i dessa delar av Turkiet kontrolleras fortfarande av beväpnade soldater. Överallt finns militära förläggningar skyddade av betongmurar och sandsäckar.
Utanför Igdir, på vägen mot Nachitjevan, står ett väldigt museum ägnat ”det armeniska folkmordet på turkarna” (sic!). Här har verkligheten från 1916 vänts på huvudet. De groteska bilderna på väggarna är till förväxling lika bilderna i den tyska fotografen Wegners samling, men här är det armenierna som beskylls för mord på turkarna. Bilderna och texterna i detta museum uttrycker ett hat mot armenierna som är jämförbart med nazisternas propaganda mot judarna i Tredje riket.
På detta sätt ges turkarna en grovt lögnaktig historieförståelse. Utbildningsnivån i Turkiet är låg. Många är fortfarande analfabeter och fram till 1997 var den obligatoriska skolgången bara fem år.
Hatmuseet i Igdir ligger bara 7 km från gränsfloden och 22 km från Armeniens huvudstad. Om det inte varit disigt kanske jag kunde ha sett folkmordsminnesmärket på Tsitsernakaberd i Jerevan.

Armenernas gamla huvudstad
Ani, en gång det armeniska rikets huvudstad, hade på 900-talet hundratusen invånare och tusen kyrkor. Men under seklers gång förhärjades staden av turkmener, seldjuker, mongoler och jordbävningar och staden övergavs helt under 1500-
talet. Jag gick genom stadsmurarna. I ett vindpinat och naket landskap höjde sig kyrkoruinerna. Längre österut kommer man inte i Turkiet – längs Ani rinner floden Ahuryan i en trång klyfta och på andra sidan ligger den armeniska republiken. Där fortsätter platån att stiga mot Aragats topp 4090 meter över havet.
Jag stod i Turket, knappt 200 meter från Armenien, men med hjärtat i Armeniens forntid. Det var ren poesi att vandra från kyrkoruin till kyrkoruin. Tiridates katedral dominerade landskapet genom sin storlek. Inne var det kyligt. Kupolen har rasat och lämnat efter sig en enorm öppen cirkel i taket genom vilken man såg himlen. I Frälsarkyrkan inbjöd freskerna till reflektion över teologiska mysterier. På var sida om Ahuryan ligger ruinerna av en bro som på sin tid förenade det som i dag är Turkiet med dagens Armenien. Knappast någonstans mellan Rom och Kina finns det några vackrare ruiner, men denna del av Silkesvägen är nu spärrad av taggtråd.
Men staden bär inte bara märken av jordbävningar och gamla krig. En hel del av ödeläggelsen verkar ha skett nyligen. I Tigran Homents kyrka har soldater använt freskerna som måltavlor. Namn som Timur, Orhan och LPP har ristats in i väggmålningarna. Några målningar har kalkats över med vitt. På åsarna bakom Ani ligger kloster som helt sprängdes bort under 50-talet. Ödeläggelsen av buddhastatyer i Afghanistan är anspråkslös när man jämför med antalet kyrkor och kloster som förstörts i Turkiet under de senaste 80 åren. Man kan gott fastslå att en av Mindre Asiens viktigaste kulturer förvaltas av vandaler.

Kyrka blir moské
Från Ani reste jag till Kars, som i tiden låg i det ryska kejsardömet. Mitt i centrum hade en tidigare kyrka stängts för ”restaurering” och avsikten var att den skulle öppnas på nytt i december 2007, som moské. Trots den sekulära konstitutionen är banden mellan stat och religion i Turkiet högst reella. Inte långt från den forna kyrkan låg det utbrända skalet av en rysk villa från 1800-talet. Fönstren hade krossats och invändigt var huset till hälften nedbränt. Men över dörren stod ett namn med kyrilliska och armeniska bokstäder.
I denna melankoliska asiatiska stad fann jag också en fontän med lejonhuvuden som hölls upp av fyra antika nymfer. Kvinnogestalterna symboliserade en lätt nyklassisk erotik med sina kroppsspråk och halvt blottade bröst. En lämning från den ryska tiden när Kars låg närmare Europa än i dag. Fontänen har tydligen inte hållits i skick på många år. Om Turkiet fortsätter på nationalismens och islamiseringens väg kommer denna symbol för fruktbarhet att försvinna.
Nästa dag fortsatte jag till Georgien i förvissningen om att jag aldrig kommer att återvända till Turkiet. 25 dagar tidigare hade jag hoppat över Bosporen till Asien, måtte Asien aldrig hoppa åt andra hållet! Allt jag sett visar att Turkiet har ett antagonistiskt förhållande till det vi traditionellt räknar som europeiska värden. Som en mildare fortsättning av de omänskliga förbrytelserna mot armenierna i början av 1900-talet fortsätter hatpolitiken mot de återstående kristna. Historiker offrar sin integritet i lojalitet med Atatürks statsprojekt. Ingen respekt visas för oersättliga kulturminnesmärken. I historiskt kristna områden som Antiokia, Efesus, Kappadokien, Bysans och Armenien håller den kristna befolkningen på att försvinna. Det verkar bara vara en tidsfråga innan de sista kristna lämnat Turkiet – och då kommer den ungturkiska regimens dröm för 90 år sedan om en etniskt och religiöst enhetlig stat att vara närmare sitt förverkligande.