En utvecklingsroman och en fascinerande och rik berättelse, skriver Kaj Hedman om Protokollsutdrag från subversiva möten.

Någonstans i mitten av Henrik Janssons stora, fylliga roman Protokollsutdrag från subversiva möten finns en skildring av en nattlig vandring hem genom Åbos gator, där huvudpersonen i romanen, ”Henrik Jansson”, mot sin vana riktar några provokativa ord till en tuff ägare till en stor schäfer. Den unge stalinisten och studeranden Henrik Jansson blir åthutad och tar till flykten medan han krossar glas och får blodiga händer, ropar snyftande: Revolutionen har börjat!
I början av boken möter den mobbade Henrik en bundsförvant, den storvuxna, coola Åminne som på ett självklart och blaserat sätt sätter busarna på plats. Samma Åminne dominerar den minoritetskommunistiska finlandssvenska kårgruppen där Henrik Jansson är med, och styr den med vänligt diktatorisk hand.
Boken kan till en början uppfattas som en uppgörelse med eller analys av varför finlandssvenska ungdomar från olika samhällsklasser på grund av idealism och hjärntvätt drogs till en sådan rörelse som ”taistoismen”, men romanförfattaren Jansson gör det lyckligt-vis mycket svårare och mer intressant för läsaren än att han skulle ha skrivit en klassisk uppgörelsebok – en sådan kunde lätt ha blivit patetisk. Samtidigt som hela romanen blir en ramberättelse om den unga vänstern på 70-talet, om rock- och spritkulturen, om ungdomens eviga protest och dess sökande efter sanningar och lögner, om unga och äldre kvinnor med spännande namn och starka personligheter, är den i första hand en djuplodande, mångbottnad roman om stor vänskap, kärlek, svek, ånger och försoning. Skickligt väver Jansson dagens depressiva nyliberalistiska samhällsfenomen med sitt totala jämlikhetshyckleri in i 70- och 80-talens drive, där det fanns betydligt mer nyanser i huvudet på männi-skorna. Någon enstaka gång kan jag som läsare tappa bort mig i berättelsens dubbelspår där nutid och dåtid skrivs ut parallellt, men för det allra mesta imponeras jag av Janssons förmåga att hålla ihop de två trådarna på ett helt fantastiskt sätt; politiska konster, ideal, religiösa uppgörelser, grubblerier, allt sådant kan många gånger av många upplevas som evigt och olösligt, men den riktiga kärleken, och vänskapen, är sådant som var och en upplever konkret och även sublimt i sina egna liv utan att de behöver tolkas – bara man får klart för sig vad som är vad.
För ”Henrik Jansson”, lite över 50 år, heter den stora kärleken i boken Pinka, en lite yngre kvinna som ännu kan få barn – att våga få barn är ett viktigt tema i boken.
Man kan tycka att Jansson intrikat blandar ihop sin egen personlighet, sin roll och sitt yrke med denna ”Henrik Jansson”, som även han kallas Henkka, och det är säkert inte meningen att någon läsare ska dra särskilt många slutsatser av det. Det som vi har här är en författare som använder sig av de bästa medel en författare kan använda sig av, i full frihet och i total fantasi om han vill, men han kan också använda verkligheten som han vill. I boken förekommer en del ”verkliga” personer, men som läsare behöver man inte grubbla över huruvida och på vilket sätt de påhittade personerna är verkliga.
Nästan på varje sida i romanen möter den nutida läsaren det märkliga 70-talet där längtan efter rättvisa och jämlikhet gick hand i hand med det som man nu vet och delvis redan då visste var politiska missdåd, men allting ses från de unga ”oskyldigas” synvinkel, samtidigt som en skarp självuppgörelse pågår motoriskt, notoriskt och segt.
Sist och slutligen är boken en berättelse om en medelålders mans väg från pojke till vuxen. De politiska ramarna och nyanserna, de många konflikterna och relationerna, mobbning och grymheter, blir till sist sidospår då ”Henrik Jansson” kryper ut ur sin puppa för att flyga mot ett accepterande av den egna personlighetens brister samtidigt som han finner en nåd och möjligheter till äkta kärlek, till ett bejakande av mannens behov av moderlighet och beskydd, till ett bejakande av den mänskliga styrkan att se bortom fasaderna och ta vara på vänskapens äkthet. I slutet av boken återkommer den dominerande gestalten Åminne som en slags kombination av deus ex machina och mentor.
Om vi alla på något sätt är småpojkar, låt oss då vara det med värdighet, och inte förakta oss själva, verkar vara bokens motto. Samtidigt som författaren för en intensiv diskussion om vad politik egentligen är då den är inne i ens eget liv, eller … ska man alls vara politisk och på vilket sätt? Som alla vet så är ju ändå allting politik. Men för att vara politisk måste man hitta sig själv först. Protokollsutdrag från subversiva möten handlar om en jakt efter en politisk pojke som flytt – och som kommit tillbaka till sig själv.
En utvecklingsroman alltså, och på samma gång en fascinerande och rik berättelse där persongalleriet är ovanligt rikt, skildrat med varsamhet och sanningssökande i det mänskliga.

Henrik Jansson: Protokoll från subversiva möten. Scriptum 2007, 338 s.

Kaj Hedman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.