Poesi i Petersburg

Ett tjugotal finlandssvenska författare med vänner reste i början av februari till Sankt Petersburg för att delta i poesiuppläsningar med ryska poeter.

Resan arrangerades av författaren Mikaela Sundström och översättaren/läraren Andreas Hägg, inför resan hade en stor mängd ny finlandssvensk lyrik och prosa översatts till ryska. Här är några ögonblicksbilder från resan.

Jag har aldrig varit i Ryssland. Nu sitter jag i Sankta Katarina svenska kyrka i Petersburg och lyssnar på poesiuppläsningar. Här i detta vackra, förfallna hus gick mina släktingar i skola vid förra sekelskiftet. Konstig lokal för finlandssvensk poesi. Stuckaturer och 70-talslysrör. Ikoner och gymnastiksalsgolv. Hetta och syrebrist.
Jag försöker förstå vad de ryska poeterna säger, vad våra tolkar säger, vad det står på skyltarna, menyerna, avenyerna. Jag är van att tro att jag förstår. Detta både liknar och är helt olikt samtidigt. Jag känner mig dum och hjälplös, en bra erfarenhet, men tröttande.
Jag vet inget om rysk poesi före resan, inte mycket mer efteråt. Men det var roligt!
En mager, cool tjej läser om att inte vilja bli slagen, en liten man med osannolikt stora glasögon läser med sjungande röst om mytiska figurer, en gammal man med stort tomteskägg läser ordekvilibristik som får den ryska publiken att vrida sig av skratt.
Mina förutfattade meningar om ryskt patos och romantik kommer inte på skam. Jag undrar hur de ser på oss, hur de läser oss? Jag undrar om den politiska dikten, var den finns, hur den ser ut? Jag måste återvända, för att gå på broarna, se kyrkorna, tavlorna, träffa poeterna. För att försöka förstå.
Katarina Gäddnäs
Dimmornas broar, vindlande kanaler, gyllene spiror, karkkikyrka. Smutspartiklar över allt. Ett evinnerligt promenerande, lyckligen borttappade i timmar. Dagar flödande av champangeskaja och rysk poesi, av tavlor och prat, av honung och mjölk och Cohens Hallelujah. Solen såg vi aldrig. Och sen kom herr Muikku och hämtade oss, mer punktlig och pålitlig än ett urverk. Den underliga drömmen var över, vi var ute ur zonen.
Sara Ehnholm Hielm
Vad gör poeter i St Petersburg? Kanske kan man slåss med arga tjetjener på barer? Kanske få höra poesi om shamaner? Kanske nästan gå till Dostojevskij-museet, men bara nästan.
Kanske får man förklara att man vill ha ryska komplimanger, trots att man är feminist?
Också finländska poeter är små både inne i och utanför eremitaget.
Hannele Mikaela Taivassalo
St Petersburg –
eller Leningrad in memoriam.
Det är inte längre ett ”annorlunda” liv. Bara ett mindre fattigt.
Fredrik Lång
När vi först kör in är det kallt och blött och det känns som om St Petersburg går i en enda grå färgskala. Men det visar sig att det är en stad av kontraster: vi äter sega bullar i ett vinterpalats, vi bor i ett knarrigt rum men där finns en flygel, det går inte att dricka vattnet men champagnen är billig, vi träffas i en dammig skola och hör sublima dikter.
Philip Teir
En flicka med blåa ben läser poesi i överhastighet i en kyrka som blivit korgborgshall som blivit en kyrka. Varmt och nära taket. Lite is på Nevan, lite snö. På natten åker en limousinbuss vrålande längs gatan, cyklister i hjälm, hästar. I limousinbussens taklucka vädrar en dåre sitt hår.
Stella Parland
Etsittyämme tuntikausia Gruusialaista ravintolaa ja pelastauduttuamme oudosta taksista söimme meetwurstia sormin suoraan paketista kaupasta, jonka sijainnista meillä ei ollut mitään käsitystä.
Jyrki Kiiskinen
En märkligt välbekant överraskning, St Petersburg. Eller, jag trodde jag förstod för jag fattade ingenting. En te med Dostojevskij, en armenisk öl på Kilikia, varvat med värme, vemod och tja … en pulserande kärlek till poesi, poeter och ännu oskrivna ord. Tvungen att lämna en bit själ kvar därborta, för att leta upp den en annan gång.
Lou Tenlenius
Det är hett, hett i alla hus och i mina skor. I ett trafikljus i den apokalyptiska dimman vid Nevan står två unga militärer i uniformer med guldknappar och ser varandra i ögonen och pratar om livet och döden och sina mammor. Jag vill gå till olika ställen, men kommer alltid bara halvvägs, istället till ställen jag inte visste fanns, inte kan placera i min plan. Poeter är de för vilka den verkliga världen inte är tillräcklig.
Malin Kivelä

 

Jag fick inte bo med de andra, utan måste ta in på Hotell Moskva. Hotell Moskva har blivit piffigare sen jag var här senast – och renoveringen fortsätter. Under fyra dagar då jag inget gjorde (utom lyssnade) byggdes en vägg med två tak i hotell Moskva – ett festligt folk.
Tapani Ritamäki
å dova nevan. ord, ansikten. Hjälp.
Agneta Enckell

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *