Så fort jag kommer till jobbet har jag flera personer omkring mig som vill boka tid. Men det måste vänta. Först efter morgonrapporten vet jag tidtabellen för dagens behandlingsteam, vilka nyinskrivningar vi haft under natten, vem som har tillstånd att lämna avdelningen under dagen, och vem jag borde träffa omedelbart. En del patienter anses för oroliga (oregerliga?), andra är under ”observation”, vissa ligger hela dagen i sin säng med ansiktet mot väggen och kommer bara under protester till dagrummet och den eviga teven.

Sedan något år arbetar jag som socialarbetare på sluten, akut psykiatrisk avdelning. Jag har långvarig arbetserfarenhet från mentalvården, under handikappservicelagen, i Australien. Men nu är det finsk sjukhusvardag som gäller, med den finländska socialbyråkratins perspektiv.
Människor som drabbas av psykisk sjukdom förlorar snabbt arbete, vänner, familj och hem. Mitt arbete består huvudsakligen av att assistera patienterna med att ansöka om utkomstbidrag och hyresbostad, samt att försöka komma på hur de ska få tag på de bilagor och kontoutdrag som krävs.Som till exempel Sirkka som skall leva på sin sjukpension, ca 580 euro i månaden. När psykosen härjade som värst blev beteendet för störande och hon blev vräkt.  Hon är ensamstående och det var bara på ölkrogen hon fick tillfälle att prata med andra mänskliga själar. Så gick det som det gick.
Nu mår Sirkka bra men sitter fast på akuten för hon har ingenstans att ta vägen. Så vi använder tiden till att försöka reda ut hennes ekonomi eftersom hon inte kan anhålla om stadens bostad så länge hon har hyror obetalda. Med både hyresskulder och obetalda räkningar hos inkassofirman är det inte lätt. Och jag lärde mig något nytt igen. Det är bäst att Sirkka struntar i högen av kravbrev från inkasseringsbolaget, rådde oss stadens utmätningsman. Den totala summan har stigit till flere tusen euro eftersom räntan är skyhög och varje kravbrev ökar skulden med nio euro extra i ”expeditionsavgift”. Tids nog går skulderna till tingsrätten där de avskrivs, eftersom Sirkka inte äger något som kan utmätas. Så vi struntar i de räkningarna, som till stor del är hälsocentralavgifter sedan många år tillbaka.
En annan intressant detalj är också att staten – vi – sedan ersätter det privata multinationella inkassoföretaget för de fordringar de ”köpt” och inte lyckats driva in.
Sirkka och jag sysselsätter oss med mera väsentliga saker, nu när hon kan tänka klart. Vi gör upp en plan för i vilken ordning skulder som ännu inte sålts till inkassoföretaget borde betalas. Det är tur i oturen att Sirkka är bostadslös; just nu har hon ingen hyra att betala. I stället kan hon betala de tre månadshyror hon missade under året hon var sjuk och ensam. Men Sirkkas pengar räcker inte till sjukhusets månatliga räkningar på 372 euro, tolv euro i dygnet. Hon måste ju också sköta om hyran för lagret där hennes få möbler hålls i förvar. Lyckligtvis är hon nu så frisk att hon kan åka till banken för att få – och betala för – de obligatoriska kontoutdragen, och hon har pengar till bussen. Hon har också tio euro för att lösa ut det skatteintyg som krävs för ett hyreskontrakt, om hon blir erbjuden en bostad. Och hon har så mycket överlopps att hon kan ta sig till en optiker eftersom hon aldrig har fått sin syn undersökt och ständigt missar bussen eftersom hon inte ser numret.
Sirkka kommer att ansöka om ca 800 euro i utkomststöd. På akutavdelningen kostar hon samtidigt samhället 400 euro om dagen. Eftersom hon inte har något hem att bli utskriven till står hon i kö till Ekåsens sjukhus för rehabilitering. Kön till Ekåsen rör inte på sig eftersom det är stopp i andra ändan. Det är fullt på de så
kallade vård- och rehabiliteringshemmen (i verkligheten är de nya privata mini-institutioner som kostar kommunen allt från 100 euro och uppåt per person och dygn) där de som inte klarar sig ensamma placeras, de som har en långvarig psykisk funktionshämning och som är utan familj och utan fungerande samhälleligt stöd.

Om Byråkrati-Finland insåg sitt eget bästa, och sina minsta medborgares bästa som vissa andra länder gjort skulle vårdavgiften slopas för alla med en inkomst under, säg 850 euro per månad. Många socialarbetare kunde friställas för mer konstruktiva uppgifter. Mycken människovärdighet kunde bevaras och mycken stress och ångest kunde undvikas för de redan drabbade.
Av Sirkkas kommunala socialarbetare Tuula hör jag att hon istället för en låda med ansökningar som väntar på behandling numera har fyra lådor, ständigt. Och att hon på söndagarna kommer in och sköter de mest brådskande ansökningarna.
Plötsligt har Sirkka fått plats på Ekåsens sjukhus och farit iväg. Mitt arbete blev på hälft. En socialarbetare i Ekenäs tar nu över arbetet med att få Sirkkas liv och tillvaro i Esbo på fötter. Och jag bokar tid för andra skuldsatta, bostadslösa patienter som också köar till
Ekåsen.