Då jag lyssnar på Beirut föreställer jag mig en by på Balkan, en fest där det dukade långbordet står öppet för alla byns invånare. Barnen leker, männen slår kullerbyttor för att vinna kvinnornas uppmärksamhet (med varierande framgång) och musikanterna står på sidan, spelandes på sina instrument. I refrängerna sjunger hela byn med. Träden skyddar människorna från solen.

Det känns osannolikt att 21-åringen Zach Condon från Santa Fe kan stå bakom ett så oemotståndligt och tidlöst album som The Flying Cup Club. Här rörs en melodramatik som för tankarna till Morrissey och Coldplays Chris Martin ner i en ljudbild som främst verkar höra hemma i en tid långt innan färgteve eller radio. Blåsinstrumenten och körsången har en betydande roll, stämningen är reflekterande och samtidigt både obekant i sitt Balkansound och bekant för alla vänner av indie. Condon lär skall ha inspirerats av filmregissören Emir Kusturica, en inte alls långsökt möjlighet. Skivan består ändå av fler långsamma valsaktiga takter än upp-tempo i zigenarstil. Att skivan kommer i ett svart-vitt, vackert konvolut sätter alla bitar på plats; faktiskt köpte jag den här skivan enbart på basis av konvolutet. Ibland träffar impulsköpen mitt i tavlan. Få band levererar så mycket känsla som Beirut.
Avslutningsvis ett litet tips ifall amerikansk tolkning av folkmusik från Balkan går hem. A Hack and a Hacksaw är också en fullständigt underbar orkester. Om man inte har råd att åka på charter till Balkan kan de här två banden stilla ens östeuropeiska längtan.