That’s the Way of the World

We’ve come together on this special day, sjunger Earth Wind & Fire. Ett barndomsminne från en smällkall vinterdag år 1956: jag är fyra år gammal och står på Helsingfors järnvägsstation tillsammans med mina släktingar. Vi väntar på någon som jag inte känner: farmor. Minnet är suddigt, jag vet inte vad jag verkligen kommer ihåg och vad som senare berättades för mig. Jag var för liten för att förstå varifrån farmor återvände: ett fångläger i Sibirien.
Den vårvintern bodde farmor, en parant dam som talade svenska med både tysk och rysk brytning, hos oss i några månader, innan hon reste vidare till Tyskland. Min syster och jag kände oss ganska blyga inför henne.
Många år senare berättade min mamma att hennes svärmor fått en rätt stor summa pengar för sina personliga utgifter. Och att hon spenderat hela summan på en ny hatt! Vilken lyx: en fin vårhatt efter tio långa år i Sibirien.
Det är mycket som jag inte vet om mina farföräldrars liv. Har jag fortfarande släktingar i S:t Petersburg? På en skolresa till Leningrad år 1969 stannade jag på en av de vackra kanalbroarna och tänkte: här har Alice och Nikolaj stått som ett ungt, nyförälskat par. Hearts of fire … Sedan kom revolutionen och de flydde till Finland. På 30-talet, efter sin skilsmässa, flyttade min farmor till Tyskland. Men varför deporterades hon till Sibirien efter krigets slut?
Jag såg min farmor för sista gången på ett sjukhus i Berlin i början av 80-talet. Jag fick ett manuskript, maskinskrivet på tyska: farmors Sibirienmemoarer. Till dags datum har jag haft svårt att läsa manuskriptet. Men det kändes befriande att se Lilga Kovanko i monologen Brevet från Sibirien, baserad på Christian Sundgrens bok.
Det kändes också befriande att läsa Daniel Mendelsohns genreöverskridande bok The Lost. Mendelsohn, som skriver engagerat om litteratur och film i The New York Review of Books, reste från New York till en liten stad i Ukraina för att få veta mera om sina släktingars öden under judeförföljelserna. Hittade han de rätta svaren, sextio år efter nazisternas mord på Uncle Shmiel? Var han inte rädd för sanningen, de kallhamrade detaljerna? Ofta tolkar Mendelsohn händelserna genom gammaltestamentliga myter.
Martin Amis har blivit anklagad för islamofobi. Han verkar besatt av 9/11, Muhammed Attas sista dag. Hans senaste roman, House of Meetings, är obehaglig på ett fängslande sätt. En kritiker frågade: Varför är Amis så rasande? Romanen skildrar två bröders erfarenheter på ett fångläger i Sibirien och kärlek till samma kvinna. Levs sista tankar, innan han som gammal man begår självmord, är cyniska: Russia is dying. And I’m glad.
A child is born with a heart of gold … Efter skolmassakern i Jokela läste jag Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, men jag har svårt med det deterministiska i hennes resonemang: att somliga barn helt enkelt föds onda.
TV2 gav i repris en film om People’s Temple-sekten. Som ung man var Jim Jones en idealistisk pastor. När blev han psykopat? En amerikansk delegation på hög nivå sändes i november 1978 till Guyanas Jonestown för att kolla läget. På välkomstfesten sjöng en ung kvinna en underbar sång av Earth Wind & Fire. Leende ansikten, barn och äldre kvinnor, de flesta svarta. You will find peace of mind … Följande dag var de alla döda, förgiftade med cyanid. Religiös terror. Medlemmar av delegationen blev ihjälskjutna på flygfältet. That’s the way of the world …

Marianne Backlén

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *