Vi minns Fidel Castro

Denna artikel publicerades 28.2.2008, då Fidel Castro avgått från posten som Kubas president. Vi tyckte det var skäl att lyfta upp den igen, efter att den till synes odödlige Castro gått ur tiden 25.11.2016.

Förra veckan avgick världens längst regerande ledare. I 47 år utmanade Fidel Castro sin mäktiga granne USA, och överlevde under sin tid vid makten mer än 600 mordattentat. Här är några Ny Tidiga reflektioner – ibland på ovanligt nära håll – om Kubas lillstora man.

Ur Walter Blomquists reportage från Kuba. “Vår man i Havanna” flyttade till Kuba från Munsala i Österbotten år 1960 och rapporterade till Folktidningen Ny Tid om revolutionens tidiga år:

”Ingen kan väl längre neka till att det kubanska folket i sin helhet står bakom Fidel Castro. Detta faktum ändras inte av den imperialistiska lögnkampanjen, som sveper fram över världen likt ett dimmoln hängande över ett träsk i Österbotten innan solen fått det att lätta.”

”Vi har [för jordreformen] att tacka Fidel, som synes vara närvarande överallt på Kuba, för att det gick bra. Fidel är inte bara regeringschef, han är regimens främste agitator, dess folkuppfostrare och dess strateg. Han leder vårt folk per helikopter och per television och det var denna teknik som ledde till interventernas undergång på Playa Giron*. Han var interventerna för smart.”

”När vi fingo ekonomisk hjälp från östblocket, vilket var enda sättet att överleva den amerikanska blockaden, kritiserades vi i Västeuropa. Vi undra om någon där tidigare oroade sig för vårt beroende av USA.”

Ur FNT Nr 51/1961 (22.12)

USA:s misslyckade landstigningsförsök vid Grisbukten den 17 april 1961. Ana Valdes, svensk författare och Ny Tid-skribent:

Jag läste disträ om Fidel Castro, det var stora bokstäver, de som brukar användas för krig eller stora kriser. Var han död? Nej, han har bara avgått.

Men det är nästan detsamma, han kan inte leva utan den makt som har varit hans identitet och hans skydd under så många år.
Jag är lika gammal som den kubanska revolutionen. Attacken mot militärfästningen Moncada, som var revolutionens första aktion, ägde rum 1953, samma år jag föddes

Det var ett märkligt år, Stalin dog och med honom den sista av de historiska kommunistiska ledarna. Nu var det en ung advokat och några skäggiga män som axlade manteln och visade vägen. De hade inga pengar och inga vapen men lyckades göra Kuba till ett laboratorium, ett socialt experiment.

El socialismo a la cubana, den kubanska vägen till socialismen, blev Latinamerikas motto. De var inte kommunister i början, rörelsen 26 de Julio var en nationell front mot Batista-regimen.

Men USA gjorde en felbedömning och lyssnade på den kubanska överklassen som hade flytt till Miami när Castro tog makten. Och Grisbuktens misslyckade invasion fick Castro att söka sovjetiskt skydd och öppet erkänna sitt stöd till Moskva.

Che Guevara lämnade ön och många spekulerade att hans död i Bolivia var resultatet av splittringen mellan honom och Castro. Den evige guerilleron hade givit utrymme för den evige statsmannen som är beredd att kompromissa vänner och principer på realpolitikens altare.

Fidel Castro blev en fadersfigur för hela den latinamerikanska vänstern. Vi som var med i Tupamarosgerillan i Uruguay såg en symbol i honom, och i Che.

De blev det förlovade landet för oss som var unga revolutionärer och deras sätt att tolka socialismen kändes närmare än Moskvas gulag och summariska avrättningar.

Nu är Fidel borta från den politiska scenen och vi som var unga på 60- och 70-talet har lärt oss att vi är föräldralösa och att vi måste växa upp.

Lustigt nog var senaste gången jag såg en äkta rörande hyllning till den kubanska revolutionen och till Fidel och Che i Amman, bland palestinska flyktingar.

Också de behöver fadersfigurer.

Ana Valdes
Barnbarnsbarn till Ramon Valdes-Garcia, den första kubanske ambassadören i Rio de la Plata, som kämpade med Marti for ett fritt Kuba.

Monica von Bonsdorff om Ny Tids ex-chefredaktör Johan ”Seppi” von Bonsdorffs besök i Kuba mitt under den så kallade Kubakrisen, och om den legendariska simturen med Fidel och hans livvakter (se bildenovan):

Fyra studenter från Finland deltog som SYL:s observatörer, inbjudna av Studentkårernas förbund på Kuba, i idrottsseminariet Cientifico tecnico-deportivo 15–22.10 1962, samtidigt som latinamerikanska idrottstävlingar arrangerades i Havanna.

Seppi har sparat ett urklipp från Helsingin Sanomat (tyvärr har han inte daterat urklippet) där han i en telefonintervju berättar följande: “Det vimlar av miliser, soldater och militärlastbilar på Havannas gator. Tyngre vapen än de sedvanliga infanterivapnen syns dock inte. Krisen har satt en stark prägel på Kubas huvudstad. Stämningen här är vanligtvis patriotiskt entusiastisk och inte fördystrad av något hot. Några amerikanska blockadskepp syns inte till havs. Däremot har massor av kubanska patrullbåtar varit i farten”.

Det framgick i intervjun att de tre övriga studenterna från Finland – teknolog Jorma Routti, Clas Olin från Åbo akademi, och Urho Mäntyranta från JKK – redan tidigare hade avrest till Finland via Moskva. Men Seppi hade valt att stanna kvar som observatör. Han reste senare till Finland enligt de ursprungliga planerna via Prag.

Någon av ovanstående studenter hade tillsammans med Seppi tagit en simtur i böljorna då dessa upptäckte i vilket celebert sällskap de befann sig. Seppi berättade att hans kamrat hade rusat till stranden för att knäppa en bild av Castro. Detta var det enda fotot av Castro under Kubakrisen som publicerades i världspressen via Pressfoto i Finland. [På bilden ovan kan man se Seppi längst till höger, och i mitten Fidel Castro, red.anm]

>Monica von Bonsdorff

Viveca Hedengren, skådespelare och ännu en nytidare som träffat Fidel:

Jag minns ett klipp ur den kubanska dagstidningen Granma, på engelska, en rubrik över hela sidan med ett citat ur något stort Fidel-tal (minns inte år eller lägenhet). Jag hade det på väggen i många år, tillsammans med en vacker bild och Kubas flagga och har det säkert sparat nånstans i relikerna ännu. Uppfordrande:

WHAT WE WANT IS COMMUNISM, MORE COMMUNISM, REAL COMMUNISM.

Det var nog de glada 1960- och 70-talen, med superskördar i sockerrör och massor av frivilligt arbete: Los 10 millones van. Då reste jag ofta till Kuba, var med på tre brigader själv också: en med latinamerikanare, en Brigada Nordica och den sista resan 1980 på familjebrigad med barnen. Jag har också träffat Fidel, första gången redan 1971 med Hertta Kuusinen och senast 1987 på Palacio de la Revolución på en mottagning för all världens teaterfolk mitt i natten. Men det är länge sen.

Que viva la revolución! Que viva Fidel! Hasta la victoria siempre!

Viveca Hedengren
Skådespelare

Martin Garat, Ny Tids Latinamerikakorrespondent, bosatt i Bolivia:

Under det senaste halvseklet har Fidel Castro varit den ende presidenten i ett socialistiskt land i Latinamerika. Det har funnits många andra marxistinspirerade ledare, men ingen har lyckats sätta teori i praktik på samma sätt som Castro. Salvador Allende försökte i Chile, men störtades av en USA-stödd militärkupp. Andra vänsterregeringar stoppades på samma sätt i bl.a. Guatemala, Dominikanska republiken och Brasilien.

Långt före revolutionen på Kuba hade gerillagrupper uppstått i Latinamerika. Men ingen hade lyckats ta makten med vapnens hjälp. Tack vare Fidel Castro och ”de skäggiga”, som Sierra Maestras rebeller kallades i folkmun, fick övriga latinamerikanska revolutionärer ett konkret exempel att följa. Åren efter 1959 antog flera väpnade grupper på kontinenten beteckningen ”castrista”, för att markera att de lät sig inspireras av den kubanske ledaren och hans gerillataktik.

Men ”castrismen” höll inte i sig speciellt länge. Snart uppstod termen ”guevarista”, efter Castros argentinske vän och följeslagare, Ernesto ”Che” Guevara. El Che passade perfekt i rollen som den osjälviske, altruistiske gerillakrigaren och revolutionären. Han hade vågat livet i kampen för ett annat lands frigörelse från diktatur. Guevara bröt sedan upp från det förmodligen stressiga men säkra och behagliga livet i Kubas revolutionsregering. På nytt riskerade han livet i Angola, Kongo och Bolivia, där han till slut miste det. Förutom Ches tidiga död bidrog säkert hans attraktiva yttre till att han blev förebilden för den latinamerikanske revolutionären på Castros bekostnad.

Under det senaste årtiondets uppsving för vänstern i Latinamerika har andra ledare hamnat i förgrunden medan Kubas åldrade patriark har fallit i glömska. Unga vänstersympatisörer tycker nog inte att Kubas samhällssystem är tillräckligt attraktivt för att vinna anhängare i andra länder. Öns sjukvård och utbildning är i klass med i-ländernas, med fördelen att samtliga landets invånare, oavsett klass och hudfärg, har samma möjlighet att vårdas och utbilda sig. Men den materiella fattigdomen på Kuba är påtaglig. Det är svårt och alltför dyrt att skaffa enklare hushållsprodukter eller bil. Därför använder inte vänstern i övriga Latinamerika Kuba som ett skyltfönster för hur en socialism skulle se ut i deras egna länder. Och därmed har även Castro hamnat i skymundan.

Istället har Venezuelas president Hugo Chávez fått mycket uppmärksamhet och villigt axlat rollen som ledare för Latinamerikas ”nya” vänster. Men Chávez ligger flera ljusår efter Castro vad gäller intellektuell kapacitet. Venezolanens offentliga tal kan bäst beskrivas som pajasartade attacker mot ”Imperialismen” där talarens djupa kärlek till sig själv är uppenbar … Men med hjälp av Venezuelas enorma oljeresurser har Chávez startat sociala program och delar ut generösa bistånd till sina latinamerikanska grannar. Därför applåderar en stor del av Latinamerikas vänster hans sociala politik – och även de verbala attackerna riktade norrut.

Fidel Castro verkar inte ha något emot att rampljuset riktas mot Chávez. Länderna har ett nära samarbete ända sedan Chávez tillträdde som venezolansk president för nio år sedan. Kuba skickar läkarbrigader och alfabetiseringsexperter till Venezuela, som i gengäld sänder oljefartyg tillbaka över Karibiska havet. Kuba lider av kroniska energiproblem och är fullkomligt beroende av grannens olja och välvilja.

Men frågan är om Castro betraktar Chávez som sin like – eller om venezolanen bara ses som en nyttig idiot som förser de ”sanna” socialisterna med svart guld och politiskt stöd. Oavsett svaret verkar Castro ha njutit av Chávez skugga under sina sista år vid makten.

Martin Garat

FIDELFAKTA

Enligt Fidel Castros f.d. säkerhetschef har det gjorts 638 attentatförsök mot Castros liv. ”Om man skulle ordna olympiska spel i att överleva mordförsök skulle jag få guldmedalj” sade Castro. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA lär ha försökt ta livet av honom med exploderande cigarrer som dock aldrig levererats, exploderande blötdjur som målats med starka färger för att locka Castro, och en förgiftad våtdräkt (Castro älskar sportdykning). Genom att spruta LSD på väggarna i Castros tevestudio planerade agenterna dessutom att få till stånd ett pinsamt psykedeliskt anfall i direkt sändning.
Castro började röka cigarr vid 15 års ålder, och slutade när han var 59. Favoritmärket var Cohiba Esplendido. Dagen innan den amerikanska presidenten John F. Kennedy undertecknade handelsembargot med Kuba 1962 beställde hans pressekreterare Pierre Salinger 1200 stycken av Kennedys kubanska favoritcigarrer.
FN har röstat 15 gånger om att upphäva handelsblockaden mot Kuba. Ifjol röstade 183 nationer för att upphäva den och 4 mot (USA, Israel, Marshallöarna och Palau).
Livslängden för kubanska män är 75,11 och 79,85 för kvinnor.
HIV/Aids mindre än 0,1 procent (USA 0,6)
HIV/Aids dödsfall per 100 000 per år 4,4 (USA 5,4)
Läkare per 1000 invånare 5,91 (USA 2,56)
Sjukhusbäddplatser per 10 000 invånare 49 (USA 33)
BNP $3 649 (USA $39 901)
25 000 kubanska läkare är på humanitärauppdrag i 68 länder
1800 läkare från 47 u-länder avlade medicinarexamen ifjol vid de 21 medicinska universitet som finns på Kuba.
Castro erbjöd att skicka 1586 läkare till USA efter orkanen Katrina. ”Vi har inte fått något svar överhuvudtaget”, konstaterade han två dagar senare.
70 procent av kubanerna har aldrig upplevt någon annan ledare än Fidel.

Tre-i-topp för världens längst sittande nationella ledare (2008)

Fidel Castro, Kuba: 47 år
Omar Bongo, Gabon: 39 år
Muammar Gaddafi, Libyen: 37 år

Mer än sju tusen organoponicos, organiska odlingar, till en totalareal av 324 kvadratkilometer är verksamma på Kuba. I Havanna fungerar mer än 200 sådana gårdar och förser staden med över 90 procent av dess frukter och grönsaker. Castro ansåg att organiska odlingar var det enda sättet för landet att klara handelsblockaden och kollapsen av Sovjetunionen, som hade subventionerat Kubas jordbruk.

(Källor The Independent, WHO, CIA World Factbook)

Foto: Clas Olin