INSÄNDARE:
Nu ska jag göra nånting riktigt olämpligt, svara på Sanna Huldéns recension av Zambezi (Ny Tid nr 7). Inte för att försvara Ritva Siikalas och min pjäs – vi känner oss inte angripna – utan för att fortsätta samtalet.
Av Huldéns sympatiska text får jag intrycket att föreställningen inte motsvarar vad hon hade väntat sig, att hon därför är besviken, och att hon känner sig ”oerhört taskig” när hon inte kan ta emot den med okritiskt öppna armar. Nåja. Taskig behöver hon inte alls känna sig, men tänk om det var fel på förväntningarna? Jag citerar:
Vi befinner oss i Finland, i en finländsk teaterkonvention, ser en pjäs skriven och regisserad av finländare, med en finländsk scenograf och kostymör och med finländare i de bärande rollerna. Det spelar liksom ingen roll hur skickliga skådespelarna med utländsk bakgrund är i sina roller eller hur mycket afrikanska språk och sånger vi får höra på scenen, de förblir exotiska inslag i en finländsk verklighet på finländska villkor.
Just det. En god beskrivning av vad föreställningen vill vara. Den är gjord av, om och för finländare. Hur det känns att komma som flykting till det här landet, det måste någon annan berätta om, någon som vet bättre. Det är den finländska själen vi har försökt lyssna oss in i.
En alldeles vanlig inhemsk teaterföreställning är Zambezi ändå inte. Att få ihop en så brokig ensemble var inte lätt – så mycket lättare det hade varit i t.ex. Sverige! – men skådespelarnas olika bakgrund och erfarenheter gjorde själva arbetsprocessen till ett äventyr, en gränsöverskridning som satte sina spår i oss alla. Och något av detta märks också i publiken. Åskådare med invandrarbakgrund har sagt att pjäsen speglar också deras erfarenheter. Det är bra, men det var alltså inte det primära syftet.
En scen i andra akten, en enda, bygger på ömsesidiga klichéer om européer och afrikaner, och jag är glad att Huldén har sett det, också om hon kanske inte riktigt har förstått meningen. Däremot är det en missuppfattning att föreställningen skulle vara en del av ett mångårigt projekt. Varje teaterproduktion är ett projekt och vägen från idé till premiär kan ofta ta några år, men Zambezi är en engångsgrej som står på egna ben.
Och jovisst, Astrid Thors har nog sett föreställningen, men faktiskt först på premiären. När hon skrev sin text i programbladet hade hon inte sett den. Det hade ingen annan heller.
Bengt Ahlfors

Svar:
Jag är glad att Bengt Ahlfors gör det “riktigt olämpliga” och svarar på min recension av Zambezi. Det (förståeliga) motståndet att delta i en debatt kring en föreställning man själv varit med och skapat ligger, synd nog, ofta som hinder för en diskussion.Ahlfors har rätt i att föreställningen Zambezi inte motsvarade en del av mina förväntningar, även om den å andra sidan gav mig annat som jag inte alls hade väntat mig att få. Möjligheten till fördjupning är ofta en utmaning för en teaterföreställning som håller sig inom en rimlig tidslängd. Men jag tror att den heterogena ensemblen i Zambezi är en bra förutsättning för att från flera håll belysa de komplicerade frågor som tas upp. Det är oerhört svåra frågor, som debatteras alldeles för lite, och därför skjuter mina förväntningar i höjden när någon på ett seriöst sätt visar sig vilja ta tag i dem.

I programbladet, under rubriken “Matkalla Zambeziin”, skriver Ritva Siikala att Zambezi är ett mångårigt projekt och att de erfarenheter som föreställningen bygger på har samlats ihop under arbetet med ensemblen. Också på pressinformationen poängterades samarbetet och det lärorika utbytet inom gruppen. Tillsammans med faktumet att Zambezi gjorts inom ramen för Kassandra r.f, gav det här en bild av skådespelarnas delaktighet som inte motsvarade min upplevelse. Men man kan ju fråga sig varför det inte är förrän ensemblen verkligen är blandad som jag kritiserar utrymmet som ges dem med icke-finländsk bakgrund. Inte har någon läst mig kommentera bristen på det utrymme som ges invandrare på någon av de andra teaterscenerna i stan.Jag håller med om och uppskattar Ahlfors tydlighet med föreställningens finländska ambition och perspektiv. Men kanske är Finland snart moget för en diskussion kring vad det finländska betyder. När någon med en annan bakgrund än den finländska kommer till vårt land (eller till vår teaterkonvention), är det då den som ska anpassa sig till det vi kallar “det finländska”, eller är det betydelsen i “det finländska” som skall formas om till att innefatta även den nya invånaren?
Och sist, min fråga till Astrid Thors (“Har du sett föreställningen?”) var kanske snarast retorisk och jag skulle gärna ställa den till samtliga politiker och medier som kommer med liknande uttalanden som hon. Jag – precis som jag upplever att Zambezi gör – ifrågasätter den samhällssyn som ser invandrare som lösningen på arbetskraftsbristen i de tyngsta och lägst avlönade yrkena. Och jag ifrågasätter den människosyn som i första hand ser till vilken ekonomisk nytta man har av en människa, istället för att aktivt utveckla ett jämlikt samarbete och ömsesidig förståelse.

Sanna Huldén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.