Det går inte att komma undan sältan om man är ute efter det söta. Det är en av livets mest grundläggande tragedier. Människan må vara begåvad med en vilja fri som vinden, men att längta kommer hon ändå aldrig ifrån.
Den debuterande poeten Matilda Södergran rör sig i sitt förstlingsverk Hon drar ådrorna ur kring någonting som liknar ljuset som faller in i ett mörklagt rum, fast kanske mer tvärtom, inverterat, om vi nu kan tänka oss att mörkret sipprar in i ett ljuslagt utrymme.
Det börjar och slutar i en födelse, och där emellan exponeras gång på gång det dubbelbottnade i att som människa ha en relation med en annan. Det blir en cirkelrörelse som visar livets spiralform. Varje insikt, varje relation, varje akt av lust, följs av motpol, skugga eller åtminstone den baksida man rimligen får syn på om man lyckas vrida sig runt sin egen axel.
Hon drar ådrorna ur blir en köttig, mycket fysisk och rejält mörk historia, en urladdning som vänder ut och in på kroppen i en ordström där erotik, livskamp och strid faller samman i en och samma röra. Kanske för att alla känslor växer sig så stora att deras skal hotar att spricka. Visst gör det ont när knoppar exploderar!
Kärlek och erotik möter obarmhärtigt våld och destruktivitet. Kroppen är alltid ett redskap och bär ett inre, närmast gotiskt, stadslandskap med farliga gränder och rusande trafik. Diktjaget, eller diktjagen, rör sig kring en slags smygande insikt om att myntet ständigt, som truismen faktiskt säger, har två sidor. Skuggorna finns alltid där: ”Lust omvandlad till / bandage och morfin.” Närhet kan snabbt förvandlas till beroende.
Bildspråket är skvättande, sipprande och så påtagligt att det nästan smärtar läsaren rent fysiskt. Det är kateter i hjärnan, det är blottade sugande tandhalsar, ägg i svalget, flagande hud, löst hängande axlar, särade ben, smak av säd och brinnande guldglänsande skinn. Ibland närmar det sig effektsökeri men oftast är det bara väldigt effektivt, lite som en utdragen suck över livet och den egna våndan som så väl kan spegla sig i omvärldens.
Det bultar och rinner. Muskeltrådar tvinnas till spända strängar som gnisslar skärande när de gnids mot nervernas nät. Det kroppsliga kravlandet blir en process av födelse där diktjagen måste återskapa sig och inse att den berusande känslan av att flyga alltid måste följas av en smärtsam vingklippning. För att hitta ett jag måste man riva av sig allt kött och alla schablondefinierande roller: ”Du försvinner likt slaktmärken på en helad kropp. / Avbryter dröminspelningar. Brinn mig. Svälj mig. / Gräv kvinnan ur mitt sköte och se mig // gråta köttstycken i trans.”
Samma bilder återkommer gång på gång, i lager på lager, exponering efter exponering. Strukturen finns där, rent av tydlig, men den är ledad och krumbuktande. Våldsamma men paradoxalt lugna expressioner blandas med surrealistiska utsvävningar i ett ämne som känns ungt, ibland nästan pubertalt, men som är tidlöst, eller moget, behandlat. Orden vågar gå nära och skenbart släppa den intellektualiserande kontrollen för att bara oskyddade känna.
Matilda Södergran begår en mycket lovande debut. Hon drar ådrorna ur är imponerande enhetlig och väl sammanhållen, trots att de enskilda dikterna och sviterna också fungerar utmärkt i sina egna kretslopp, och framförallt präglas hela samlingen av en översvallande, svävande och svårgripbar ton som för tankarna till Ann Jäderlundsmäktiga diktvärld.

---

Matilda Södergran: Hon drar ådrorna ur, Schildts, 2008.