Det var en lång, hemsk dag idag. Jag fotade och rapporterade från Gaza city och norra Gaza. Jag träffade två barn som hade överlevt förra onsdagens fotbollsbombning i Jabalija. De andra fyra barnen, som ni kanske vet, dödades i attacken. En av pojkarna hade inte längre kvar något kött på de nedersta delarna av benen. Han hade brännsår överallt på kroppen. Det var kanske det mest skrämmande jag någonsin sett, och som Gazabo själv har jag nog varit med om ett och annat.
Jag bad den ena pojken berätta vad som hade hänt dagen han blev träffad. Han var nio år gammal och grät när han berättade om hans kusins kropp som han såg liggande i sargade bitar på fotbollsplanen. Hans mamma, som satt bredvid sin hårt skadade son, tillade att det inte fanns el när de togs in på sjukhuset.
Pojken grät medan han berättade sin historia. Hans tårar verkade göra mera ont än det han berättade, för hans ögon var också brännskadade. Mamman avtäckte hans benstumpar. Jag kan inte begripa hur han kunde vara vid medvetande.
Mamman sade att hon har tvingats evakuera hela sin familj, för där de bor är det inte längre tryggt. Fotbollsspelarna var alla mellan sex och fjorton år gamla och lekte utanför hemmet i Jabalija när de israeliska missilerna slog ner.
Äntligen är jag hemma igen i Rafah. Det tog många timmar att få skjuts. Jag kollapsade på soffan och sov en dryg timme. Jag väcktes av ylande F16-flygplan som cirklade över oss. Jag sprang igenom vårt mörka hus, men hittade ingen där. Barfota sprang jag ute på gatan. Det vimlade av folk, män kutade omkring. Jag förstod ingenting, jag sprang men visste inte vart.
Jag var lyckligt lottad som inte fick sår av glassplittret som täckte marken. Jag hittade min väg hem till slut och skrev det här på min bärbara dator. Nu har jag bestämt mig för att aldrig mera sova, hur trött jag än må vara. Om jag kommer att dö (något jag inte önskar), då vill jag vara vaken. Jag vill veta att jag håller på att dö och jag vill veta vilka det är som tar livet av mig.

Frilansfotograf och skribent, Rafah, Gaza. Omers reportage från ett sönderbombat Gaza publiceras under våren.

Mohammed Omer

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.