Anders Ahlbäck_SV

Det var med en viss bedrövelse jag nyligen blickade ut över studenterna som dykt upp på årets kurs i genushistoria. Inte för att jag tvivlade på att jag hade många av våra mest skarptänkta, begåvade och ambitiösa studenter framför mig. Men för att de alla var kvinnor. I förhandsinformationen hade vi betonat hur både mäns och kvinnors livsvillkor genom historien formats av kön som social struktur och kulturell föreställning. Ändå hade tydligen inte en enda manlig studerande uppfattat kursen som särskilt intressant eller angelägen.
Det här är förstås inget ovanligt: vid de flesta tillfällen där kön diskuteras i akademiska och politiska sammanhang är deltagarna till allra största delen kvinnor. Karikatyren av en ”vanlig” man i dag verkar rycka på axlarna: Kön? Angår väl inte mig! Jämställdhet? En kvinnofråga! Feminism? Det hörs ju redan på namnet att den bara driver kvinnornas sak! – Jag förtrycker ingen, så låt mig vara ifred..!
Varför är det så här? En förklaringsmodell tar fasta på att socialt privilegierade människor ofta själva är minst medvetna om sina privilegier. ”Vita” européer tänker inte på sig själva i termer av ras och inser inte vilka fördelar deras hudfärg ger dem. Mörkfärgade är däremot intensivt medvetna om de strukturer som gör att de stoppas av polisen på gatan och inte får jobben de söker om. Den amerikanske mansforskaren Michael Kimmel har liknat kön vid att vara ute och springa en blåsig dag: När man springer i medvind märker man inte vinden, det känns bara lätt och skönt att springa. Men när man springer i motvind är man smärtsamt medveten om vindstyrkan.
Fastän det ligger mycket i den förklaringen bygger den på en alltför enkelspårig bild av kön som en klasskamp: varför skulle fabriksägarna engagera sig i fackföreningsrörelsen? Varför skulle män engagera sig för jämställdhet?
Men kön är mer komplicerat än så. Män och kvinnor upprätthåller tillsammans det komplex av regelstyrt handlande, attityder och självklarheter vi kallar kön. Männen står inte på något vis utanför systemet och manipulerar det för att förtrycka kvinnor och bögar. De är själva formade och styrda av systemet, som ofta gynnar dem materiellt men missgynnar dem mänskligt sett.
Kvinnorörelsen, kvinnoforskningen och feminismen bär på en viss barlast efter att – förståeligt nog – ha fokuserat på kvinnors problem, kvinnors rättigheter och hur kön förtrycker kvinnor och gynnar män. Män har känt sig utestängda och skuldbelagda.
Jag tror att en av feminismens största utmaningar idag är att få män att se hur genus inte bara är ”frugans problem” utan också grunden till många av de problem män upplever i sina liv. Mäns relationsproblem, karriärrelaterad stress, hälso- och alkoholproblem, ensamhet med mera har väldigt mycket att göra med de modeller för manlighet män socialiseras in i och upprätthåller sinsemellan. Och omvänt: den uppluckring av könsnormerna som kvinno- och gayrörelserna fått till stånd har inte skett på de ”vanliga” männens bekostnad utan tvärtom förskaffat dem ett större rörelseutrymme och möjligheter till ett rikare liv än tidigare.
De ”mjukare” sidorna av manligheten som ännu på 1970-talet förlöjligades skoningslöst i ”velourmannens” form är idag hur okej som helst, samtidigt som den traditionellt hårdkokta framgångsrika företagsledaren åtnjuter obruten popularitet och status – så länge han kommer ihåg att ta hand om sina mänskorelationer och sin egen hälsa. Fler olika möjligheter för män, lyckligare familjer, friskare och mer välklädda karlakarlar – varför angår det bara kvinnor?

Anders Ahlbäck

 

1 kommentar

Tafstjafs – En kattslavs dagbok 17 oktober, 2017 - 15:36

[…] Och varför säger Wallin att Johansson ”inte var där för att predika jämställdhetsevangeliet” ???? Jaha, betyder det att man inte behöver leva enligt nomala regler utom arbetstid? Om han hade gått runt och tafsat män på pungen i stället då? Det hade kanske varit jämlikt? Ärligt talat – vad fan har det här med jämställdhet att göra? Hör det inte till normalt socialt umgänge att respektera folks integritet? Ju mera jag tänker på den där kommentaren, desto argare blir jag. Den förmedlar en komplett nonchalans från ministerns sida: jämställdhet är nåt man ägnar sig åt att tala för på arbetstid, men som det inte är så noga med annars. Sådär som vissa politiker som tycker att det är skönt att inte behöva fejka ett intresse för svenskan… :irked: I Indien går sexuella trakasserier under det sött skämtsamma namnet ”Eve teasing” – det är inte roligt. Sexuella trakasserier har inget att göra med lite skämsam retsamhet som bara vissa gnälliga feminister reagerar på – det är ett maktmedel för att förringa, förvirra och tysta ner kvinnor. Jämställdhetsfrågor är dessutom inte enbart en kvinnosak, men det är en utläggning för en annan gång. Eller läs mansforskaren Anders Ahlbäcks utmärkta kolumn om saken. […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.