Lasse är lite sjuk och stannar ensam hemma medan mamma går till butiken. Alla som har minnen från åttaårsåldern eller tidigare vet hur det känns om man helt plötsligt får för sig att föräldrarna kanske inte alls kommer tillbaka. Igenkänningsfaktorn är alltså stor. Handlingen är mycket enkel; paniken växer successivt och till slut kommer mamma hem med godis och cola och allt blir bra.

Sedan är det inte så mycket mera. Texten är anpassad för ett litet barn, utan vuxenflirtande knorrar.
Fyra författare är många för en bok med enkel handling, som till sin sammanlagda textmängd inte är mycket längre än den här recensionen. Kanske för många? Man undrar hur de har burit sig åt.

Problemet är att det är svårt att komma underfund både med Lasses ålder och åldern på den förmodade läsaren. I många fall skulle det inte vara så viktigt, för barn är barn. Men den här bokens bärande och enda tema är mycket åldersspecifikt. Dels är det viktigt att boken träffar sin målgrupp, dem som är precis stora nog för att stanna ensamma hemma. Dels spelar åldern faktiskt en avgörande roll för hur man skall tolka Lasses känslolägen. Det finns ett slag av ensamhetspanik som hör till den åldern då man är för liten för att vara ensam och ett annat slag för den åldern då man faktiskt klarar sig själv en stund.

Ingenting i boken tyder på att han inte skulle vara ett väl omhändertaget barn, så jag stannar vid tanken att han måste vara minst fem. Han ser ut som en småväxt femåring, beter sig sansat nog för en sexåring. En sjuk fyraåring lämnar man väl inte ensam hemma ens i 20 minuter, och framför allt äter inte en sjuk fyraåring i första hand pizza och godis och cola? Snarare bananer och blåbärssoppa. Kanske gul Jaffa? Eller vad vet jag förresten? Ett sjukt barn får väl äta vad han kan tänkas vilja ha.

Lite för mycket av en vuxen läsares energi går ändå åt till att fundera ut om det är så att mamman är fullständigt ansvarslös eller om författarna helt saknar begrepp om barns utvecklingsskeden. De är ändå fyra stycken, någon borde ha sagt till!

Min dotter som precis börjar komma upp i den åldern då man måste öva sig i att vara ensam hemma (enligt liberal nordisk standard) tycker helt klart att boken är lämplig för mycket mindre barn. Mycket mindre, alltså. Det trots att vi nog skulle ha bruk för en bok med det här temat.
Jag försöker läsa boken utan text och plötsligt fungerar den mycket bättre. Bilderna är tillräckligt uttrycksfulla för att förmedla både handlingen och känsloutvecklingen, och man fäster sig mindre vid att Lasse ser liten ut när den småbarnsanpassade texten är borta.

Plötsligt slår det mig att författarna har blandat ihop två olika teman. Å ena sidan finns här behovet att bli älskad och sedd som är ett allålderstema. Lasse tittar ut genom fönstret men människorna där ute skyndar förbi utan att märka honom. Till slut kommer mamma och tar honom i famnen. Å andra sidan finns det här med att lära sig vara ensam hemma, som hos oss i medelklassiga Välfärdsnorden infaller i en ålder och ett utvecklingsskede då man vill ha böcker med mycket text och intressanta ord.

Lasse ensam hemma av Anders Gustafsson, Atle Hansen, Curt West, Tove Krebs Lange (text och bild). Söderströms 2008.