Ibland är dikt en synonym till strukturerad tanke. Eller kanske till den tanke som flyr strukturen, faller undan, söker skydd i sänkorna emellan och formulerar det som finns alldeles bredvid. Jag vet inte riktigt. Det är vanskligt att placera tyngdpunkt och ringa in definition, men ganska nödvändigt. I varje fall för sig själv. Att definiera och omdefiniera. Där någonstans står poesiläsaren och stampar tillsammans med betraktaren av abstrakt eller nonfigurativ konst. Det är ett trevligt rum, men ofta förvirrande.

Det finns någonting i den rutinerade poeten Kaj Hedmans diktsamling Måltid, kvark och sula som gör att jag fastnar i funderingar kring diktens funktion och definition. Kanske för att dikterna i samlingens olika delar tonmässigt skiljer sig så mycket från varandra. Kanske för att Hedman nästan hoppar mellan en centrallyrisk utgångspunkt och en ingång som verkar mer språkligt intresserad.

Måltid, kvark och sula inleds med en svit korta dikter av närmast aforistisk typ. ”Modet sviker / den som väntar det” heter det exempelvis, eller ”Ska man viska, / får man lämna / tystnaden bakom sig”. Korta sentenser som verkar vilja spegla de där ganska sällsynta ögonblicken av klarhet i en tillvaro där kaos är ett grundläge. Dikten som en blixt från klar himmel. Dikten som respit och paus. Dikten som förnumstig livboj och uppmuntrande tillrop.
Den aforistiska dikten, precis som kortdikter av Haiku-typ och liknande, kan vara nog så tilltalande. Men det blir lätt överdos, och läsningen riskerar att trubbas av och bli antingen medhåll eller mothugg. Ja, så är det! Nej, för fan!

Jag hinner precis tänka att det blir lite för mycket innan Hedman släpper den strikt kontrollerade formen och låter orden flyta ut. Från det glasklara smyger han sig ut i längre haranger som tvärtemot inledningen verkar vara sökandet efter just hållpunkter. Hedman trevar sig fram i en blandning av existentiella tankar, kärlek och spridda minnen av en fjärran barndom. Diktjaget griper inledningens kortfattade klara glaspärlor och gjuter dem på nytt, drar ut och form(uler)ar om. Det blir kanske ingen tydlig metadiskussion, men väl en metaillustration. Dikten är alltid i någon mån sysselsatt med sig själv.

Det är just i de ögonblicken då orden liksom i förbigående, samtidigt som de berättar om någonting konkret som en älskad hund, reflekterar över sin funktion som ordningsskapande som Kaj Hedmans diktning blir som bäst: ”Lägg band / förgräm dig inte allt för mycket / Förflutet slagg blir lätt / fördolt.”

Kaj Hedmans poesi söker respit, men den vet att leta överallt. Inte bara i ljusdagrarna, inte bara i skuggorna. Det är i bryggan mellan en aforistisk slagfärdighet och ett förstrött avsteg från normalsyntax som ordens verkan är störst. Tryggheten är ointressant, utan ett moment av risktagande finns varken svartsyn eller tillförsikt, bara någonting liknöjt, och det är det allra farligaste. Känslor kan vara mycket obehagliga, men att känna är alltid bättre än alternativet. Hedman är mycket medveten om detta och når också själv fram till ett viktigt konstaterande: ”Allt jag älskar / bits”.

Kaj Hedman: Måltid, kvark och sula. Skriptum, 2007.