Det finns så många definitioner på miljö att ordet i sig är obrukbart. Ordet måste användas i ett sammanhang för att kunna förstås. Därför finns det också en uppsjö tänkbara sammansättningar där ordet ingår. Inomhusmiljö, kulturmiljö, miljökonsekvensbedömning (huh!), miljövård, uppväxtmiljö, livsmiljö… Läsaren får gärna fortsätta listan på eget bevåg, men jag ansvarar inte för förlorade arbetstimmar.

En grundläggande definition är väl ändå att miljö avser ”något som omger något”. Men omgivningar existerar förstås i en mängd hänseenden. Fysiska, biologiska, mentala, kemiska, språkliga och kulturella miljöer, till exempel. Vill man göra det lätt för sig är det bara att konstatera: allt är miljö.
För att ordet ska ha någon funktion kan det ändå inte bara tolkas som en allomfattande omgivning. Det krävs ett sammanhang som avgränsar betydelsen. Min franska är visserligen oförlåtligt dålig, men tyder inte också etymologin på att avgränsningen är central? Det franska milieu består enligt vad jag erfar av förleden mi- (medel, mitt) och substantivet lieu (läge, plats). Alltså mittläge eller central plats, faktiskt raka motsatsen till omgivning!
Miljövården befattar sig med miljöproblem, något som förutom tydligheten i fråga om begreppet miljö (vad omger vad/vem) också måste klargöra begreppet problem. Problem för vem?
Ett känt exempel på hur viktigt det är med riktiga avgränsningar är användningen av biobränslen i trafiken. Det är ju tänkt som en lösning på det globala miljöproblem som utgörs av klimatförändringen. Genom att ersätta fossila bränslen med flytande biobränslen kunde man minska på koldioxidutsläppen som driver på växthuseffekten. Den ursprungliga teorin är klar så till vida att de växande grödorna binder samma mängd koldioxid som släpps ut vid förbränningen.
I praktiken uppstår utsläpp av växthusgaser ändå  i olika skeden av odlingen, tillverkningen och transporten. Biobränslen är därför inte neutrala gentemot klimatförändringen – i värsta fall kan utsläppen av växthusgaser till och med vara större än vid förbränning av fossila bränslen. Förändringar i markanvändningen (t.ex. skövling av regnskogar för palmoljeodlingar i tropikerna) är också besvärliga, både med tanke på klimatförändringen och biodiversiteten. Att biobränsleodlingar kan ta upp odlingsmark som behövs för matproduktion kan inte heller förbigås. Biobränslen i trafiken kan också vara ett alibi för fortsatt ökande bilism, som i sig formar hela samhällen i en mångproblematisk riktning.
Exemplet visar på två viktiga saker i fråga om miljöproblem och lösningar på dem. För det första att en felaktig avgränsning kan ha fatala följder. För det andra att man måste se kopplingarna mellan olika miljöproblem. Annars kan det gå som med bembölebornas lapptäcke – att man klipper av i ena ändan i takt med att man syr till i andra.
Allt hänger alltså ihop med allt, men riktiga avgränsningar är nödvändiga. Bara då kan man diskutera miljövård på ett vettigt sätt, så att jag inte behöver osäkra min pistol.
Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.