Åsa Maria Kraft lyckas i samma andetag vara fränt omvärldskommenterande och utomordentligt poetiskt stringent.

Att på en och samma gång vara arg, rolig och skärpt, och dessutom producera mångtydig och synnerligen njutbar text är få författare, och jag vågar nog säga poeter i synnerhet, förunnat. Men det händer ibland. Och med detta sagt har jag avslöjat kärnan i min läsning av Åsa Maria Krafts nya diktsamling Permafrostens avtagande.
Kraft har de senaste åren funnit och etablerat en egen genre av lyrisk dramatik som lyckas med det, åtminstone för många kritiker av en språkmaterialistisk ingång till skrivande, ganska otippade konststycket att i samma andetag vara fränt omvärldskommenterande och utomordentligt poetiskt stringent. Språk är materia, precis som omvärlden och de skeenden vi ser. Det som sker därute, det sker också på pappret. Och det är här poeten kan påverka.
Precis som i Krafts föregående samling Bevis är det Irakkriget som irriterar, upprör, skrämmer och rasar. Maktens lögner och en härlighet som inte finns.
Permafrostens avtagande presenterar sig som ”a museicicle”, och kan närmast beskrivas som en lyrisk blandning av musikal, vetenskaplig rapport, nyhetssändning och talat drama. Det låter kanske komplicerat, men det är glasklart, eller kanske snarare iskristallklart. I rollistan hittar vi bland annat en tyst men synlig kör, ett väsen av metangas, Richard Nixon som Dick Cheney, Arja Saijonmaa som Condoleezza Rice, vilket ska uppfattas som en rejäl känga, och den legendariska snöfotografen Wilson A. Bentley, som häromåret också spelade en avgörande roll i Malin Kiveläs utmärkta roman Du eller aldrig.

Briljant kaos
Kraft har i sitt skrivande aldrig skyggat för världens olater, men kanske har författaren här, i förhållande till sina tidigare diktsamlingar, hittat ett mer försonande drag hos världen. Det finns skönhet, och man kan acceptera den utan att samtidigt acceptera all skit som världen envisas med att linda kring det vackra. Eller kanske har acceptansen alltid funnits, men här syns den tydligare i korrelation med den mer eller mindre, och jag vet att det är ett kraftuttryck, felfria kompositionen.
Det sköna goda manifesteras av snöflingsmannen Wilson A. Bentley, som i Permafrostens avtagande, precis som i Kiveläs roman, med sin strävsamma kamp mot det smältande vattnet och sin jakt efter två identiska snöflingor fungerar som en förlösande bild av ett på en gång diffust men ändå tydligt moraliskt patos. Den lilla människan, så ensam bland alla myriader av gäckande snökristaller, fixerad i en hopplös och livslång kamp med en omöjlig uppgift – den strävsamma kampen, varandet, som egenvärde. Bentley ligger med sin fotografiska pionjärroll förstås också mycket rätt i tiden som en slags naturlig frontfigur för, eller urbild av, ett ömsint och uppoffrande klimattänkande.
De otäcka onda presenteras demaskerade, i situationer fjärran från de officiella bilder de själva kablar ut i världens medier. Känn bara på följande sammanfattning av en scenbild som inleder ett kapitel. På en scen står Condoleezza Rice, i gestalt av Arja Saijonmaa, i taket snurrar en filmloop som visar snöstormar, ljud av bomber och skrikande människoröster. Condoleezza/Arja snubblar på orden – ”Jag … Jag jag/presenterar det opresentabla/organiserar det oorganiserbara/mittlinjens Mittlinje/Skador, brott/som uppstår/kan vara värt-”. Och samtidigt: ”Dick Cheney springer förbi med polissirenen, vars ljud inte längre fungerar så han skriker själv: tuut-tuut osv.” Det är kaos och det är briljant.

Vacker uppkastning
De vetenskapliga texterna, som handlar om olika typer av snöflingor, äts upp av sig själv, spottas ut, mals sönder, vävs ihop, rapas fram, strömmar, hugger, flyr, faller och samplas med slagdängan ”Högt över havet”. Denna långsamt molande cut up-teknik är inte särskilt ovanlig, det ovanliga i sammanhanget är att Kraft använder den med en slags absolut gehör som tillåter henne att pressa ut det mesta av varje fragmentvariation.
Ibland blir texten ganska tung, men tempot är hela tiden högt. Läsaren sveps med och vidare, förskräckt över den värld som skildras och förstämd för att bokens slut obönhörligen närmar sig, och så värst mycket bättre än så blir det faktiskt inte.
Det är Brecht och Beckett. Samhällsengagemang och vindlande vansinne i skön förening, det är schlager och vetenskap. Tempot för på sina ställen dessutom tankarna till Gunnar Björlings Solgrönt och i synnerhet till dikten Som mumlare, där Björlings dadaistiska galenskaper mötte den yngre författarens vredgade och intellektuella religionskritik och den äldres eftertänksamma skönhetstörst, en av den finlandssvenska poesins, eller ja, om du frågar mig – världslitteraturens, finaste stunder. Riktigt dit når kanske inte Kraft, det vore det förmätet att påstå om en samtida poet, inte nödvändigtvis för att hennes skrivande inte skulle hålla, men för att läsarens samtida ögon inte är i stånd att se riktigt så bra som man bör för att komma med dylika påståenden. Men att konstatera att Permafrostens avtagande är ruggigt bra, det är ingen överdrift. På en gång trögflytande och omedelbar. En vackrare uppkastning över den globalt slående rovkapitalismen får man leta efter.

Åsa Maria Kraft: Permafrostens avtagande. Albert Bonniers förlag 2007.

Sebastian Johans

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.