Om jag för tjugo år sen hade sett var jag befinner mig idag skulle jag antagligen ha skrattat ihjäl mig. Hade nog lite vidlyftigare planer än att med domnade handleder översätta rapporter som ingen läser tills man drunknar i pappersavfall. Det var ju bara meningen att vara ett enkelt sätt att tjäna några extra slantar, men jag fattade inte att omsättningen tenderar att öka med åldern. Man samlar på sig avtal, skaffar barn, köper böcker och övergår till lite finare viner. Och innan man ens fattar det sitter man fast. Och tiden accelererar.

 

Så småningom lär man sig lite affärsetik också, att leverera enligt överenskomna tidtabeller och att älska skällor och management by perkele (inte tal om några civiliserade utvecklingssamtal här). Därtill elementär produktionsekonomi, nämligen att det inte lönar sig att konstruera en hundra euros bisats till en 30 cents mening. Ett långt farväl till poesin även om koncernchefen ibland kan bli lite lyrisk över de strålande ekonomiska resultaten. Men resultatansvaret, det där att tid är pengar klingar som ett mantra i reptilhjärnan och kalibrerar hjärnbarken. Tjugo-åringen läser Baudelaire, drömmer om ”molnen, de underbara molnen” och föraktar världen. Fattar inte att det inte är många som lever på det.

Det råder ingen brist på rapporter i världen. Det känns som om mänskor inte hinner göra annat än rapportera, och att mänskan kanske borde betraktas som ett rapporterande djur, homo raporticus. Kanske vi till slut hugger ner den sista skogen och förvandlar den till rapporter om organisationsreformer, kvalitetskontroller och enkäter. Och när utomjordingarna sedan hittar till vår ödelagda planet undrar de kanske att vad fan höll de här varelserna på med. Var de besatta av sina egna läten?

Jag borde ju vara tacksam över rapporterandet, men det händer ändå att jag tittar in på You Tube mellan kvartalsrapporterna och kollar den där videon där Kurt Cobain kastar sig på trummorna. Det måste göra ganska ont men det känns bra att se nån flyga så där handlöst utan hjälm eller knäskydd. Fast nog är det ju lite patetiskt av en fyrtioårig karl att titta hur en ung man med ovårdat yttre agerar ut sin frustration. Skippa molnen och håll dig till ditt prospekt, skulle man vilja säga. Kvalitetssystemet garanterar att det inte finns moln i produkten. Men mellan raderna läser man att det garanterar ingenting, att det bara är nåt som sägs tills saker skiter sig.

Såg för några veckor sedan Hiroshi Teshigaharas film Kvinnan i sanden. Handlar om en skalbaggssamlare som söker efter sällsynta skalbaggar men som i stället blir lurad ner i en grop som långsamt fylls med sand. Hans nya uppgift är att skyffla bort sanden tillsammans med kvinnan som bor i gropen, vilket han gör med långa tänder medan han planerar flykten. När kvinnan sedan blir sjuk och bärs bort ser mannen att stegen lämnats kvar. Så han klättrar upp och går till stranden för att titta på havet, men sedan återvänder han till gropen där han har pågående projekt. Flykten skjuter han upp på obestämd tid.

Kurt Cobain blev till slut så frustrerad att det inte räckte med att kasta sig på trummorna. I min ålder föredrar man att skyffla sand och skjuta upp flykten utan att veta om man lever för att skyffla eller skyfflar för att leva. Och låter dårarna jaga molnen.

Janco Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.