I Berghäll, förbi Hagnäs torg och in på Första linjen. I ett rött gammalt tegelhus sitter Annika Forsander. Hon arbetar som direktör för invandrarfrågor vid Helsingfors stad. Det är ett stort arbete att förbereda den ökade invandringen.Ungefär hälften av det totala antalet invandrare hamnar i nuläget i huvudstadsregionen. I Helsingfors bosätter sig de flesta invandrare i de östra delarna av staden, som till exempel Nordsjö och Mellungsbacka, där i vissa fall en fjärdedel av invånarna har invandrarbakgrund. Forsander ser egentligen inget bekymmer i att det är så.
– Det är inte problematiskt att det finns fler invandrare i vissa förorter än i andra. Men om det finns fattigdom, det är då det är ett problem. Om man skall kämpa emot ghettofiering skall man satsa på att få bort det socialt negativa, säger hon.
I storstäder nere i Europa har invandrare av olika anledningar ofta hamnat i stadsdelar som med tiden utvecklats till förfallna och stökiga förorter i stadens utkanter. De har så att säga hamnat utanför det övriga samhället och dess sociala nät.
Idén, förklarar Forsander, är att inte splittra folk. Hon menar att man helt enkelt vill bo tillsammans med dem som kommer från samma bakgrund och hör till samma etniska grupp. Men för att det inte skall bli ett problem menar hon att man måste göra de områdena till attraktiva miljöer och inte låta dem utvecklas till någon slags slum. Därför blandar man hyreslägenheter med ägobostäder och försöker bygga attraktiva hus i områden med mycket invandrare.

Andra generationen

Invandringen började sent i Finland. Bortsett från några hundratal flyktingar från bland annat Chile och Vietnam på sjuttiotalet inleddes den inte förrän i början av nittiotalet. Och den har sedan dess varit ganska sparsam.
– Hur samhället har klarat att ta emot folk blir egentligen inte tydligt förrän de som växt upp i landet blir vuxna, förklarar Forsander. Det är den andra generationen som visar hur integrationen lyckades. Det är också i den andra generationen man kan se problemen med ökat utanförskap.
Många andra länder har en lång erfarenhet av invandring och integrationsarbete. Men Forsander ser ingen anledning att blicka över gränsen för att se och lära av framgångar och misstag.
– Jag tror inte att en stad eller en stat kan lära sig något av att titta på andra länder. Om man till exempel jämför med Sverige kom ju de flesta som gästarbetare på sextio- och sjuttiotalen. De var arbetskraftsinvandrare och det var inte meningen att de skulle stanna. Men många gjorde det i alla fall.
En stor del av dem som flyttar till Finland från utlandet, en tredjedel, kommer från Ryssland. Och personer från grannlandet i öster har lättare att anpassa sig till det finska samhället än invandrare från andra delar av världen, anser Forsander. Därför blir det svårt att jämföra olika länders integrationsarbete.

Importerad underklass

Under 2007 fördubblades mängden beviljade uppehållstillstånd till flyktingar, från tjugo till fyrtio procent, trots att det ändå rör sig om en internationellt sett relativt liten mängd. Forsander menar att det är ett nytt politiskt klimat nu. Politikerna har förstått att det behövs invandring för att hålla landet på fötter.
– Vår linje är att uppmuntra de som gästarbetar eller studerar här att stanna. När en person bestämt sig för att stanna så kommer ofta familjen efter. Det blir en kedjereaktion och antalet ökar snabbt, säger hon.
Men bland invandrare är arbetslösheten minst dubbelt så hög som hos den övriga delen av befolkningen.
– Arbetsmarknadssegregationen är ett stort problem som måste lösas, menar Forsander. Man måste förhindra att invandrare fortsätter att hamna i obehagliga arbetssituationer med snuttjobb och dåliga arbetsförhållanden.
Många invandrare får jobb, men det handlar också om vilka jobb man får. Hon är medveten om att det finns en risk att de som kommer till Finland hamnar i det understa skiktet av samhället. Att de får nöja sig med sämre jobb och en sämre ekonomisk situation.
– Om man satsar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder så leder det till ökad motivation, säger hon. Vi måste erbjuda möjligheter till högre utbildning och projekt för att ge mer stöd åt ungdomar. Vi måste bevisa att det finns möjligheter i Finland.