911
Vad säger publikens emotionella tillstånd före, under och efter en föreställning om dess kvalitet? Ganska mycket: Mår man mycket bra kan det hända att man bara har fått sin världsbild bekräftad och vad har det då varit för mening med alltihopa?
I alla händelser är Doktor Glas, nu på turné i Finland med Riksteatern, en föreställning som får mig att må riktigt dåligt, faktiskt helt uruselt. Föreställningen är en plåga att genomlida och efteråt, medan andra glatt sitter i bussen och talar om hur bra föreställningen var, sitter jag surt och stirrar stint ut genom bussfönstret. Det håller i sig hela kvällen, natten, morgonen och långt in på följande dag. Tills… jag får något slags överblick.
Man kan säga att Doktor Glas spelar på åskådarens identifikation med protagonisten på scenen: Man vill att hjälten ska visa en strävan genom sina motgångar och att denna strävan ska riktas mot det rätta och goda. Men Doktor Glas är en människa som dödar en annan människa, och det finns ganska lite av samvetsbetänkligheter i boken och pjäsen. Det är svårt att hitta ett enda någorlunda försteåligt skäl till varför doktor Glas tar livet av pastor Gregorius: Alla förklaringar är kortfattade och glider hastigt förbi. Därför famlar åskådaren i mörkret, tvingas möta sin egen avsky. Det är som Caligula, fast i mild vardagsversion där ondskan också kan vara lite svår att urskilja. Man kan till och med sympatisera med doktorns resonemang, tycka att han är så mänsklig och vanlig, sådan som vi alla är, och att det fina med föreställningen är Krister Henrikssons inlevelsefulla gestaltning av denne doktor, i regi av honom själv i samarbete med Peder Bjurman, och så är Krister Henriksson ju känd från serien om Wallander också.
Alla har vi ju åtminstone lite av doktor Glas i oss: Det i konventioner och självupphöjande inspärrade, det torrt resonerande, det från liv, sexualitet och mänsklighet frånvända. Doktor Glas är en människa som saknar ambition i djup mening och som vill avhålla sig från allt tänkande och frågande: Han är läkare i Stockholm och så är det bra med det. Föreställningen radar upp alla dåliga egenskaper efter varandra så att man knappt får något andrum, någon stund att tänka efter. Jag tänker under föreställningen att Krister Henriksson gör doktor Glas som ett slags torr Mister Bean, i skitbrun kostym och dito skor. Scenografin, av medregissören Peder Bjurman, visar doktorns mottagning och själsliv som domineras av gråa väggar, som visserligen skiftar färg, men skapar en stark känsla av trånghet och inspärrning. På väggen finns en klocka utan visare, i romanen är det fickuret utan visare ur vilket doktor Glas bjuder på det dödande cyankaliumpillret.
Man kunde ju ge sig till att tala om Oidipuskomplex och modersberoende, men det för i mångt och mycket bort från känslan för problematiken, och från förståelsen av ondskan och viljan att döda. I intervjun på förmiddagen säger Krister Henriksson att ett av skälen till att han fastnade för den här texten är att den öppnar för förståelse av den kriminalitet som medierna gör rubriker om, sådant som hedersmord (som de kallas). Förståelsen behövs för att kunna hjälpa människor ut ur den sortens irrgångar – och för att undvika segregerande tänkesätt. Här finns genast en intressant koppling till Fundamentalisten och till känslor som rädsla och lust. Doktor Glas tycks ju också vara en fundamentalist: Han uppfattar sig som en övermänniska, och det verkar ha sin grund i medicinen som vetenskap som han står för. Man kan lätt komma att tänka på sin far. Man kan också tänka att han är den vanliga nazisten, den som nog finns lite hos var och en av oss och som aktivt låter bli att ställa sig frågor om rätt och fel. Men att upptäcka det blir helt och hållet åskådarens omistliga uppgift, och avsiktligt så.
Man kan säga att Doktor Glas spelar på åskådarens identifikation med protagonisten på scenen: Man vill att hjälten ska visa en strävan genom sina motgångar och att denna strävan ska riktas mot det rätta och goda. Men Doktor Glas är en människa som dödar en annan människa, och det finns ganska lite av samvetsbetänkligheter i boken och pjäsen. Det är svårt att hitta ett enda någorlunda försteåligt skäl till varför doktor Glas tar livet av pastor Gregorius: Alla förklaringar är kortfattade och glider hastigt förbi. Därför famlar åskådaren i mörkret, tvingas möta sin egen avsky. Det är som Caligula, fast i mild vardagsversion där ondskan också kan vara lite svår att urskilja. Man kan till och med sympatisera med doktorns resonemang, tycka att han är så mänsklig och vanlig, sådan som vi alla är, och att det fina med föreställningen är Krister Henrikssons inlevelsefulla gestaltning av denne doktor, i regi av honom själv i samarbete med Peder Bjurman, och så är Krister Henriksson ju känd från serien om Wallander också.
Alla har vi ju åtminstone lite av doktor Glas i oss: Det i konventioner och självupphöjande inspärrade, det torrt resonerande, det från liv, sexualitet och mänsklighet frånvända. Doktor Glas är en människa som saknar ambition i djup mening och som vill avhålla sig från allt tänkande och frågande: Han är läkare i Stockholm och så är det bra med det. Föreställningen radar upp alla dåliga egenskaper efter varandra så att man knappt får något andrum, någon stund att tänka efter. Jag tänker under föreställningen att Krister Henriksson gör doktor Glas som ett slags torr Mister Bean, i skitbrun kostym och dito skor. Scenografin, av medregissören Peder Bjurman, visar doktorns mottagning och själsliv som domineras av gråa väggar, som visserligen skiftar färg, men skapar en stark känsla av trånghet och inspärrning. På väggen finns en klocka utan visare, i romanen är det fickuret utan visare ur vilket doktor Glas bjuder på det dödande cyankaliumpillret.
Man kunde ju ge sig till att tala om Oidipuskomplex och modersberoende, men det för i mångt och mycket bort från känslan för problematiken, och från förståelsen av ondskan och viljan att döda. I intervjun på förmiddagen säger Krister Henriksson att ett av skälen till att han fastnade för den här texten är att den öppnar för förståelse av den kriminalitet som medierna gör rubriker om, sådant som hedersmord (som de kallas). Förståelsen behövs för att kunna hjälpa människor ut ur den sortens irrgångar – och för att undvika segregerande tänkesätt. Här finns genast en intressant koppling till Fundamentalisten och till känslor som rädsla och lust. Doktor Glas tycks ju också vara en fundamentalist: Han uppfattar sig som en övermänniska, och det verkar ha sin grund i medicinen som vetenskap som han står för. Man kan lätt komma att tänka på sin far. Man kan också tänka att han är den vanliga nazisten, den som nog finns lite hos var och en av oss och som aktivt låter bli att ställa sig frågor om rätt och fel. Men att upptäcka det blir helt och hållet åskådarens omistliga uppgift, och avsiktligt så.
- Doktor Glas, baserad på Hjalmar Söderbergs roman. Bearbetning: Allan Edwall. Regi: Krister Henriksson, Peder Bjurman. Scenografi: Peder Bjurman.
Ljusdesign: Linus Fellbom. Kostym: Karin Hoeg. Musikurval: Leif Jordansson. Konstnärlig rådgivare: Lisa Ohlin. På scenen: Krister Henriksson.Turné i Finland 3-20.4.2008.
Monika Holmström
