I Farfar upp i graven skildrar Saša Stanišić det stora genom det lilla. Jugoslaviens upplösning, sorg och förlust blandas med köttfärsplommon, tetrismästerskap och mängder av maffiga skrönor.

Aleksandar och farfar Slavko besitter en speciell talang, nämligen konsten att berätta en riktigt bra historia. Historierna är många och färggranna och kretsar ofta kring hemstaden Višegrad och dess invånare. De handlar om gammelfarmor och gammelfarfars toalettinvigningsfest, om hur fotbollsdomaren Valrossen hämnas på tobaksförsäljaren Bogoljub som tagit hans kvinna, skändat hans exemplar av Kapitalet, samt slagit honom i tetris. Och förstås handlar berättelserna om den gröna floden Drina, som löper intill staden och som morfar Rafik en gång i tiden förälskade sig i.
Saša Stanišisć debutroman Farfar upp i graven inleds strax innan inbördeskriget drabbar Bosnien år 1992. Vi träffar Aleksandar, en 14-årig kille som gillar fotboll, fiske och framförallt farfar. Men så dör farfar och plötsligt ska tavlan av kamrat Tito som hänger i klassrummet tas ner, kamrat lärare Fazlagić ska bara kallas herr Fazlagić, och klasskompisen Vukoje Orm vill veta vad Aleksandar är. ”Jugoslav” är nämligen inte längre ett godtagbart svar.
Genom Aleksandars minnesbilder och anekdoter tar vi del av hur konflikten mellan de olika folkgrupperna i Jugoslavien till en början gror under ytan och slutligen blommar upp i ett hänsynslöst inbördeskrig där skolkamrater, grannar och vänner skjuter varandra blodiga. Det här är emellertid ingen heltragisk berättelse. Staniši placerar in kriget i vardagen och låter sorg varvas med humor och fantasi. Han pekar på det absurda i kriget som nästan kan liknas vid en fotbollsmatch där både spelare och publik gång på gång försöker erinra sig vilket lag man egentligen håller på.
Saša Staniši, född i nuvarande Bosnien-Hercegovina, är precis som romanfiguren Aleksandar en magnifik historieberättare. Han är en skriftställare av högsta kaliber med ett bildrikt, nyskapande och poetiskt språk. Orden strömmar fram lika vilt som floden Drina. Stanišić använder sig av alla sinnen. Man kan se, smaka, höra, lukta och känna sig fram i denna berättelse.
Men den absoluta styrkan sitter i karaktärsstudierna. Med humor och ömhet målar han upp den brokiga familjen Krsmanovi. Bland annat träffar vi  Tant Tyfon som talar utan pauser, farbror Bora som är lika tjock som en ångvält och farmor Katarina vars paradis finns bland grannfruar, praliner och kaffe.
Det som bomber och granater ändå aldrig kan rå över är minnena. Under flykten från Bosnien förklarar farmor Katarina att man ska minnas bägge: tiden då allt var bra och tiden då inget är bra. Här i Finland har vi vårt eget inbördeskrig i bagageluckan och farmor Katarinas råd håller streck också på våra breddgrader. Man ska försona men inte glömma. För glömmer vi, lär vi oss heller inget av det förflutna.