Man skulle kunna anta att Nepals stora steg mot demokrati skulle ha fått de indiska ledarna att känna sig nöjda. I verkligheten har den nepalesiska monarkins dödsdans fått Indien att skärpa sin säkerhetspolitiska lyhördhet till det yttersta.

I New Delhi råder ett krisläge. Fjärrkontrollen av det lilla kolonigrannlandet Nepal har misslyckats. Alltsedan den nepalesiska monarkins grunder började skälva för första gången i början av 90-talet har Indien försökt balansera sina motsägelsefulla ambitioner gentemot sin granne. Samtidigt som Indien förtvivlat försöker upprätthålla sin image som den nepalesiska demokratiseringens påskyndare har landet i sin roll som Sydasiens ordningspolis stöttat monarkin både militärt och politiskt.
År 2001 utspelade sig t.ex. en kunglig massaker i Katmandu vars officiella förklaring fick både Hollywoods och Bollywoods bästa manusförfattare att bli direkt gröna av avund.
När den mördade kungens bror Gyanendra utlyste undantagstillstånd meddelade Indien omedelbart att man understödde honom.
Inte lämnar man ju sin vän i sticket. Inte ens när en och en halv miljoner nepaleser fyllde gatorna år 2006 för att kräva ett slut på den diktatoriska Gyanendras herravälde. Istället skickade den indiska regeringen det kashmiriska kungahusets arvtagare Kara Singh för att rädda monarkin. Men när inte ens den av USA och Indien beväpnade nepalesiska armén lyckades få det nepalesiska folket i styr tvingades kungen till slut att backa.

Terrorkrigets primus
De senaste två åren har Indien försökt undergräva maoisterna genom att starkt understöda deras konkurrenter. Efter maoisternas valseger lugnade terrorismexperten Ajai Sahni inte enbart Indien utan hela världen, genom att i den ansedda tidningen Outlook poängtera att Nepals nya härskare trots allt av det amerikanska utrikesministeriet fortfarande betraktades som terrorister. Adjö Indiens självständiga utrikespolitik!
Har man månne ringt till Katmandu från Gaza eller tvärtom? Nepals nye starke man Prachanda skulle onekligen kunna dra nytta av några råd från Hamas. I terrorkrigets era räcker det inte med att man röstar. Man måste rösta rätt. Nepaleserna skulle man utan tvivel kunna bestraffa rätt enkelt genom att dra ner på matutbudet. En tredjedel lever ju under fattigdomsgränsen.
Nepalesernas ansvarslösa röstningsbeteende gör ju att ”terrorismen” ökar utanför landets gränser, i Indien. Påståendet låter kanske inte klokt, men vid ett närmare ögonkast över gränsen söderut stämmer det faktiskt på ett skrämmande sätt överens med verkligheten. Inte minst därför att Indien trots sina stormaktsfasoner troget hukar sig inför USA som sin ”naturliga bundsförvant”, så till den grad att man tävlar seriöst om titeln terrorkrigets primus.
Enligt Indiens premiärminister Manmohan Singh utgör maoisterna det största hotet mot landets interna säkerhet. I de hotbilder som den indiska eliten serverar kontrollerar maoisterna rentav fyrtio procent av det gigantiska landets yta. Den röda kilen påstås sträcka sig från Himalayas bergssluttningar i Nepal ända ner till den sydliga IT-delstaten Tamil Nadu.
Singh som lyssnat mycket noga på sina säkerhetsexperter har jämfört terrorismen med ett virus. Och virus måste man ta kål på. Psykohistorikern Ashis Nandy, en av de ledande tänkarna i Indien, förutspådde år 2000 att globaliseringen skulle döma tio procent av Indiens befolkning till döden. Som den ekonom Singh är skulle han nog kunna uttrycka sig med egna ord: Indiens största problem är landets fattiga, m.a.o. de drygt 300 miljoner som lever under fattigdomsgränsen, eller åtminstone en del av dem. För att bibehålla Indien-fenomenets trovärdighet maskerar man fattigdomen till ett ”säkerhetsproblem”.

De förvisades kamp
En ytlig titt på mindre officiella Indienfenomen bevisar att maoistproblemet är som värst i de fattigaste delstaterna. Jharkhand, Orissa och Chatisgarh är delstater som nittio miljoner adivaser betraktar som sitt hem. Dessa regioner tillhör de minst bördiga delarna av Indien och dit har majoritetsbefolkningen under hundratals år förvisat adivaserna.
Terrorismviruset började sprida sig bland adivaserna ungefär samtidigt som makthavarna började inse vilket enormt misstag de hade begått. Adivaserna bodde ju på mineralrik mark. Den växande supermaktens omättliga behov av energi och råmaterial ledde till att adivaserna igen måste förvisas. Enligt vissa beräkningar har uppemot trettio miljoner adivaser utvisats från sina hem under Indiens självständighetstid.
Att leva alternativt har kriminaliserats i Super-Indien. Om adivaser med våld försöker klamra sig fast vid sina hemtrakter och sin livsstil, stämplas de som maoister och terrorister. I en av stamdelstaterna sägs 98 procent av maoisterna vara adivaser. Är det så underligt när regeringen tömmer adivasernas byar, utlyser deras marker till ingenmansland och därefter till statens egendom, för att genast låta något utländskt eller indiskt gruvbolag etablera sig där och härja fritt?
Många blir rika i det fattiga Indien, också finländare. Metsos Locotrack krossmaskiner levererades år 2005 i rekordantal till de indiska stamdelstaterna. I Tammerfors skapades på det sättet sextio nya arbetsplatser.
Maoismen växer i adivasernas gruvbolagsdelstater som följd av att staten utövar en viss sorts politik. Har någon hört talas om maoismen i delstaten Kerala? Självfallet inte. I Kerala har man utövat en annan sorts politik, åtminstone hittills.
Nepal var länge en fattig men harmlös monarki där det påstods att alla log hela tiden. Nu har landet blivit farligt. På 70-talet tog Nepals maoister modell av jordbruksrevolterna i Västra Bengal. Nu sneglar Indiens gamla, nya och blivande maoister i riktning mot Himalaya på ett sätt som gör ledningen för Super-Indien mycket nervös.
De vet att man kan förnya Indiens extremt skeva och grymma maktstrukturer mycket snabbare genom att rösta än med hjälp av vapen. Just därför ska det trollas fram maoister.

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.