Ett av mina första luktminnen: trä, damm och fuktiga ytterkläder. Minnet är förknippat med en känsla av andakt och högtid. Jag tror att man måste skrida tyst och långsamt, hålla mamma i handen och vara lite extra rak i ryggen. Det är varken godtemplarlokal eller bönehus. Det är Biblioteket. Jag ser den lilla handen som i smyg försiktigt drar över bokryggarna. Det är mirakel. Det är otroligt, att det finns så många böcker och att de finns inom räckhåll för mig. Värld efter värld efter värld öppnar sig.

Minnena staplas på varandra som boktravar. Gamla vuxenromaner med lackade pärmar, barnböcker med plastade. De är lite kladdiga och klistriga, de första årens bilderböcker, ofta var det desamma som lånades om och om igen. Så kom chocken när jag började skolan och vi varje vecka skulle gå över skolgården till biblioteket för att låna böcker. Restriktion! Högst fem böcker fick man låna. Kanske var det för att få oss att välja med omsorg, kanske för att skona våra ryggar eller bara för att vi skulle kunna hålla reda på dem. Det var en regel: Fem böcker varav högst en seriebok. Det var så svårt, så svårt. Bibliotekarien såg min oerhörda vånda och talade efter några veckor med lärarna. Jag fick ett specialtillstånd utverkat åt mig som varade genom hela min skoltid: sex böcker. Jag fick låna sex böcker! När jag skrivit min första dikt i ettan till julen, var det samma bibliotekarie som på begäran visade mig kommunbibliotekets två hyllmeter lyrik. Jag suckade av uppgivenhet, fanns det redan så oerhört många diktböcker, kunde jag alls skriva nåt som inte redan var skrivet…
Kökar kommunbibliotek fyllde 80 år härom veckan och firade med kaffe, tårta, fiolmusik och tal. Ifjol gick Kökar om Kuhmo i toppen av den nationella lånestatistiken – 280 skärgårdsbor lånar från sitt bibliotek i snitt 36,5 böcker per person och år. Det är mycket. Det är sant att det inte finns så mycket annat att göra vintertid i skärgården, men det nationella rekordet i antal lån beror nog på annat också. Trots svåra tider, har man lyckats hålla kvar anslagen för inköp av böcker. Här finns en leende bibliotekarie (ingen låneautomat) för vilken ingenting är omöjligt. Varenda bok i världen kan man beställa – gratis. Citat och faktauppgifter kan trollas fram. För varje lästrött elev eller skumögd gumma finns det en passande bok.
Jag har en grundmurad kärlek till bibliotek och bibliotekarier – också de numera allt sällsyntare: de sura och inåtvända som inte vill att man lånar ur deras åtråvärda bokskatt. De som vaktar och vakar över boktemplets helighet med sina kroppar. De som snörper på munnen, suckar och himlar med ögonen när de måste svänga på pärmarna för att registrera ens lån eller bedöma ens boksmak. Jag älskar er också, på riktigt!
Jag vet inte exakt när det skedde, men bibliotek är inte så tysta längre. Man får skratta och prata. Man behöver inte skrida långsamt med rak rygg. Ändå är det varje gång med en känsla av högtid jag lämnar fram min trave vid lånedisken.
Allmänna och gratis bibliotek är viktiga och borde vara en självklarhet i varje demokrati. Det är skäl att understryka det om och om igen, när det på många håll börjar smyginföras avgifter och skäras ner på biblioteksanslag, filialer och öppethållningstider. Bibliotek handlar inte längre bara om böcker och tidningar. Det är information, kommunikation och tillgänglighet.
Man blir knappast varken en bättre eller friskare människa av att låna böcker, men det är nog ändå inte bara en slump att min yngsta dotter blandar ihop orden apotek och bibliotek. En söndagförmiddag när jag hade en fruktansvärd huvudvärk och migränmedicinen var slut visste hon på råd: ”Men mamma, vi måste nog fara till biblioteket och hämta medicin!” På Kökar finns inget apotek, men vi har ett bibliotek och det är öppet på söndagar.