Vad ska vi tro om Tibet?

Amnesty International

är ju den organisation som framför andra arbetar för mänskliga rättigheter, också yttrandefrihet, i världsskala. Därför var det all orsak att på söndagen söka sig till Träskända, där Amnestys finländska avdelning i anslutning till sitt årsmöte diskuterade de mänskliga rättigheterna i Kina. Ämnet hade valts redan innan intermezzona i Tibet gjorde problematiken ännu mer brännande, och Tibet kom upp bara i förbigående.
På onsdagen presenterades internationellt, och också i Helsingfors, Amnestys rapport om mänskorättssituationen i Kina inför OS. Till den hade en snabbrapport om Tibet fogats.
En av dem som i Träskända  berättade om läget i Kina var Anu Kultalahti som jobbat med Kina på Amnesty i London i fyra år. Hon har sysslat med landet betydligt längre – hon började för tio år sedan med sina östasiatiska studier vid Turun yliopisto och kom första gången till Kina år 2000, då på det klassiska sättet med järnväg genom Sibirien. Nu är det säkert få som gör så – också vägarna till Kina har, som mycket annat, förändrats radikalt. Andra gången bodde hon i det inre av Kina ett drygt halvår, hon undervisade där i engelska, men hade kommit dit för att bättra på sin kinesiska.
– Då fick jag uppleva hur snabbt Kina förändras. Den fysiska miljön kunde bli en annan från den ena månaden till den andra, det byggs så mycket, säger Kultalahti och tillägger att den psykiska förändringen antagligen varit ännu radikalare, åtminstone i städerna. Medelklassen har vuxit enormt.
Men sedan hon började på Amnesty har hon inte kunnat besöka Kina, där Amnesty inte är välsett, utan hon har fått nöja sig med Hongkong och snabba avstickare till Shenzhen på norra sidan gränsen. För Amnesty arbetar två mänskor i London och tre i Hongkong med Kinafrågor. Kultalahti berättade att man har daglig kontakt med mänskorättsaktivister i Kina, mest över Skype, eftersom det anses som säkrast.

På mänskorättssidan

har utvecklingen i Kina inte gått framåt utan bakåt, anser Kultalahti. När den nuvarande ledarduon kom till makten hyste många förhoppningar om en ändrad politik också i sådana frågor, men de förhoppningarna har svikits.
– Den nya lagen om arbetsförhållanden är ett framsteg, men den tillämpas inte överallt, mycket beror på de lokala makthavarna. Beträffande dödsstraffet har man återgått till en gammal regel som gällt också tidigare, att alla sådana straff ska underställas högsta domstolen. Det innebär antagligen att dödsstraff kommer att utdömas mer sällan, å andra sidan ingår de fortfarande i straffskalan för 68 olika brott, också t.ex. skattebedrägeri.
Ett annat exempel på en juridisk reform i positiv riktning är upphävandet av möjligheten för polisen att ta hand om oönskade element, som t.ex. tiggare, för att hålla dem häktade och sedan sända dem tillbaka till hembygden, utan att koppla in rättsväsendet.
De lokala myndigheterna är i många fall en större broms för utvecklingen i Kina än centralmakten. Enligt Kultalahti har man på lokalt håll ofta ”en egen ko i diket”, man vill utveckla det lokala näringslivet också om det skulle gå ut över miljön eller jordägares rättigheter.
– Också om det inte längre finns bestämda produktionskvoter finns det fortfarande ett behov av att visa resultat,

Den ”flytande befolkningen”

det vill säga de som kommer från landsbygden till storstäderna för att jobba t.ex. på byggen utgör ett av Kinas största problem. Bestämmelserna har varit mycket strikta och har förhindrat att dessa mänskor får boendebevis och därmed rätt till boendekommunens tjänster, som hälsovård, platser i daghem, skola o.s.v. De har luckrats upp något, men försvårar fortfarande ett normalt liv för mänskor, som ändå till stor del är de som möjliggör storstädernas fortsatta expansion – utan dem skulle byggandet stanna av.
Dessa mänskor har ofta inte heller någon levande kontakt med hembygden, de har kanske råd att besöka den en gång om året. Det betyder att de egentligen inte hör hemma någonstans. Kultalahti berättar att man vid folkkongressens session nyligen beslöt att upprätta ett system som ger dem möjlighet att rösta, vilket innebär ett åtminstone symboliskt erkännande av deras existens och rättigheter.
I panelen om Kina i Träskända deltog också forskaren Outi Luova från Turun yliopisto, som ägnade sig just åt de migrerande arbetarnas situation. I Beijing, där byggruschen nu är speciellt hektisk, arbetar som bäst hela 5,5 miljoner mänskor från landsbygden, av dem 4 miljoner på byggen. Till deras problem hör utom mantalsskrivningen också de många skumma arbetsgivarna som inte följer avtalen om minimilöner och sociala förmåner och i många fall inte betalar ut några löner alls. Bara en tredjedel av byggnadsarbetarna får lön i tid. Av dem som fått arbetsavtal kan en stor del inte läsa eller förstå dem. Arbetarskyddet är dessutom skralt. I Shanghai har arbetarna en starkare ställning, och det har lockat arbetare dit från Canton. Den nya lagen om arbetsförhållanden, som beretts i flera år och trädde i kraft vid årsskiftet, är enligt Luova bra, men den respekteras ännu inte tillräckligt. Å andra sidan har en del av de utländska företag som lockats till södra Kina av den billiga och rättslösa arbetskraften nu börjat söka sig till Vietnam, vilket tyder på att arbetslagen faktiskt biter.

Om läget i Tibet

vågade ingen i Träskända säga mycket, inte heller Jussi Förbom, som vid årsmötet valdes till ny ordförande för Amnesty i Finland. Han har varit frivillig Kinakoordinator för organisationen i två år och upprätthåller nu en blog om Kina: blogi.amnesty.fi/peking 2008.
– Oroligheterna kom som en överraskning också för mig, fast motsättningen mellan tibetaner och kineser är gammal. Rapporterna om vad som hänt har varit osäkra, de snabbaste uppdateringarna har kommit från Dharamsala.
Den tibetanska exilregeringen är förlagd till denna ort i norra Indien.
Jussi Förbom delar Anu Kultalahtis uppfattning att situationen för de mänskliga rättigheternas del försämrats i Kina. För utländska journalister har arbetsmöjligheterna i allmänhet förbättrats inför OS, men det verkar som om de samtidigt skulle ha försämrats för inhemska journalister. Tevesändningarna från ceremonin när facklan tändes i Olympia – av högsta prioritet för de kinesiska myndigheterna – bröts t.ex. genast när demonstranter uppenbarade sig.
En stark teknologisk upprustning har skett som ökat möjligheterna att övervaka det som sker på internet. I längden är det ändå sannolikt att det är här som den samhälleliga diskussionerna i Kina kommer att ha sin viktigaste grogrund. Anslutningarna till nätet är så många och blogkulturen börjar bli så etablerad att det är sannolikt att hålen i övervakningen blir fler och fler.

Slutsatsen

om Tibet kanske kunde vara att där skett klara övergrepp som de kinesiska myndigheterna bör ställas till svars för. Å andra sidan är de antagligen inte så unika som de på många håll framställts som. Den senaste tiden har t.ex. den irakiska regeringen och USA:s offensiv i Basra mot Mahdi-milisen krävt fler dödsoffer än det kinesiska maktbruket i Tibet, utan att väcka några protester överhuvudtaget.