805
Det var nästan förstamajstämning på Arbetarrörelsens bibliotek på Broholmen för en vecka sedan. Stämningen speglade en allmän tillfredsställelse över att den fackliga rörelsen i tiden haft styrkan att genomdriva reformer som skapat centrala element i vår nuvarande välfärdsstat.
Nu känns det ju som om arbetarrörelsen mest skulle få spänna krafterna för att försvara välfärden. Men det behöver inte vara slutet på historien. Det kan också hända att vågdalen bara är tillfällig. Diskussionen på Broholmen fördes om Päivi Uljas’ nya bok Kun Suomi punastui, som handlar om kampen om välfärden under 1950- och 60-talet.
Utkomstskyddet för arbetslösa stadgades 1960, likaså en extra semestervecka, arbetspensionssystemet godkändes 1961, ILO-rekommendationen om lika lön ratifierades 1962, sjukförsäkringssystemet infördes 1963 och övergången stegvis till 40 timmars arbetsvecka godkändes 1964.
Vad var det som hände under dessa få år? Hade Finland fått en modernt sinnad regering som beslutat att snabbt genomföra reformer som diskuterats i årtionden? Inte alls. I huvudsak motsatte sig regeringen dessa reformer, som riksdagen ändå röstade igenom. Att riksdagen kan ha en sådan makt har vi ju praktiskt taget glömt bort – i vårt nuvarande system fattas de stora besluten för en fyra års period genomgående under några hektiska dagar under dragkampen om regeringsprogrammet.
Det är hälsosamt att bli påmind om ett annat sätt att göra politik än det nuvarande där en minimal elit bakom slutna dörrar avgör de stora frågorna utan någon insyn alls. Reformerna på 60-talet tillkom däremot till stor del genom utomparlamentarisk verksamhet – ofta helt bokstavligt. Utanför riksdagen samlades ofta tusentals människor för att föra fram folkets röst.
När man läst detta känns det verkligen symboliskt att de stora besluten numera fattas inte i Riksdagshuset utan i Ständerhuset, demokratin är inte längre vad den en gång var.
Försvaret av barn-
bidragen
Päivi Uljas har berättat om hur hon kom att forska om välfärdsbygget. Hennes studier i historia hade blivit på hälft när hon för ganska länge sedan började jobba på livsmedelsarbetarförbundet. Depressionsåren på 90-talet vände upp och ned på rutinerna på Livs’ distriktsbyrå för södra Finland. Många arbetsplatser försvann och ett par tusen arbetslösa sökte hjälp på byrån i flera år. Päivi Uljas kände att hon för att kunna möta dessa utsatta mänskor och förstå det hårdare sociala klimatet behövde få vidare perspektiv, och återvände till de historiestudier som legat nere i nästan 30 år.
Då förvånade hon sig över den bild som gavs av bakgrunden till de stora sociala reformerna under 60-talets första år. Man fick en bild av att det var den politiska eliten som i vapenbrödraanda agerat för folkets bästa. När hon läste riksdagsprotokoll och annat märkte hon att det snarare varit folket som agerat, medan regeringen och eliten försökt bromsa bäst de kunde.
En del av bakgrunden är högerns och högersocialdemokraternas hårdnade linje från 1953 framåt när de ville rulla tillbaka folkfrontsårens reformer och minska den statliga sektorn. För att framtvinga en minskning av statsutgifterna ville man sänka skatterna. Man avskaffade prisregleringen, vilket ledde till betydande prisförhöjningar. När facket krävde kompensation för dem utbröt generalstrejken 1956. Den slutade i en kännbar kompensation för facket, men nya prishöjningar åt snabbt upp dem – arbetsgivarna och regeringen ville sätta facket på plats och visa att strejker inte lönade sig.
Ett drag i politiken som den tidens regeringar bedrev lyckas Uljas inte förklara. De anmälde hela tiden brist i kassan och försökte spara på olika sätt, och speciellt på barnbidragen. Visserligen har borgerliga regeringar också senare talat om behovet av att spara för att få statsbudgeten i balans, som Iiro Viinanen under depressionen på 90-talet och Sauli Niinistö senare. Men det har skett under en viss ordning, medan det på 50-talet rådde rena oordningen. Antingen skötte man statsfinanserna verkligt oprofessionellt, eller så bluffade man grovt för att skära ned på de sociala utgifterna. I alla fall gick det så långt att man i mars 1957 inställde alla betalningar för en vecka. När man på detta sätt minskat penningcirkulationen i samhället ledde det naturligtvis till problem för näringslivet och växande arbetslöshet. En ”slaktkommitté” tillsattes för att skära ned på statens utgifter. Finlands Bank, som leddes av Rainer von Fieandt, krävde att statstjänstemännens löner skulle sänkas med 10 procent och sysselsättningsarbetena skulle stoppas. Fieandt vägrade ge staten lån och kan nog anses som huvudansvarig för situationen.
Mycket av detta genomfördes. Det hårdaste motståndet mötte planen att skjuta upp utbetalningen av barnbidraget för andra kvartalet 1957 till första hälften av 1958. Detta väckte en proteststorm bland landets kvinnoorganisationer, inte bara de på vänsterkanten. När en lag om uppskjutandet av utbetalningen behandlades i riksdagen i juni 1957 inledde den folkdemokratiska gruppen en bromsningsaktion som lyckades. När klockan slagit 0.25 den 1 juli avbröts debatten eftersom frågan förfallit. Resultatet var en seger för DFFF och ett nederlag för SFP, vars finansminister Nils Meinander krävde en ny lag omedelbart för att uppskjuta barnbidragen för följande kvartal. När den övriga regeringen inte ville upprepa spektaklet avgick Meinander och SFP:s två andra ministrar (inte precis SFP:s stoltaste stund).
I stället stramades finanspolitiken åt ytterligare och hösten 1957 devalverade Finlands bank marken med hela 37 procent samtidigt som regleringen av utrikeshandeln upphävdes. Det ledde till att depressionen blev allvarligare, produktionen stagnerade för två år framåt och arbetslösheten växte. Men detta sågs tydligen som ännu en merit för Fieandt som utsågs till statsminister under vintern.
Dubbel finlandisering
Denna politik hade däremot förlorat folkets förtroende och i valet sommaren 1958 fick riksdagen vänstermajoritet, med DFFF som största parti. Finland var dock så finlandiserat att DFFF inte kunde ingå i regeringen eftersom USA inte accepterade det och inte heller SDP, eftersom Sovjetunionen inte accepterade dess ordförande Väinö Tanner. Därför styrdes landet under de närmaste åren av regeringar bestående enbart eller huvudsakligen av agrarförbundare.
Dessa regeringar hade inget större intresse för sociala reformer, men det hade riksdagen. Därför uppstod den unika situationen att viktiga lagar slogs fast, inte på basen av propositioner från regeringen, utan utgående från lagmotioner från riksdagsgrupper. De igen utsattes för omfattande påtryckningar från fackliga och andra aktivister.
Det är denna aktivitet som Uljas framför allt fokuserar på och som utgör hennes viktigaste bidrag till historieskrivningen, som tidigare mest koncentrerat sig på vad som hänt på den högsta nivån. Hon har intervjuat äldre medborgare om vad som skedde i deras ungdom – Rudolf Lindblad, känd också för många Ny Tid-läsare, berättar t.ex. om hur han samlade MC-knuttar till protester. Hon har läst vänstertidningarna från den tiden och den folkdemokratiska gruppens arkiv. De inkomna breven har imponerat på henne, där finns brev från numera folktomma byar i Lappland och Kajanaland, undertecknade av nästan alla invånare, med klara synpunkter på vad som borde göras. Men främst var det rörelser som utgick från arbetsplatserna.
Det är symptomatiskt att den enda massrörelsen av detta slag i vår tid uppstått i Kemijärvi, som protest mot Stora Ensos nedläggning av massafabriken. Där är det fortfarande en överlevnadsfråga, som barnbidragen och arbetslöshetsskyddet var för en mycket stor del av finländarna för 50 år sedan. Den snabba inflyttningen till städerna under dessa årtionden hade gjort att människorna inte längre hade det ”socialskydd” för hårda tider som släkten och bygemenskapen, och kanske en liten jordplätt, dittills kunnat ge.
Interregnum
Päivi Uljas hänvisar också till Antonio Gramscis begrepp om interregnum, den tid när den gamla ordningen håller på att ge vika, men något nytt ännu inte tagit fast form. Det passar väl in för denhär tiden när försöket att återgå till mellankrigsordningen hade misslyckats och det nya ännu inte utkristalliserat sig. Då var det möjligt för folkliga rörelser att få ett reellt inflytande och som i detta fall genomdriva betydelsefulla reformer. Man kan också fundera på om Urho Kekkonen fick sin starka ställning just på grund av detta interregnum.
När månne nästa interregnum kommer?
Kun Suomi Punastui är alltså en bok som ger viktiga insikter och väcker nya tankar. Det är också en lättläst och välredigerad bok, som getts ut av folkbildningsförbundet KSL och producerats av det nya pamflettboksförlaget Into, som verkar i anslutning till Voima och finska Le Monde Diplomatique.
Utkomstskyddet för arbetslösa stadgades 1960, likaså en extra semestervecka, arbetspensionssystemet godkändes 1961, ILO-rekommendationen om lika lön ratifierades 1962, sjukförsäkringssystemet infördes 1963 och övergången stegvis till 40 timmars arbetsvecka godkändes 1964.
Vad var det som hände under dessa få år? Hade Finland fått en modernt sinnad regering som beslutat att snabbt genomföra reformer som diskuterats i årtionden? Inte alls. I huvudsak motsatte sig regeringen dessa reformer, som riksdagen ändå röstade igenom. Att riksdagen kan ha en sådan makt har vi ju praktiskt taget glömt bort – i vårt nuvarande system fattas de stora besluten för en fyra års period genomgående under några hektiska dagar under dragkampen om regeringsprogrammet.
Det är hälsosamt att bli påmind om ett annat sätt att göra politik än det nuvarande där en minimal elit bakom slutna dörrar avgör de stora frågorna utan någon insyn alls. Reformerna på 60-talet tillkom däremot till stor del genom utomparlamentarisk verksamhet – ofta helt bokstavligt. Utanför riksdagen samlades ofta tusentals människor för att föra fram folkets röst.
När man läst detta känns det verkligen symboliskt att de stora besluten numera fattas inte i Riksdagshuset utan i Ständerhuset, demokratin är inte längre vad den en gång var.
Försvaret av barn-
bidragen
Päivi Uljas har berättat om hur hon kom att forska om välfärdsbygget. Hennes studier i historia hade blivit på hälft när hon för ganska länge sedan började jobba på livsmedelsarbetarförbundet. Depressionsåren på 90-talet vände upp och ned på rutinerna på Livs’ distriktsbyrå för södra Finland. Många arbetsplatser försvann och ett par tusen arbetslösa sökte hjälp på byrån i flera år. Päivi Uljas kände att hon för att kunna möta dessa utsatta mänskor och förstå det hårdare sociala klimatet behövde få vidare perspektiv, och återvände till de historiestudier som legat nere i nästan 30 år.
Då förvånade hon sig över den bild som gavs av bakgrunden till de stora sociala reformerna under 60-talets första år. Man fick en bild av att det var den politiska eliten som i vapenbrödraanda agerat för folkets bästa. När hon läste riksdagsprotokoll och annat märkte hon att det snarare varit folket som agerat, medan regeringen och eliten försökt bromsa bäst de kunde.
En del av bakgrunden är högerns och högersocialdemokraternas hårdnade linje från 1953 framåt när de ville rulla tillbaka folkfrontsårens reformer och minska den statliga sektorn. För att framtvinga en minskning av statsutgifterna ville man sänka skatterna. Man avskaffade prisregleringen, vilket ledde till betydande prisförhöjningar. När facket krävde kompensation för dem utbröt generalstrejken 1956. Den slutade i en kännbar kompensation för facket, men nya prishöjningar åt snabbt upp dem – arbetsgivarna och regeringen ville sätta facket på plats och visa att strejker inte lönade sig.
Ett drag i politiken som den tidens regeringar bedrev lyckas Uljas inte förklara. De anmälde hela tiden brist i kassan och försökte spara på olika sätt, och speciellt på barnbidragen. Visserligen har borgerliga regeringar också senare talat om behovet av att spara för att få statsbudgeten i balans, som Iiro Viinanen under depressionen på 90-talet och Sauli Niinistö senare. Men det har skett under en viss ordning, medan det på 50-talet rådde rena oordningen. Antingen skötte man statsfinanserna verkligt oprofessionellt, eller så bluffade man grovt för att skära ned på de sociala utgifterna. I alla fall gick det så långt att man i mars 1957 inställde alla betalningar för en vecka. När man på detta sätt minskat penningcirkulationen i samhället ledde det naturligtvis till problem för näringslivet och växande arbetslöshet. En ”slaktkommitté” tillsattes för att skära ned på statens utgifter. Finlands Bank, som leddes av Rainer von Fieandt, krävde att statstjänstemännens löner skulle sänkas med 10 procent och sysselsättningsarbetena skulle stoppas. Fieandt vägrade ge staten lån och kan nog anses som huvudansvarig för situationen.
Mycket av detta genomfördes. Det hårdaste motståndet mötte planen att skjuta upp utbetalningen av barnbidraget för andra kvartalet 1957 till första hälften av 1958. Detta väckte en proteststorm bland landets kvinnoorganisationer, inte bara de på vänsterkanten. När en lag om uppskjutandet av utbetalningen behandlades i riksdagen i juni 1957 inledde den folkdemokratiska gruppen en bromsningsaktion som lyckades. När klockan slagit 0.25 den 1 juli avbröts debatten eftersom frågan förfallit. Resultatet var en seger för DFFF och ett nederlag för SFP, vars finansminister Nils Meinander krävde en ny lag omedelbart för att uppskjuta barnbidragen för följande kvartal. När den övriga regeringen inte ville upprepa spektaklet avgick Meinander och SFP:s två andra ministrar (inte precis SFP:s stoltaste stund).
I stället stramades finanspolitiken åt ytterligare och hösten 1957 devalverade Finlands bank marken med hela 37 procent samtidigt som regleringen av utrikeshandeln upphävdes. Det ledde till att depressionen blev allvarligare, produktionen stagnerade för två år framåt och arbetslösheten växte. Men detta sågs tydligen som ännu en merit för Fieandt som utsågs till statsminister under vintern.
Dubbel finlandisering
Denna politik hade däremot förlorat folkets förtroende och i valet sommaren 1958 fick riksdagen vänstermajoritet, med DFFF som största parti. Finland var dock så finlandiserat att DFFF inte kunde ingå i regeringen eftersom USA inte accepterade det och inte heller SDP, eftersom Sovjetunionen inte accepterade dess ordförande Väinö Tanner. Därför styrdes landet under de närmaste åren av regeringar bestående enbart eller huvudsakligen av agrarförbundare.
Dessa regeringar hade inget större intresse för sociala reformer, men det hade riksdagen. Därför uppstod den unika situationen att viktiga lagar slogs fast, inte på basen av propositioner från regeringen, utan utgående från lagmotioner från riksdagsgrupper. De igen utsattes för omfattande påtryckningar från fackliga och andra aktivister.
Det är denna aktivitet som Uljas framför allt fokuserar på och som utgör hennes viktigaste bidrag till historieskrivningen, som tidigare mest koncentrerat sig på vad som hänt på den högsta nivån. Hon har intervjuat äldre medborgare om vad som skedde i deras ungdom – Rudolf Lindblad, känd också för många Ny Tid-läsare, berättar t.ex. om hur han samlade MC-knuttar till protester. Hon har läst vänstertidningarna från den tiden och den folkdemokratiska gruppens arkiv. De inkomna breven har imponerat på henne, där finns brev från numera folktomma byar i Lappland och Kajanaland, undertecknade av nästan alla invånare, med klara synpunkter på vad som borde göras. Men främst var det rörelser som utgick från arbetsplatserna.
Det är symptomatiskt att den enda massrörelsen av detta slag i vår tid uppstått i Kemijärvi, som protest mot Stora Ensos nedläggning av massafabriken. Där är det fortfarande en överlevnadsfråga, som barnbidragen och arbetslöshetsskyddet var för en mycket stor del av finländarna för 50 år sedan. Den snabba inflyttningen till städerna under dessa årtionden hade gjort att människorna inte längre hade det ”socialskydd” för hårda tider som släkten och bygemenskapen, och kanske en liten jordplätt, dittills kunnat ge.
Interregnum
Päivi Uljas hänvisar också till Antonio Gramscis begrepp om interregnum, den tid när den gamla ordningen håller på att ge vika, men något nytt ännu inte tagit fast form. Det passar väl in för denhär tiden när försöket att återgå till mellankrigsordningen hade misslyckats och det nya ännu inte utkristalliserat sig. Då var det möjligt för folkliga rörelser att få ett reellt inflytande och som i detta fall genomdriva betydelsefulla reformer. Man kan också fundera på om Urho Kekkonen fick sin starka ställning just på grund av detta interregnum.
När månne nästa interregnum kommer?
Kun Suomi Punastui är alltså en bok som ger viktiga insikter och väcker nya tankar. Det är också en lättläst och välredigerad bok, som getts ut av folkbildningsförbundet KSL och producerats av det nya pamflettboksförlaget Into, som verkar i anslutning till Voima och finska Le Monde Diplomatique.
- Päivi Uljas: Kun Suomi Punastui, KSL 2008, 215 s.
Peter Lodenius
