Det samhällsskick som Kemal Atatürk skapade på 1920-talet och som hans hängivnaste anhängare vägrar ändra på, vad än folket skulle säga, har nu fått en allvarlig utmanare. Det islamiska partiet AKP har ett starkare stöd bland folket än kemalisterna, som dock fortfarande stöds av armén, rättsväsendet och en stor del av statsförvaltningen. Trots att AKP är ett skäligen konservativt och moderat religiöst parti (som i Europa känner sig stå de katolska kristdemokraterna närmast) med en nyliberal ekonomisk politik, känns de ändå mer moderna och mer demokratiska än kemalisterna som fastnat i 20-talet och är mycket doktrinära.
Till kemalisterna har av tradition en stor del av de intellektuella och vänstern räknat sig, utan att nödvändigtvis stöda arméns roll som sekularismens huvudgarant. Den aggressiva kampanj mot misshagliga intellektuella, som Orhan Pamuk och Hrant Dink, som vissa supernationalistiska element inom det kemalistiska lägret bedrivit har dock skrämt många och nu när politiken polariserats kring två stora block, det islamiska och det kemalistiska, står en stor del av de intellektuella och vänstern på sidan.
Staten och regeringen
uppfattas som två mycket olika saker i Turkiet, och man kan säga att det för närvarande pågår en hård kamp mellan staten, som representeras av stridskrafterna, de högsta statstjänstemännen, rättsväsendet och universitetsförvaltningen, och regeringen, som visserligen har ett mandat från folket, men ändå enligt statens uppfattning borde hålla sig inom vissa klara gränser.
Organisationen European Stability Initiative, som har sitt högkvarter i Berlin och mest inriktar sig på Balkan och Turkiet, leds av österrikaren Gerald Knaus. Han har en intressant blogg (www.esiweb.org/rumeliobserver) där han bl.a. funderar över begreppen ’staten’ (devlet) och den ’djupa staten’ (derin devlet):
”När jag kom till Turkiet för några år sedan slogs jag av hur ofta turkiska analytiker gjorde en skillnad mellan ’regeringen’ och ’staten’ i meningar som ’staten kommer inte att tillåta regeringen att göra detta’ (t.ex. att använda sin tillräckligt stora majoritet i parlamentet för att välja en ny president).”
Med tiden insåg han hur rätt New York Times’ förre korrespondent Stephen Kinzer hade när han i sin bok Crescent and Star skrev om devlet:
”Ordboken säger att det betyder ’stat’, men det betyder också något mycket otrevligare. Devlet är en allsmäktig helhet som står ovanför varje medborgare och varje institution. Lojalitet mot den ses som varje turks mest grundläggande plikt och att ifrågasätta den ses som förräderi. Ingen definierar någonsin vad devlet innebär, alla förutsätts veta det. Dess väktare utgörs av en självkompletterande elit – generalerna, polischeferna, åklagarna, domarna, politiska bossar och mediabaroner som besluter om vad devlet begär av medborgarna. Denna elit har skrivit många lagar för att hjälpa den att göra det som den uppfattar som sin plikt, och när det är nödvändigt agerar den utanför lagen.”
Konstitutionen från 1982
har varit grundvalen för devlet. Den skrevs under arméns översikt sedan denna tagit makten i en kupp 1980. Redan första meningen i företalet till konstitutionen säger vad det handlar om:
”I enlighet med det nationalism-begrepp och de reformer och principer som introducerades av grundaren av Republiken Turkiet, Atatürk, den odödlige ledaren och hjälten utan motstycke, har denna konstitution, som bekräftar den turkiska nationens och det turkiska moderlandets eviga existens och den turkiska statens odelbara enhet…”
Några paragrafer senare definieras detta negativt:
”…inget skydd skall ges åt verksamhet som strider mot turkiska nationella intressen, principen om Turkiets, den turkiska statens och det turkiska territoriets odelbarhet, turkiska historiska och moraliska värden eller Atatürks nationalism, principer, reformer och modernism…”
Det har alltså varit lätt att förbjuda prokurdiska partier eftersom deras verksamhet går emot Atatürks uppfattning om den turkiska nationens enhet. Också statens sekulära natur bekräftas i konstitutionen, som ger myndigheterna mycket vidsträckta fullmakter att bekämpa företeelser som ses som hot mot Atatürks anda.
Lagstiftningens anda kommer tydligt fram också i högskolelagens målsättningsparagraf: Enligt den ska de studerande utbildas till medborgare ”som a) anammar ATATÜRK-principerna och ATATÜRK-nationalismen, b) är lyckliga över hedern att vara turkar och som i sig bär den turkiska nationens värderingar, moralföreställningar, kultur och etik, c) ställer kärleken till familjen, landet och nationen över kärleken till sig själva, d) är medvetna om förpliktelserna och ansvaret gentemot den turkiska republiken”.
Den djupa staten
– derin devlet – fortsätter där den reglerade staten slutar, den bekämpar hot mot nationens enhet t.ex. med mord. Ett exempel gav den förre chefen för säkerhetstjänsten MIT:s utlandsavdelning Nuri Gündes när han i en tevediskussion i februari 2007 berättade om åren när MIT förde en kamp mot de armeniska ASALA-terroristerna, som begick attentat mot turkiska diplomater i utlandet. En av MIT:s motaktioner var att spränga ett minnesmärke i Marseille för folkmordet på armenierna i det osmanska riket, ett monument som Frankrikes president varit med om att avtäcka. För denna operation anlitades den efterlyste gangstern Abdullah Çatli och hans män, vilket kostade 17 miljoner turkiska lira.
Gruppen anlitades eftersom turkiska staten, polisen eller militären inte kunde operera i Marseille. Då måste, sade Gündes, någon annan träda till för att låta turkarnas nationella känslor få utlopp, vare sig man kallar det den djupa staten eller inte. Också Çatli och hans män drevs enligt Gündes av medvetenheten om sin turkiskhet och i detta sammanhang spelade det ingen roll att de var internationellt efterlysta brottslingar som måste förses med falska papper och vapen av MIT. ”Det brann där, någon kom med fyra ämbar vatten till hjälp. Skulle ni ha förbjudit hans medverkan bara för att han i Turkiet har något i sitt syndaregister? Det har inget med logik att skaffa. Vem skulle vi ha skickat dit? Er?” frågade Gündes teveprogrammets diskussionsledare Can Dünder. Han hävdade att staten i detta fall beslutat om aktionen på hierarkisk väg och att också presidenten godkänt den. Därför ville han inte använda begreppet den djupa staten i detta sammanhang.
Reformer har skett
i Turkiet under de senaste åren, men det tar lång tid innan mentaliteten förändras. Gerald Knaus berättar i sin blogg om ett besök han i mars gjorde hos advokaten Ümit Kardas. Denne tjänstgjorde som ung militärdomare på 80-talet när kampen mot PKK i sydöstra Anatolien stod het. När det skedet kom när de flesta som fördes in i rättssalen bar spår av tortyr fick han nog och avgick. Senare har han medverkat som advokat i flera processer mot militären.
På Knaus’ fråga säger han att det nog skett en utveckling i rätt riktning, det förekommer mindre tortyr än tidigare. Men utvecklingen kan brytas om den allmänna situationen tillspetsas – då kan tortyren på nytt tas i allmänt bruk. En sådan tillspetsning är inte utesluten.
”Turkiet är ännu inte ett land med en fungerande demokrati, inte heller en rättsstat. Det pågår en ständig kamp mellan regeringen och de turkiska väpnade styrkorna. Nu har Turkiet kommit till en kritisk punkt. Antingen håller landet fast vid status quo, sluter sig inåt och blir ett antidemokratiskt, auktoritärt land; eller så får de prodemokratiska styrkor övertaget som verkar för ett öppnare samhälle där generalerna dragit sig tillbaka och de medborgerliga rättigheterna stärks. På basen av vad jag vet är jag pessimist, men på basen av vad jag hoppas är jag optimist.”
Kardas sammanfattar situationen i ett nötskal. Turkiet har varit ett land med politiska krafter som strävar åt många olika håll, men nu ser det ut som om det mesta koncentrerats i två olika läger, som båda är stadigt förankrade till högerkanten, men ändå är dödliga fiender. Det för en sekulariserad nordbo överraskande är att det är det islamiska lägret som är framåtinriktat, moderniserande, tolerant, pragmatiskt, medan det kemalistiska lägret för vilket sekulariseringen blivit ett slags religion blickar bakåt och odlar nationalistiska myter.
Kardas ser dock inte så enkelt på saken, enligt honom har också premiärminister Recep Tayiip Erdogan visat prov på auktoritära tendenser.
Armén är problemet
och det är förstås inget nytt. Armén är den som anser sig förvalta arvet från Kemal Atatürk och ha rätt att stoppa politik som kan hota detta. Ûmit Kardas fortsätter sitt samtal med Gerald Knaus:
”Militären ingriper regelbundet i politiken, skriver deklarationer, försöker påverka politiken. I ett demokratiskt samhälle skulle regeringen sända sådana generaler i avsked.”
”Sedan 1980 har militären blivit van vid att utöva en makt som den nu inte vill avstå från. Så å ena sidan agerar den som ett politiskt parti, å andra sidan ställer den inte upp i val, underkastas inte kontroll och kritik men är ändå en del av regeringen.”
Och hans slutsats är dyster: ”Det har inte skett någon förändring i mentaliteten eller i de grundläggande strukturerna”.
Det var efter militärkuppen 1980 som kvinnor förbjöds bära huvudduk i skolor, högskolor och andra offentliga institutioner, det var inget ”civilt” beslut. Då skrevs också den nuvarande konstitutionen. Sedan dess har ingen kupp med pansarvagnar genomförts, däremot har både lyckade och misslyckade försök att bestämma vem som kunde vara premiärminister eller president förekommit. Dessutom har det framgått att kuppen diskuterats på högsta nivå inom den militära ledningen vid flera tillfällen också under 2000-talet.
Medan vissa framsteg har ändå gjorts. Efter kuppen 1960 hängdes premiärministern och två andra ledande politiker. Så brutalt går man ändå inte fram idag, sådant passar sig ju inte inom EU-sfären.
Peter Lodenius
