Stora språng kan vara korta. Luis Buñuels och Salvador Dalís filmklassiker från år 1929, Den andalusiska hunden, är endast 16 minuter lång, men det är minuter som visade en ny riktning för filmen som konstform.
Det är kanske idag, åtminstone för dem som vuxit upp med rockvideon, svårt att se det oerhörda och tidigare osedda som finns i filmen, som någonting chockerande. Men ännu för mig som upplevde filmen innan videoboomen, innebar den en ny filmatisk tankemöjlighet. Dessa sexton minuter innehöll scener och bilder som inte försvann, men fortlevde i mitt undermedvetna och fick sina egna innebörder, eller blev symboler att placera tankar på, ordlöst. Redan i filmens början finns den odödliga scenen, närbilden av en rakkniv som skär genom ett öga. En bild så påträngande att jag aldrig kan motstå reflexen att blunda – ett sabotage mot åskådandet. Här finns också mycket annat drömbråte; en man släpande på två flyglar med en död åsna och två präster, myror som kryper ut ur ett hål i huden och andra laddade bilder. I dag kan det ju verka som remsor från någon rockvideo och man kan se filmen som filmhistoriens första musikvideo, men här är musiken Wagner och argentinsk tango.
Bokförlaget Bakhåll har fått den geniala idén att ge ut en bok om Den andalusiska hunden, med filmen som bilaga. I boken berättar Peter Glas om filmens tillkomst, om hur Buñuel och Dalí satt tillsammans och slängde fram drömlika sekvenser åt varandra. Den ene associerade fritt vidare på den andres fria associationer. Om en idé var för traditionell eller förutsägbar underkändes den. Det var en fantasins dialektik, en surrealistisk metod, trots att de inte ännu då kommit i kontakt med Breton och hans gäng. Det var fråga om drömmandets realism, drömkonstruktion, utan bugningar för Freud och psykoanalysen. Ändå går tankarna osökt till dessa teorier och förhållandet mellan död och sexualdrift. Det låg helt enkelt i tiden. Avsikten med filmen var att provocera den goda smaken, moralen och förnuftet.
Peter Glas är väl inläst på forskningen kring Buñuels och Dalís lilla, eller snarare korta, mästerverk. Han redogör för mottagandet och tolkningen av filmen med en närapå akademisk noggrannhet. Då man läser om de olika sätt filmen uppfattats på, inser man tolkandets bedräglighet. Analyserna säger så gott som ingenting om konstverket, men en hel del om uttolkarens ideologiska, eller teoretiska bagage. Därför öppnar sig förvåningsmunnen, då Peter Glas efter denna modevisning av kejsarens nya kläder, ändå själv kastar sig in i den dumdristiga, för att inte säga dåraktigt självförnedrande uppgiften att själv presentera en tolkning. Det gör han trots att han samtidigt medger att han är tveksam till detta förfarande, som han liknar vid lösandet av en rebus.
Han menar ändå att han, trots att han inte kunnat låta bli att tolka in den andalusiska hunden i en modern svensk miljö, inte blir låst av sin tolkning. Varje gång han ser filmen inser han att man inte kan gripa den med förnuftet. Han må vara förlåten! För att göra det enkelt för läsaren att följa med i bokens resonemang, innehåller den också en bildkavalkad från filmen (288 bilder om jag räknat rätt). Men, det är ändå bokens bilaga – filmen, som är huvudsaken. Man behöver nödvändigtvis inte känna till någon bakgrund. Det enda man behöver göra är att sätta DVD:n i spelaren och låta bildflödet drabba en, utan att förnuftet och moralen tränger sig emellan. Det är ju mot dessa filmen i alla fall riktar sina sparkar.

Tom Karlsson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.