Jag läser i Ny Tid om den första V-dagen på finlandssvenska och det får mig att le. Första gången jag läste The Vagina Monologues var på Sri Lanka och första gången jag uppförde en av monologerna var i Afrika. Tala om att gå över ån efter vatten.

I år gör vi monologer tillsammans med ett gäng prostituerade. De har ett hus där de kan snygga upp sig mellan varven och där de kan lämna in sina barn, som på ett slags ”kvällsdagis”. Det här är inte nödvändigtvis den organisation som turistbyrån vill visa upp, och det är mycket hysh-hysh kring föreställningen som vi håller på med, men de fakto är kommersen livligast just runt de största hotellen i staden. Vi enas därför om att de prostituerade är en grupp som både lokalbefolkningen och utlänningarna känner väl och att en text av dem skulle försvara sin plats bland monologerna.
Vi ber dem skriva något verklighetstroget, och när vi sedan läser upp det, ryggar några av kvinnorna tillbaka.
Jag citerar:
”– Så vad får du ut av det då?
– Ja, ibland tycker min vagina om det, inte alltid mannen men akten. Och även om den hatar det ibland, så finns ju pengarna kvar.
– Igår var det någon som frågade hur mycket det kostar nuförtiden. Jag sade som det var: för en slät och ung vagina kostar det 50 euro, för en med några hårstrån här och där är det 35 euro och för en helt hårbeklädd 20 euro. Han frågade varför det kostade så mycket och jag sa: inflation”.
Jag är imponerad, men debatten som uppstår är intressant:
– För chockerande, för verklighetstroget, det visar på prositutionen som ett faktiskt ekonomiskt alternativ… tänk på studenterna som kommer och ser föreställningen!
Jag slåss för dialogen, vi kan inte gärna be sexarbetarna skriva en verklighetstrogen text och sen censurera den för att den är rå. De är inte f.d. prostituerade, de går på gatan nu och skall väl få använda de knep de kan för att orka. Priset på sex är knappast en statshemlighet, detta är ett reellt ekonomiskt alternativ för kvinnor som tigger och även för kvinnor som har det lite bättre. Femtio euro motsvarar en månadslön för en lågstadielärarinna. Och det är inte bara inflationen, det är också arbetslösheten som galopperar. Inflationen är ett populärare samtalsämne än vädret, och klipper vi bort det stycket klipper vi bort Afrika. Det är naturligtvis chockerande att ännu inte könsmogna kvinnor prostituerar sig, men så är medelåldern för att gifta bort flickorna inte speciellt mycket högre den heller. Jag får medhåll av en av de gamla rävarna i gamet som påpekar att idén med Vagina Monologerna nog aldrig var att pjäsen skulle vara politiskt korrekt.
Till slut enas vi om att be dem att skriva in ett stycke om våldet och utsattheten också, men annars lämna dialogen som den är. Några av kvinnorna vill byta ut ordet vagina till mjukare smeknamn, och i kompromissens namn låter vi det gå. Om  publiken stakar sig på första ordet, går idén förlorad.
Jag undrar om de finlandssvenska kvinnorna skriver sina egna monologer – och i så fall om vad. Även bland de fallna politiska bastiljonerna kommer jag genast på en hel rad med ämnen jag skulle vilja höra mera om: barnlöshet och kvinnlighet, hur mannen smakar, kvinnor som väljer att stanna hemma med barnen (hela tiden), hur aborten kändes egentligen. Jag kör hem från mötet i en mörklagd stad, strömmen har gått igen och jag sniglar mig fram genom gator fulla av mänskor, getter och bortsprungna hönor. Jag känner mig hemma. Det slår mig att jag faktiskt inte har en aning om vad en finlandssvenk prostituerad kostar.