Men det är naivt att ta såna historier som bevis på att könsroller är medfödda, för det förutsätter att barnen man berättar om faktiskt har vuxit upp i en helt ”könsneutral” omgivning, och det har de ju inte gjort. Det är inte bara det att det omgivande samhället ständigt tutar ut stereotypa könsroller helt oberoende av vad föräldrar försöker lära sina barn. Viktigare är att vi föräldrar själva inte har särskilt bra koll på vad det är vi egentligen lär våra barn.
Vi tror kanske att vi inte gör skillnad mellan flickor och pojkar, d.v.s. vi intalar oss att vi inte gör det. Men våra barn
bryr sig inte om hurdana vi tror oss vara, de ser hurdana vi är. Oavsett vad vi säger oss önska av dem, märker de vad vi på riktigt tycker om och ogillar, vad vi blir glada över och besvikna på hos dem, vad som gör oss stolta eller får oss att skämmas.
Poängen är inte att barn besitter något slags total medvetenhet och klarsyn beträffande sina föräldrar. I allmänhet känner våra barn vårt sanna jag på ungefär samma sätt som vi själva känner det, alltså till stor del omedvetet. De lär sig upprepa våra läpparnas bekännelse om att alla är likvärda individer, men samtidigt tar de instinktivt efter vårt beteendemönster, som tydligt visar att vi behandlar flickor och pojkar helt olika. På det hela taget blir våra barn som vi, blinda för sig själva på samma punkter som vi är det. Vi vet inte vad vi lär våra barn, och barnen vet inte vad de lär sig av oss, men lärdomen går fram.
Sedan slutet av 90-talet har man vid förskolorna Tittmyran och Björntomten utanför Gävle medvetet arbetat med att bryta traditionella könsmönster. För att få en riktigare bild av hur de själva egentligen förhöll sig till barnen började personalen videofilma sitt arbete. När de tittade på videobanden trodde de knappt sina ögon.
Till exempel visade det sig att personalen genomgående talade på helt olika sätt till flickor och pojkar. Pojkarna fick mest korta tillrop, kommandon, uppmaningar och förmaningar, men med flickorna diskuterade man, frågade, förklarade, nyanserade, föreslog, använde svåra ord. När barnen skulle ut satt man och pratade med flickorna under påklädningen, men pojkarna pratade man överhuvudtaget inte med, utan gav dem order: ”Kom hit! Skynda dig! Sätt på dig mössan åt andra hållet! Tänk att du aldrig kan…!” Och pojkarna svarade förstås i samma torftiga kommandoton, med ”Hjälp mig! Fröken, kom! Mössan!”
Det här fick personalen att tänka efter. De insåg att de automatiskt utgått från att pojkarna hade så bråttom ut för att leka att de inte hann prata. Men när de medvetet gick in för att prata med pojkarna också, visade det sig att de gärna stannade kvar och pratade. Och det gällde förstås inte bara påklädningen utan andra aktiviteter också; när någon ägnade sig åt dem och var intresserad av dem, hade pojkarna inget behov att härja eller rusa iväg nånstans.
Det här är bara ett av tusen exempel, men det är intressant för att det visar hur könsrollerna innebär mycket mer än bara ett manligt förtryck av flickor och kvinnor. Videobanden bekräftade nog att i en situation där en pojkes och en flickas behov står mot varandra, tillgodoses pojkens först. Om en pojke behöver hjälp med jackan, får flickan snällt vänta på sin tur.
Men den här prioriteringen gäller förstås bara behov som man alls beaktar, alltså t.ex. inte pojkars behov av samtal. Pojkar och män har lika mycket att vinna på att könsmönstren bryts som flickor och kvinnor. För visst är det en vinst att vuxna lyssnar på en och pratar med en istället för att bara kommendera!
Men naturligtvis vann också flickorna på att personalen började prata också med pojkarna; när pojkarna lugnade sig lite fick flickorna istället ta mera utrymme än tidigare, stoja och bråka. Det tog tre till fyra veckor att ändra på umgängesmönstren; flickorna blev mindre beskedliga och pojkarna mer nåbara. Men när barnen sen började skolan uppskattade lärarna inte alls de högljudda flickorna. På två veckor hade man fått dem knäpptysta igen, som flickor ”ska” vara.
Att bryta könsmönster handlar inte om att göra pojkar till flickor och tvärtom. Det handlar inte, eller borde inte handla, om att ersätta en social konstruktion med en annan, om att tvinga in barnen i en politiskt korrekt könsnorm. Tvärtom: det handlar om att befria barnen, och oss själva, från könsnormernas tvång.
Som det nu är utestängs både flickor och pojkar från halva världen, den halva som ”tillhör” det andra könet. Pojkar får inte gråta, flickor får inte skrika, och när vi blir män och kvinnor kan vi inte längre. En ”flicka” eller ”pojke”, en ”man” eller ”kvinna”, är bara en halv människa, en existentiell invalid. Att bryta könsmönster handlar om att ge oss utrymme att vara hela människor, människor fullt ut.
Det handlar inte om att utplåna alla skillnader. Det är ju konstigt att tro att om man slutar påtvinga människor en konstruerad olikhet, så kommer vi alla att bli likadana! Tvärtom är det ju först när folk befrias från socialt tvång som de individuella olikheterna, de genuint personliga uttrycken, kommer fram på allvar. Fast kanske det är just det vi är rädda för?
- PS. Om experimentet på förskolorna i Gävle kan man läsa bl.a. i en rad artiklar i SvD (se www.svd.se, sök på ”Tittmyran”), och i Liza Marklund & Lotta Snickare, Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (2005).
Joel Backström
