888
Det är en mycket bearbetad och genomarbetad version av Anton Tjechovs Lokki (Måsen) som vi får se på Ryhmäteatteris nya scen. Min uppfattning är att alla bitar passar ihop och får en mening. Nöjd är jag också över att Laura Jäntti verkligen har tagit på sig hela regissörsuppgiften och gjort en helhetstolkning.
Vad är det då vi får se? Början är nyfikenhetsväckande med skådespelarna som går omkring på scenen och ställer i ordning. På scenen hänger en vit teaterridå som snart ska öppnas för att visa Kostjas pjäs. Innan dess är flera av rollerna och positionerna etablerade, inte minst då den dominanta despoten Irina Arkadina, Kostjas mor, skickligt spelad av Eeva Litmanen med avsiktligt manipulativt överspel. De andra är då desto mera dämpade och försöker hitta olika sätt att leva med denna despot som centrum. Den intensivaste kampen förs mellan Irina Arkadina och hennes son Kostja som intensivt levandegörs av Jari Virman. Och kampen handlar om konsten, med teatern i centrum: Irina Arkadina är en uppburen skådespelerska medan Kostja försöker skriva dramatik och hitta sin egen väg. I hans föreställning ser vi ordet ”tyhjää”(tomt) målat med stora svarta bokstäver på den vita väggen. Men modern avbryter med ett hånskratt föreställningen just när det rödögda monstret dyker upp – och Kostjas problematiska situation blir ett faktum.
Så har vi också måsen, som här är vikt av papper. Kärleken är en drivkraft, men Nina – målet för Kostjas låga – trampar ner den brinnande pappersmåsen. Hela den symboliken är vald och framställd med precision, samtidigt som var och en av skådespelarna gör ett utmärkt jobb. De förkroppsligar var och en ett perspektiv på oförmågan att kritisera Irina Arkadina, men tenderar att bli öar utan riktig kontakt med varandra. Typiskt för Tjechov är väl att ingenting sägs direkt om några värderingar, utan de får synas i gestaltningen och på det sättet konfronteras med åskådarnas värderingar och livssituation. Det man ser är människornas roller i ett samhälle och vilka hinder rollerna skapar för de människor som försöker leva där.
”Det finlandssvenska kulturlivet” kunde det stå på en skylt ovanför scenen, för det är faktiskt just de här problemen som vi lever med här, särskilt med tanke på att teatern ändå ska stå för de friska vindarna, livet, kritiken och elden. Jag kan i alla fall mycket väl känna igen kampen och svårigheterna. Ordet ”tyhjää” målas långsamt över av drängen Jakov, David Kozma, som artigt sväljer sin ilska när Irina Arkadina nedlåtande ger honom en liten slant, men osar desto hetare på ryska när hon rest iväg. Han finns också med hela tiden i bakgrunden och är den som egentligen borde höras mest. Slutet är en insiktsfull tolkning av problematiken och öppnar möjligheter för åskådaren att hitta kraften i elden, att brinna för konsten, och att bryta sig fri från Irina Arkadinas välde. Både för den som tycker att allt är bra och för den som tycker att det nog finns ett och annat som borde åtgärdas, är det bara att styra stegen till Idrottshuset i Berghäll där Ryhmäteatteris nya scen finns.
Så har vi också måsen, som här är vikt av papper. Kärleken är en drivkraft, men Nina – målet för Kostjas låga – trampar ner den brinnande pappersmåsen. Hela den symboliken är vald och framställd med precision, samtidigt som var och en av skådespelarna gör ett utmärkt jobb. De förkroppsligar var och en ett perspektiv på oförmågan att kritisera Irina Arkadina, men tenderar att bli öar utan riktig kontakt med varandra. Typiskt för Tjechov är väl att ingenting sägs direkt om några värderingar, utan de får synas i gestaltningen och på det sättet konfronteras med åskådarnas värderingar och livssituation. Det man ser är människornas roller i ett samhälle och vilka hinder rollerna skapar för de människor som försöker leva där.
”Det finlandssvenska kulturlivet” kunde det stå på en skylt ovanför scenen, för det är faktiskt just de här problemen som vi lever med här, särskilt med tanke på att teatern ändå ska stå för de friska vindarna, livet, kritiken och elden. Jag kan i alla fall mycket väl känna igen kampen och svårigheterna. Ordet ”tyhjää” målas långsamt över av drängen Jakov, David Kozma, som artigt sväljer sin ilska när Irina Arkadina nedlåtande ger honom en liten slant, men osar desto hetare på ryska när hon rest iväg. Han finns också med hela tiden i bakgrunden och är den som egentligen borde höras mest. Slutet är en insiktsfull tolkning av problematiken och öppnar möjligheter för åskådaren att hitta kraften i elden, att brinna för konsten, och att bryta sig fri från Irina Arkadinas välde. Både för den som tycker att allt är bra och för den som tycker att det nog finns ett och annat som borde åtgärdas, är det bara att styra stegen till Idrottshuset i Berghäll där Ryhmäteatteris nya scen finns.
- Lokki. Manus: Anton Tjechov. Bearbetning och regi: Laura Jäntti. Scenografi: Eira Lähteinen. Musik: Eero Ojanen. Kostymdesign: Pirjo Liiri-Majava. Ljusdesign: Morten Reinar. Mask: Riikka Virtanen. I rollerna: Jari Virman, Eeva Litmanen, Jukka Keinonen, Liisa Peltonen, Juha Kukkonen, Johanna Reilin, Jone Takamäki, Valtteri Tuominen, Tarja Heinula, David Kozma.
Monika Holmström
