Bronssoldatens hämnd är den rafflande titeln på en bok om Estland av den svenske journalisten Arne Bengtsson, som dock vad innehållet beträffar inte är så rafflande som hans finska kollega Leena Hietanens färska pamflett Viron kylmä sota som de senaste veckorna upprört känslorna i framför allt Estland, men också i Finland.Liksom Hietanen tar Bengtsson sin utgångspunkt i de oroligheter som förflyttningen av den kända statyn i Tallinn gav upphov till och också han anser att den estnisktalande majoriteten borde ta större hänsyn till den rysktalande minoriteten. Men det är bara ett mindre inslag i en bok som ger en helhetsbild av dagens Estland och glimtar av Lettland och Litauen. Medan Hietanen verkar ha ett nostalgiskt förhållande till sovjettiden har Bengtsson det definitivt inte.
Långvarigt engagemang
Första gången kom Bengtsson till landet redan våren 1973, då som medlem av en liten grupp som körde runt Finska viken för att smuggla in biblar eller annat kristet material – då gick ju inga färjor. Speciellt i början av boken dyker det upp rätt många katoliker-dissidenter, kanske de var aktivare mot regimen än protestanterna? Bengtsson har fortfarande ett kristet engagemang, som speglar sig i funderingar om att balterna skulle kunna tjäna som förebilder för oss nordbor som förslavats av materialismen. Jag är rädd för att han tar fel, han jämför de idealister han träffat i Baltikum med genomsnittsskandinaver. Dessutom har självständighetstidens politik speciellt i Estland mestadels utgått från och främjat en hård individualism.
Men för det mesta känns Bengtssons bedömningar som rimliga, både när det gäller trender och fenomen och när det gäller personer, i den ringa mån jag kunnat följa med dem. Jag tänker t.ex. på den omstridde centerpolitikern Edgar Savisaar, som i estnisk debatt mycket ofta förses med djävulshorn, men av Bengtsson får en utförlig och rättvis behandling. Det samma gäller små bifigurer, som den ölsugne Imre som Bengtsson möter utanför Kihnu Pood, butiken på Kihnu – det känns som om det var honom deltagarna i en av Ny Tids Pärnuexpeditioner på 90-talet mötte, eller så var det någon av hans kompisar. Men vi kom aldrig att fråga efter namnet. Det gjorde Bengtsson.
Han måste ha en större hög med anteckningsblock ur vilka han sammanställt sin bok. Han fungerar som TT:s reporter i Baltikum, vilket gjort att han träffat en hel del av de tre ländernas ledande politiker i olika sammanhang, men han har också pratat med ”vanligt” folk i många delar av Estland. Han berättar också om möten i Lettland och Litauen.
Som det med Gabrielius Zemkalnis som under den tyska ockupationen tillsammans med två skolkamrater bildade en motståndscell som tryckte en underjordisk ungdomstidning som utkom med 900 ex var tredje vecka. Hans lillebror Vytautas Landsbergis skulle med tiden bli Litauens president, en annan, Liutas Grinius, var son till landets tidigare president Kazys Grinius, medan den tredje, Valdas Adamkus, själv är landets nuvarande president …
”Vårt tåg har gått”
Men Bengtsson träffar också män-skor i marginalen, som den hemlöse ryske mannen som äter hos Frälsningsarmén i stadsdelen Maskavas i Riga och filosoferar: ”Vi som sitter här är livets överflödiga barn. Vårt tåg har gått och vi är kvar på perrongen.” Om det tåget skulle ha gått till det riktiga Moskva är inte alldeles klart, men så kan man tänka sig. Fast mannen säger också: ”Lettland är vackert med havet, men det finns för mycket letter här!”, vilket hans lettiska bordskamrater förstås protesterar våldsamt mot. För sin egen del säger han: ”Gud förstår mitt språk, så jag behöver inte kunna lettiska”.
Den ryska arrogansen är inte ovanlig i Baltikum och balterna svarar med en egen arrogans.
Boken ger en mångskiftande helhetsbild av framför allt Estland, men också Lettöland och Litauen. En av bokens många förtjänster är de många dikter av baltiska poeter som Bengtsson strör in i texten för att göra resonemangen tydligare. Ett annat plus är hans terminologi: han talar om estländare när det handlar om invånarna i allmänhet och om ester när det gäller estnisktalande. Han förstår alltså skillnaden mellan finländare och finnar, vilket många rikssvenskar inte gör.
- Arne Bengtsson: Bronssoldatens hämnd. Baltiska betraktelser, Grannland.com 2007, 411 s.
Peter Lodenius
