Av alla länder i världen borde Sydafrika ha varit det sista att drabbas av ett lika våldsamt främlingshat som det som nu sveper över landet. En halv sekel av rasistiskt apartheidstyre och tre sekler av kolonisering har producerat några av världens mest respekterade antirasistiska kämpar, som inspirerat och blivit förebilder för oss alla.


Men den ädla kampen mot apartheid är tydligen inget automatiskt vaccin mot xenofobin, och under ett par veckors tid har över tjugo utlänningar mördats, medan flera hundra skadats, våldtagits, eller flytt sina hem i fattigkvarteren i Johannesburg.
En skröplig ekonomi, skyhög arbetslöshet och korruption är bland de faktorer som våldsyttringarna har förklarats med. Men den person som förebråelserna faller tätast på är landets president Thabo Mbeki.
Under sin tid vid makten har Mbeki omsorgsfullt och hängivet skapat en bild av sig själv och sitt land som den afrikanska renässansens främsta förespråkare. Men Mbekis panafrikanska vision har uppenbarligen inte imponerat på hans landsmän, åtminstone inte dem som nu går bärsärkagång i Johannesburg.
Målgruppen för attackerna är nämligen invandrare från andra afrikanska länder, främst Zimbabwe därifrån tre miljoner uppskattas ha flytt till Sydafrika. De flesta av dem lever olagligt i landet.
Kris, vilken kris? har Mbeki någon gång sagt om situationen i sin vän Robert Mugabes land. I sin överlägsna attityd till förtrycket och den ekonomiska kollapsen i Zimbabwe har Mbeki låtit de kriminella elementen i Johannesburgs townships, där invandrarna hamnat på egen hand, söka lösningen på problemet.
Att apartheiderans stora hjältar (inkl. Mbeki) själva sökte politisk skydd och välkomnades i andra afrikanska länder är kanske ett faktum som sydafrikaner har skäl att bli påminda om idag.

Patsy Nakell

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.