I mars 1976 tog militären makten i Argentina. Det var inte första gången, men den diktatur som infördes den dagen skulle bli den grymmaste i landets historia. Militärerna tycktes stå enade bakom maktövertagandet. En liten klick befäl motsatte sig dock arméledningens kupp och de blodiga förföljelserna av vänstersympatisörer. Efter demokratins återkomst bildade dessa officerare organisationen Cemida, Centrum för Demokratiskt Sinnade Militärer.Horacio Ballester var regementschef i Río Gallegos i södra Argentina i april 1971, under en tidigare och ”mildare” diktatur. Arga demonstranter omringade provinsguvernörens palats och höll honom inspärrad. Guvernören krävde att överste Ballester skulle återställa ordningen med våld.
– Jag gav soldaterna order om att förbereda sig för att gå in i staden. Jag lämnade min pistol på garnisonen och tog istället med mig en mikrofon. ”Om jag inte återvänder inom två timmar så får ni slå ner demonstationen och hämta mitt lik”, sade jag.
– Jag sade till demonstranterna: Jag är ensam och obeväpnad. Jag vill tala med er. Det fungerade. De genomförde protesterna utan våld och lyckades till och med få provinsguvernören avsatt.
Fem år senare tog militären åter makten i Argentina. Överste Ballester tvingades lämna armén. Det var lika bra, tycker han idag, för han hade aldrig kunnat delta i de blodiga förföljelser som inleddes på kuppdagen.
– Jag kommer visserligen från en överklassfamilj som alltid har stått på maktens sida. Men min pappa lärde mig att alltid respektera mina medmänniskor.
Den överväldigande majoriteten av befälen i Argentinas väpnade styrkor stödde kuppen, men det fanns en liten minoritet som vägrade och ansökte om att få lämna aktiv tjänst. De betraktades som förrädare av sina forna kamrater och utsattes för förföljelser.
– Under diktaturen var det omöjligt att kritisera armén. Jag kom billigt undan, jag fick ju ”bara” sparken och tvingades lämna aktiv tjänst. Tack vare det är jag fortfarande i livet och kan berätta om vad som hände, säger Ballester.
Militärjuntan införde en rad nyliberala ekonomiska reformer. Den lät även statsskulden skjuta i höjden. Men bakom gevären och stövlarna fanns det civila krafter.
– Det är vi militärer som genomför statskupper, men det är aldrig vi som sköter politiken eller ekonomin. Det gör civila som representerar ekonomiska intressen som aldrig skulle nå makten genom allmänna val. Militärer får nöja sig med poster som polischef eller inrikesminister. Deras uppgift är att med våld hålla oppositionen på mattan.

Bombattentat och husarrester

1982 förlorade Argentina Falklandskriget mot Storbritannien. Det innebar ett svidande politiskt nederlag för diktaturen. I slutet av 1983 tvingades juntan lämna över makten till den folkvalde presidenten Raúl Alfonsín. De officerare som hade kritiserat statskuppen kände ett behov av att organisera sig.
– I slutet av 1984 grundade vi Cemida. Vi ville visa att det fanns grupper inom armén som inte hade varit medlöpare till diktaturen. Det blev uppenbart att många inom armén var rädda för oss. Tio dagar efter grundandet utsattes vi för ett bombattentat. Som tur var kom ingen till skada.
Under hela 80-talet fortsatte armén att hota den sköra argentinska demokratin. Några mindre resningar skapade oro i landet och efter påtryckningar benådades juntamedlemmarna och andra militärer av presidenterna Alfonsín och Carlos Menem. Cemida arbetade i motvind och föreningens medlemmar bestraffades vid flera tillfällen.
– Vi hade lämnat aktiv tjänst men var fortfarande militärer och lydde under det militära rättssystemet. Flera av Cemidas medlemmar sattes i husarrest av arméledningen för att ha ”talat bredvid mun”. Mig spärrade de in i mitt hem i tre månader för att ha kritiserat Falklandskriget, minns Ballester.
Cemidas målsättning var och är att ingjuta demokratiska värderingar i försvarsledningen och ute på garnisonerna.
– Tyvärr har vi aldrig haft någon större framgång. Tankesättet inom armén är inte mycket mer demokratiskt nu än då.
I juni 1987 antog Argentinas parlament lagen om Obediencia debida, det vill säga militärens absoluta plikt att lyda order. Den innebar att medlemmar av de väpnade styrkorna ansågs ha agerat på order av sina överordnade och inte kunde åtalas för sina brott under diktaturen. I praktiken var lagen en amnesti för tusentals militärer som hade mördat, kidnappat och torterat.
Ballester hävdar att även militärer har ett individuellt ansvar.
– Ingen, oavsett rang, kan tvingas att utföra en olaglig order. Och alla vet att tortyr och mord är olagligt. De borde ha vägrat lyda order.
I juni 2005 ogiltigförklarades Obediencia debida av Argentinas högsta domstol. Sen dess har flera rättsprocesser inletts och Cemidas medlemmar har bidragit med sina kunskaper om militär hierarki och ansvarsområden.
Ballester och andra har även hjälpt till i rättegångar mot militärer i bland annat Haiti och El Salvador.
– I Haiti hjälpte vi till att få 49 militärer dömda till livstids fängelse, berättar Ballester stolt.
Som mest hade Cemida drygt 300 medlemmar. Idag är de lite över hundra, men många är till åren komna och yngre militärer bryr sig inte om föreningen.
Den pensionerade översten Ballester bor i en elegant våning i Buenos Aires centrum och tycks njuta av livet som pensionär. Han är 80 år fyllda, men fortfarande aktiv. En vecka före intervjun tilldelades han en minnesplakett av ett kooperativ för sin kamp för demokratin.
Många av juntamedlemmarna tillhörde samma årskull som Ballester, men deras pensionärsliv består numera i att sitta i husarrest i väntan på rättegång. Den gamle översten säger sig inte förstå hur hans vänner från ungdomsåren kunde begå så hemska brott.
På frågan om hur han är så pigg och kry vid sin ålder svarar han:
– Till skillnad från mina gamla kollegor sover jag gott!