Burma är en annan verklighet där tiden har stått stilla i snart femtio år. Juntan håller folket i ett förskrämt mörker, men exemplen på modiga människors motstånd är många. Ändå verkar militärens makt orubblig. Kanske kan cyklonens förödelse i förlängningen leda till frigörelse.
Endast 15 av planets cirka 60 platser är upptagna av passagerare. Thailändare, ett par burmeser och jag. De tre flygvärdarna genomför showen som om planet vore fullsatt. Med ett öga ser jag ut över de vackra gränstrakterna mellan Thailand och Burma, befolkade av förtrampade minoritetsfolk. Med andra ögat läser jag New Light of Myanmar, den engelskspråkiga versionen av militärjuntans främsta pappersmedium. Flygvärden ler stort när jag tar ett exemplar av tidningen. Det är det enda exemplar som delas ut av tidningen på planet. Kanske är det inte så konstigt. Förutom långa propagandaartiklar och reportage från förträffliga kulturfestivaler i Myanmar, ryms i denna svartvita blaska rapporter om trafikolyckor i Kamerun och Thailand, och om ungdomens ökade drogberoende i USA, m.m.
Budskapet är klart. I utlandet finns problem – i Myanmar har vi det bra. Tevetablån innehåller mest sång och dans för stärkande av nationen. Sista sidan går längst. Rubriken är ”Folkets önskan”. Folket önskar sig enligt tidningen stabilitet och fred, och är emot våld och instabilitet. Inne i tidningen finns även ett uppslag med bilder från demonstrationer mot den senaste tidens regimkritiska protester. Med stora bokstäver utropar New light of Myanmar att BBC, RFA och VOA är stora lögnare och att alla som är emot regimen är kolonialistlakejer.
Flygplatsen där vi landar är väldigt modern och ren men ljuset är släckt. Här finns fler kontrollanter än resenärer.
Sedan 1989 heter Burma officiellt The Union of Myanmar. Namnet ligger ganska bra i munnen och betydelsen av namnet är delvis rättvisande. ”Myan” betyder snabb och ”ma” hård. Regimen är visserligen hård men inget verkar gå snabbt i Myanmar, i synnerhet gäller detta den tekniska utvecklingen. På tevenyheterna visas enormt långa bildsekvenser från samma motdemonstrationer man kunnat läsa om i tidningen. Presentatören talar långsamt och monotont. Man kan se att bilderna i tidningen kommer direkt från videoupptagningen.
Det är dock inte många som tittar på den statliga tevekanalen MRTV. På restauranger och kaféer är det Al Jazeera som står på, helt öppet. Många går också runt med radioapparater och lyssnar på Radio Free Asia och BBC, så att alla kan höra.
Det är få förunnat att ha telefon hemma. De flesta måste därför köa till de telefoner som finns. Det kan löpa en sladd ut från ett hus. Utanför sitter oftast två flickor och en telefon. De slår numret åt en.
Telefoner finns även i biografen i den lilla staden där jag bor. Där köar unga militärer för att ringa hem. Mobiltelefoner ser man bara någon enstaka gång och då i Rangoon. Det närmaste man kommer mobilsamtal är annars alla de män i gröna jackor, som går omkring med walkie-talkies.
Burmesiska internetkaféer är märkliga inrättningar. I den lilla staden finns ett ganska modernt internetkafé med indisk ägare. Han beklagar sig över att staten stängt ner så många hemsidor. Hotmail och Yahoo är blockerade. ”Åtkomst nekad av MTP”. G-mail fungerar för den som redan har ett konto. Har man inte det går det inte att skapa ett nytt. Också alla svenska tidningars hemsidor är blockerade (även morgontidningarnas).
Snett bakom mig sitter en militär och söker efter teknik på olika ryska sajter. Han verkar oberörd över att jag är där. Plötsligt går strömmen till min dator och datorn bredvid. Det händer igen och igen. Till slut ger jag upp. Nästa dag är det likadant, och nästa, detta trots att jag prövar olika datorer. Antingen har jag väldig otur med den lynniga myanmariga strömtillförseln eller också är det ett försök att neka åtkomst för den där bleke inkräktaren.
På skakigt flak
De främsta transportmedlen i Burma är cyklar och mopeder. De få bilar som finns är mestadels japanska högerstyrda toyotor från 1970-talet. Lastbilar och pickuper är oftast ännu äldre.
Den mesta tekniken i Burma är så gammal att man blir förvånad över att den fortfarande fungerar. I Burma har man inget annat val än att laga, laga och laga igen. Vanliga människor kan inte få tag på modern teknik.
Att bilarna är högerstyrda vore inte så märkvärdigt om Burma hade haft vänstertrafik. Men i Burma kör man till höger, som för att visa sitt oberoende från den brittiske kolonialherren.
I landet syns nästan inga bussar utan de flesta transporter sköts av pickuper. På flaket trängs vanligen ett tjugotal personer, som samsas med rissäckar eller annat som ska transporteras. Ovanpå flaket finns ett tak, på vilket man lastar flera meter med olika varor som löst spänns fast med rep. Längst bak står vanligen två killar och håller koll på lasten och tjoar till chauffören när det är dags att stanna.
Man vet aldrig hur lång tid en resa tar i Burma, eftersom det beror på vad lastarna har tänkt sig att ta med på flaket. Omvägar och väntan är att räkna med. Ingen klagar. Antingen har de inte bråttom eller så inser de att det inte tjänar något till att klaga. De blytunga avgaserna ligger tunga över oss.
Ständigt tuggar lastarna på konja, burmesisk tuggtobak. Den är invirad i palmblad tillsammans med betel, som gör tänderna röda och sägs motverka karies.
Kvinnor och barn pryder ansiktet med burmesiskt smink, tanaka. Det är egentligen talg, som breds ut i tjocka lager för att skydda mot solen och hålla huden ung.
Efter ett stycke väg stiger de flesta av. Kvar blir bara jag och en ung man. Vi sitter uppkrupna på några säckar på pickupens flak. Han är modernt klädd i jeans, t-shirt och sportskor. Detta är en rätt ovanlig syn i Burma. De flesta män, även militärer, går klädda i longji, en slags burmesisk kilt.
Den unge mannen sneglar på mig under resan. Vi stannar till för att tanka. I Burma finns inga bensinpumpar. Istället använder man stora tunnor som man ställer på en pall något högre än tanken. Sedan fäster man en slang mellan tunnan och tanklocket och häller över bensin i tunnan.
Efter att vi tankat börjar den västligt klädde unge mannen att prata. Vi befinner oss ensamma ute på den burmesiska landsbygden, tillsammans med två lastare som säkerligen inte förstår engelska. Han berättar att han är på väg till Burmas nya huvudstad Naypyidaw för att avlägga ett statligt prov för att sedan förhoppningsvis få arbete inom den statliga administrationen.
– Då väntar dig en god framtid, grattis, försöker jag uppmuntrande.
Man frestas att tro att detta är en av regimens trognaste anhängare, men jag misstar mig. Han skrattar.
– Nej, lönerna är så dåliga. Det finns ingen framtid i det här landet. Det enda jag vill är att lämna det för gott. Jag har vänner som tagit sig till Thailand och Singapore. Det finns inget bra här. Jag vill också bort. De tog sig dit utan visum. Har du visum?
Inte skulle jag ha vågat ta mig in det här landet utan visum. Men det var inte lätt att få dessa dagar …
Den unge mannen erbjuder sig att visa mig runt när vi kommit fram, men när vi väl stiger av ändrar han sig. Han ordnar snabbt en cykeltaxi åt mig, tackar för sig och skyndar iväg. Kanske ser det inte så bra ut att gå runt med en västerlänning på stan ett par dagar innan man ska avlägga statligt prov för arbete i regimens tjänst.
”Inga militärer är våra vänner”
När jag går runt i den lilla staden, där jag bor, tittar alla storögt, i synnerhet barnen. De som törs kommer fram och drar i de ljusa håren på mina underarmar. Något sådant har de aldrig sett. Alla frågar var jag kommer ifrån. Om de inte ser ut att komma från hemliga polisen svarar jag glatt.
Då mitt svar inte är Ryssland, vill de gärna prata en stund. I staden finns nämligen även ett fyrtio-
tal ryska lärare. De ses mest tillsammans med andra rysklärare och ska helst inte beblanda sig med vanligt folk eller med opålitliga västerlänningar. De är hitresta för att undervisa kadetter i ryska, för att dessa sedan ska kunna studera i Ryssland.
Under de få timmars frihet de har efter sina lektioner, bevakas lärarna av militären. För lärarna är jobbet här ett sätt att komma ut på ett äventyr i ett varmare land och kanske kunna spara lite inför framtiden. Av vanligt folk ses de emellertid som kollaboratörer. De frågar sig varför ryssarna valt att komma hit. Syftet för militären att ta hit dem är klart. Det burmesiska utbildningsväsendet är kört i botten och håller väldigt låg kvalitet. Universiteten har genom åren ofta stängts ner. Juntan ser helst att de unga studerar på distans. Att samla unga intellektuella på en och samma plats ser man som riskfyllt.
På kvällarna brukar jag gå till den lokala puben där jag blivit bekant med några killar och bartendern. Han har egentligen en magisterexamen från universitetet, men han fick inget kvalificerat arbete med den. Därför flyttade han tillbaka till sin lilla hemstad för att servera drycker. Vi blandar Myanmar-öl och lokal whisky.
Den här gången sitter två uniformerade herrar vid bordet intill och tittar intresserat åt vårt håll. Min tanke är att de ogillar vår samvaro, men de kommer över och börjar prata. Jag bjuder dem att dricka med oss. Militärerna blir alltmer pratsamma och fyller nu glasen på eget initiativ. En går hem.
Den andre blir kvar och säger att han bor med fru och fyra barn i en enrumslägenhet på militärområdet. De har rinnande vatten och toalett inomhus, vilket är en lyx för många i Burma. Efter ett tag glider vårt samtal in på Ryssland.
– Den långsiktiga planen med att bjuda hit de ryska lärarna är att vi ska åka till Ryssland och lära oss att göra kärnvapen. Ryssarna hjälper oss med teknologin. Arbetet är redan i full gång uppe i skogarna i norra Burma.
Han ger även en förklaring till den moderna flygplatsen mitt ute i ingenstans.
– Den civila användningen på dagen är bara en täckmantel för den militära användningen nattetid. Då kommer militära plan in med materiel från Kina och Ryssland.
Efter att han sagt detta ser han en aning rädd ut och ser sig omkring. Kanske har han sagt för mycket. Han tar för säkerhets skull ett sista glas whisky, varpå han faller ner från den pall han suttit på. Två av killarna lyfter upp honom och stödjer honom under armarna.
– Och ni är mina vänner, sluddrar officeren.
– Vänner? säger en av killarna kallt.
– Inga militärer är våra vänner.
Militären ser uppenbart stött och ledsen ut. Sedan tar de tag under var sin arm och hjälper den överförfriskade officeren in på militärområdet. När de kommer tillbaka skrattar vi gott. Att se en militär göra bort sig verkar glädja dem oerhört. Vi stänger dörrarna och fortsätter prata.
– Detta är ett sjukt land. Här blir nog aldrig bra, säger killarna och ler ett urskuldande leende så att man ser de röda tänderna.
Men bartendern ser ledsen ut.
– No hope, säger han.
– No hope.
Buddha är räddningen
Att Burma är ett buddhistiskt land märks tydligt. All frustration över sakernas tillstånd i det nuvarande livet försvinner i förhoppningen om nästa. Det beräknas finnas fler än 400 000 munkar och 100 000 nunnor i Burma. Det betyder att en procent av befolkningen har gått i kloster.
I Burma finns tempel, kloster och pagoder överallt. I den lilla stad jag bor i finns ett sjuttiotal kloster. Varje morgon beger sig munkarna (även nunnorna, men de utgör en minoritet) ut med sin munkskål för att ta emot mat från privatpersoner, restauranger och hotell.
Militären ger traditionellt stora gåvor till klostren, för att bli förlåtna för allt ont de gjort. Regimen har hittills gärna sett att folk ägnar sig åt religion istället för åt världsliga ting. Nu har dock religionen en tendens att bli politisk. I de flesta delar av Burma vägrar munkarna att ta emot gåvor från militären. För de fattiga burmeserna är det emellertid svårt att föda så många munkar och klostren märker av att gåvorna minskat i omfattning.
Det anses som en synnerligen god gärning för en mor att ha en son som blivit munk. En man som varit munk anses också vara ett gott gifte. Att bli munk i den buddhistiska världen är inget definitivt beslut. Man kan gå in i och ur munkväsendet lite som man vill. En ung munk delgav mig en önskan om att åka till USA och studera datavetenskap. Han hade tidigare sagt att han skulle vara munk hela livet. Men om han skulle få möjlighet att åka till USA skulle han utan tvekan överge munklivet.
Att bli munk är också ett sätt att fly ett svårt vardagsliv. En munk hade gått i kloster för att komma bort från ett hektiskt yrkesliv i huvudstaden med allt för mycket alkohol. Nu funderade han på att gå tillbaka till det världsliga eftersom hans mor dött och lämnat ett företag efter sig. För en annan var munklivet ett sätt att bli försörjd som gammal.
En stor del av munkarna består av minderåriga pojkar. De är ofta föräldralösa eller kommer från väldigt fattiga familjer. Här fungerar klostren som uppfostrings- och läroanstalter, som samhället inte skulle klara sig utan. Genom att ta sig an dessa småpojkar skyddar klostren dem från att säljas till armén som barnsoldater. I Burma vill många bli officerare, men få vill bli soldater.
Klostren fungerar som ett andningshål för många. Här får man minst ett mål mat om dagen. Här finns tid att tänka. Man kan dock inte tänka alltför högt. Även bland munkarna finns militärer som fungerar som angivare.
Tillsammans med en av munkarna tar jag en pickup till en större stad. En ung släkting till honom ska ställas inför rätta. Kanske för medverkan vid demonstrationerna, kanske för något annat. Man vet inte så noga.
Bakom oss dyker det plötsligt upp en modern stadsjeep med två män i framsätet. Sällan ser man så moderna bilar på den burmesiska landsbygden. Trots den starka motorn kör den inte om den slöa pickupen. Att det rör sig om civilpoliser är uppenbart. Jag och min vän munken sitter längst bak. Jag ler stort mot männen i bilen bakom. De ser irriterade ut och svänger av efter en stund.
– De litar minst av allt på oss munkar. Jag kommer inte att vara med i rättssalen då min släkting ska dömas. Det skulle ha en negativ effekt. Jag ska bara ge råd, säger munken.
– Ja du känner väl till situationen här i landet, säger han och skrattar.
Vi lovar varandra att ses igen. Kanske blir det i nästa liv.
”Ni måste hjälpa oss”
Det är eftermiddag och jag sitter på en burmesisk uteservering. Låga plastbord och stolar, tillverkade för barn, står utställda. Jag har valt just det här stället eftersom här inte satt några män i uniform. Ganska snart inser jag dock att gruppen snett framför mig, tre män och en kvinna, har militär anknytning. Det märker man eftersom de är betydligt mer högljudda än de andra. Dessutom verkar de andra gästerna oroligt snegla åt dessa fyras håll under sina samtal.
Plötsligt stannar en bil av 80-talsmodell (nytt i Burma) till och en militär i uniform stiger ur och sätter sig med de fyra. Mina misstankar visade sig således vara välgrundade. Efter en stund lämnar sällskapet kaféet. Jag tar fram en New Light of Myanmar och börjar läsa. Då kommer en kvinna i 60-årsåldern fram. Jag har tidigare sett henne på stan.
– Är det intressant? frågar hon på god engelska och ler finurligt.
Jag ler tillbaka.
– Får jag slå mig ner? frågar hon.
Jag nickar.
– Jag trodde inte några utlänningar kunde komma in nu, så jag är väldigt förvånad över att se dig, säger hon och ler tyst en stund och så säger hon:
– De gröna är hjärtlösa. De har inga hjärtan.
Sedan böjer hon sig fram och säger tyst:
– I Irak sätter de på sig bomber och genomför självmordsattentat. Men tyvärr har vi inga vapen. Annars skulle jag med glädje genomföra ett attentat mot dem.
Jag tittar mig nervöst runt. Min oro verkar större än hennes.
– Har ni cancer i ert land? frågar hon finurligt.
Jag svarar jakande på den explicita frågan, men anar att hon menar något annat.
– Här har cancern tagit över. Den finns överallt. Tror du att den går att bota eller finns den i generna? Går den i arv från generation till generation?
– Med hjälp av duktiga läkare kan cancer botas, säger jag väl medveten om den speciella kompetens som skulle behövas för att ta bort Burmas cancersvulst.
– Vi har ingen framtid. Cancern är för långt gången, säger hon uppgivet.
– Är du bra på att måla och teckna? frågar hon kryptiskt.
Jag anar vad hon menar.
– Jag är dålig på att måla, men jag kan kanske … och så gör jag ett tecken på bordet som om jag skrev.
Kvinnan ler.
– Man måste vara försiktig för det finns öron överallt. Jag är ensamstående men mina syskon har stora familjer och om jag skulle blandas in i något kan det drabba dem. Kan du göra något för att hjälpa oss här i Burma?
– Jag ska göra vad jag kan, svarar jag föga övertygad och så tar kvinnan med mig på sin moped.
I farten säger hon:
– Ni som är där ute får inte glömma oss. Ni måste hjälpa oss!
På baren dit jag brukar gå sitter tre högljudda poliser och pratar i walkie-talkie vid mitt ”stambord”. Jag sätter mig vid bordet intill. Bartendern kommer och sätter sig och småpratar. När han går vinkar en av poliserna honom till sig. Jag förstår att polisen frågar honom vem jag är och att han inte bör prata med mig mer. Han gör stopptecken med handen. Jag sitter kvar en stund. Bartendern håller sig borta. Bäst att gå hem.
I andra länder jag besöker brukar jag ofta låtsas som ingenting när man tilltalar mig på gatan. I Burma känns det dock tryggt att tala med främlingar. De flesta verkar bara vilja prata. De hungrar efter att få berätta för en utomstående. Det är likadant i huvudstaden.
Bobo hejdar mig på gatan i Rangoon. Han var aktiv vid demonstrationerna och hoppas att det ska bli fler.
– De sköt och jag sprang, säger han. Problemet är att de unga bara vill springa iväg. De vill lämna det här landet så fort som möjligt. Ingen vill stanna kvar och kämpa emot. Jag hatar den här regimen. Jag bara hatar den!
Kristoffer Lieng
