Ska vi verkligen bygga den finländska välfärden på att folk överger sina barn på andra sidan jordklotet? Ingen förälder gör det annat än driven av ekonomiskt nödtvång.
“Asien har en fin servicekultur”, säger vårdhemmet Esperi Cares vd Marja Aarnio-Isohanni. Herregud människa, försök få en välbärgad medelklassasiat att byta blöja på din farfar så får du nog se på servicekultur.
I Finland brukar man diskutera om det är bra för barn att gå på dagis, eller om det är bäst för dem att vara hemma med en förälder tills de fyller tre. Hur får man in de serviceinriktade vårdarnas två år långa arbetspass i den diskussionen? Tänk på hur de kvinnliga ministrar som vill tillbaka till jobbet efter ett år skuldbeläggs i offentligheten. De åker ju i alla fall hem till sina små barn efter jobbet.
Eller jämför med hur vi i Finland idag förfasar oss över de finländska krigsbarnen under andra världskriget. Med rätta alltså, jag gråter också när jag hör deras historier. Men borde inte vi finländare, med detta kollektiva trauma, vara de sista att idag skilja små barn från sina föräldrar?
Solveig Arle
