RANDA MIRZA OCH DEN SJÄLVKLARA BILDEN

När jag ser Randa Mirzas bilder första gången undrar jag hur det är möjligt att ingen gjort det här förut, den självklara bildmanipulationen som slänger oss krigsvoyeurer i väggen med ett flin. Randas bilder består av bakgrunder som föreställer krigsscenarier i Libanon, på vilka hon manipulerat in västerländska turister så att det ser ut som om de stod där mitt i ruinerna med sina magbältesväskor, solglasögon och kameror i högsta hugg.

Det värsta med de här i och för sig humoristiska bilderna är att det egentligen ju faktiskt är sant, det ordnas turistresor till krigsskådeplatser. Fast efteråt, när där är lagom tryggt men ändå tillräckligt farligt för att ge en lagom adrenalinkick.

– Jag trodde faktiskt att det var gjort förut, alla kan ju Photoshop nuförtiden, det är en helt basic sak att manipulera ut människor ur bilder och ge dem en ny bakgrund, så jag var förvånad över att inte hitta något liknande, säger Randa.

En förklaring till det kan förstås vara att det inte är lätt att komma över krigsbilder man kan få tillstånd att använda som man vill.

– Jag letade i två år för att hitta en fotograf som gick med på det här, inga bildbyråer lät mig använda deras bilder, eller också skulle de ha betalt för varje gång jag visade dem för publik.

Bilderna på turisterna har Randa själv tagit på sina resor runtom i Europa. Sedan har hon använt massor av tid för att väldigt noggrant få in bilderna så att ljuset och perspektiven stämmer.

Olust och skuld
Jag identifierar mig med en rödhårig kvinna med pinka solglasögon som skrattar och ser ut att dansa och festa med sina vänner. Jag får små kväljningar, känner mig skyldig och olustig. Vad fan, ska hon där komma hit och peta på mitt samvete och tycka att jag är en dålig människa för att jag bor i trygga Kronohagen?

Så jag frågar Randa vad hon egentligen vill att vi ska göra, hur ska publiken reagera?

Och det har hon förstås inget enkelt svar på, hon vill ju inte heller att människor bara ska börja må dåligt av att se hennes bilder, men kanske bli lite mera medvetna. Börja tänka och ifrågasätta.

– Jag vill inte heller bara uppfylla människors lust att se det groteska, fascinationen för krig är vanlig. Många tycker att också jag är en mer spännande människa just för att jag varit med om ett krig. Ah, du bor i Beirut! Vad spännande!

– Som libanesisk konstnär är det också självklart att göra politisk konst, t.ex. min gallerist i Tyskland är inte intresserad av annat. Att jag som fotograf inte rest till stridsplatserna för att fotografera är svårt för många att förstå, men jag är ju pacifist, jag har inte sådana behov.

Självkritiken finns hos Randa som hos alla konstnärer:

– Jag hade faktiskt ett halvt års uppehåll i mitt arbete då jag måste fundera på om det bara var min egen ilska jag måste få ur mig genom mina bilder eller om jag hade någonting mera att ge, men jag kom fram till att det här är mitt sätt att reagera.

De här bilderna ska inte heller bara handla om öst kontra väst, därför fortsätter hon projektet med bilder också på libaneser som krigsturister.

– Vi gör ju inte heller någonting aktivt, vi lever våra liv, jag gör mina utställningar, reser till Finland, säljer mina bilder. Men det är ju också en slags protest, att fortsätta fungera, fortsätta göra konst.

Men här då, undrar jag i mitt stilla sinne, räcker det att skriva på One-kampanjen på nätet för att stoppa hungerkrisen och sen tycka att man gjort världen till ett bättre ställe? Jag säger att bilderna också kunde handla om den globala uppvärmningen, hur vi fortsätter köra i våra stadsjeepar efter att ha läst om miljökatastrofer till morgonkaffet, men Randa tycker det är skillnad, den lilla människan kan välja att inte köra bil eller använda så mycket elektricitet men vad gör du för att stoppa ett krig i t.ex. Libanon? Samtidigt hoppas hon på att revolutionen den här gången skulle börja just här, i de rika länderna i norr, att vi skulle bestämma oss för att nu får det ta mig fan vara slut på den här ojämlikheten. För så länge resurserna fördelas så här olika finns det inte en chans till fred.

– Men en människa med månadslön och bostadslån är rädd, rädd för att förlora jobb och trygghet och vågar därför inte göra någonting.

Jaha, så hon förstår mig i alla fall, tänker jag och känner mig lite lättare till sinnes. Men tanken gror, kanske jag också kunde få in lite mera samhällskritik i min egen konst, alltid väcker det någon och om inte någon annan så mig själv.

---

• Mer konst från Mellanöstern på www.daratalfunun.org, www.babelmed.net