TURKIET (3)

Den juridiska kuppen
mot regeringen i Turkiet rycker allt närmare. På måndagen rapporterade en turkisk tevekanal att premiärminister Recep Tayyip Erdogan vid en middag med några kolumnister sagt att om konstitutionsdomstolen förbjuder det konservativa regeringspartiet AKP kommer ett nytt parti att grundas och nyval att utlysas. Han väntade sig att domstolen skulle komma med sitt utslag under tiden mellan slutet av juni och början av augusti.

Premiärministerns kansli dementerade senare uppgiften, men det är självklart att man febrilt förbereder uppbyggandet av ett nytt parti om så behövs. Och det är rätt uppenbart att det kommer att behövas. Likaså på måndagen offentliggjorde ett internationellt opinionsforskningsinstitut resultaten av en förfrågan som visar att 70,2 procent av turkarna tror att AKP kommer att förbjudas, medan bara 12,3 procent tror att så inte kommer att ske.
Att en stor majoritet visar att så inte borde ske visar andra, tidigare undersökningar. Att ett parti som fått 47 procent av rösterna i senaste val och har en majoritet i parlamentet förbjuds strider förstås mot elementära demokratiska spelregler.
Därför följer också EU mycket noga med utvecklingen. Utvidgningskommissionär Olli Rehn sade förra veckan: ”EU kan inte vara likgiltigt beträffande det som sker i Turkiet eftersom Turkiet är en medlemskandidat. Låt oss inte måla fan på väggen eftersom vi inte behöver göra det nu. Men naturligtvis hoppas vi att demokratiska principer tillämpas och rättsstaten får råda i enlighet med europeisk standard så att negativa följder för processen för Turkiets anslutning till EU kan undvikas.”

Fan på väggen

kommer uppenbarligen ändå att vara en realitet inom en snar framtid. Har man tagit fan i båten ska man ro honom i land, har visst varit mottot för många inom EU sedan beslutet att inleda förhandlingarna fattades vid toppmötet i Helsingfors 1999, med Paavo Lipponen som en av tillskyndarna.
Beslutet var kanske inte så förhastat som det föreföll. År 2002 fick AKP en betydande valseger och eftersom Erdogan satt i fängelse av politiska skäl fick hans närmaste man Abdullah Gül leda den nya regeringen, som satte i gång med ett energiskt reformarbete för att göra ett EU-medlemskap möjligt. På det ekonomiska området kunde mycket göras, men frågan som många ställde sig var om det skulle lyckas att göra Turkiet demokratiskt.
Man kan i dag säkert säga att de framsteg som gjorts under de senaste åren inte hade varit möjliga utan EU:s draghjälp, därför har EU:s engagemang inte varit bortkastat. På så sätt kan man förstå EU-ledningens envisa arbete med Turkiet (och med Serbien, där situationen är liknande). Ändå kan man vara skeptisk beträffande utsikterna för att detta lyckas inom en överskådlig framtid.
En liten notis på måndagen i tidningen Sabah är illavarslande. En professor i medicin, expert på tortyr, rapporterade: ”Våldet och tortyren från polisens sida, som minskade under anpassningsprocessen till EU, håller på nytt på att öka. Fysisk tortyr har blivit vanligare sedan år 2007.”
På vissa håll i EU motarbetar man ett turkiskt medlemskap med hänvisning till den muslimska faran, men i själva verket är det landets muslimska regeringsparti som klarast (men inte alls odelat) står för europeiska värden, medan det är den sekulära eliten som inte accepterar en demokratisering.

Ett förbud mot AKP

skulle innebära att den gamla eliten visar vem det är som bestämmer och bekräftar de trånga ramarna för politiken.
Den engelskspråkiga dagstidningen Today’s Zaman (www.todayszaman.com/tz-web/), systerorgan till turkiskspråkiga Zaman, är antagligen den bästa källan om man vill följa med den ofta dramatiska utvecklingen i Turkiet. I en intervju för en dryg månad sedan ansåg biträdande professorn i offentlig rätt Mustafa Sentop att det var rätt klart att konstitutionsdomstolen skulle ta sig an målet mot AKP av ideologiska skäl. Avgöranden av detta slag hör till det politiska landskapet i Turkiet.
”I Turkiet rådde fram till 50-talet ett enpartisystem där staten och byråkratin förenades genom ett politiskt parti, men genom övergången till ett flerpartisystem bröts förbindelsen mellan den politiska och den byråkratiska eliten. Det har med tiden visat sig att i ett flerpartisystem föredrar folkmajoriteten att rösta för partier som inte är allierade med den byråkratiska eliten. Efter militärkuppen 1960 upprättades ett system för att kontrollera de styrande partierna. Parlamentet försvagades och fick två kamrar. En konstitutionsdomstol inrättades som i praktiken verkar för att begränsa de mest grundläggande rättigheterna, i stället för att skydda dem, som i de flesta demokratier.”
Ändå stödde väljarna de partier som var emot militärkupperna, numera AKP. ”Den byråkratiska eliten har fortfarande inte kunnat smälta valresultatet 2002 eftersom den är van vid att utöva makt utan att bry sig om val. Sedan kom valresultatet i juli 2007 som allvarligt hotade den byråkratiska elitens makt.” Processen för att förbjuda AKP ska lösa den frågan. ”Det handlar om att visa vem som bestämmer.”

De två lägren i Turkiet

kan kallas det religiösa och det sekulära. För en sekulär finländare kan det kännas överraskande att det islamiska lägret är det mer moderna och toleranta av de två.

kan kallas det religiösa och det sekulära. För en sekulär finländare kan det kännas överraskande att det islamiska lägret är det mer moderna och toleranta av de två.
Today’s Zaman har en stor skara kolumnister med olika inriktning. De kan väl alla räknas till det islamiska lägret i vid mening, och en del av dem stöder AKP-regeringen medan andra har varit kritiska till att den inte gör tillräckligt. En av de mest intressanta är Etyen Mahçupyan, som är turkarmenier och alltså inte alls muslim. Det är kanske som representant för en minoritet som han har en speciellt skarp blick för etniska relationer och samhällsdynamik. Han har lett demokratiseringsprogrammet vid institutet för samhällsstudier TESEV och efterträdde den mördade Hrant Dink som chefredaktör för den turkarmeniska tidskriften Agos, vilket tyder på ett ordentligt mått civilkurage.

Demokrati och fascism

är den beteckning Etyen Mahçupyan använder i en kolumn i slutet av mars för alternativen som Turkiet står inför. Han ser processen för att förbjuda AKP som ett allvarligt hot mot den svagt spirande demokratin i landet.
Att det var de konservativa som först gick in för demokratisering berodde på att de sekulariserade krafterna velat bevara en samhällsordning där en liten elit kunnat fortsätta att styra på ett auktoritärt sätt.
Tidigare islamiska partier i Turkiet, som förbjudits det ena efter det andra under de senaste decennierna, har inte varit särskilt inriktade på demokratisering. Att Recep Tayyip Erdogans AKP valt den linjen är delvis en följd av ett yttre tryck – om Turkiet ska kunna bli medlem av EU måste generalernas och byråkraternas grepp om makten minska betydligt. Men en demokratisering ökar också partiets möjligheter att styra landet.
AKP gick alltså in för medborgerliga friheter, mänskliga rättigheter och öppna fönster mot omvärlden. Ett led i detta var att avskaffa förbudet mot huvudduk på universiteten, ett förbud som gallrat bort många troende (och därmed stoppat dem från eventuell senare karriär i förvaltningen).
Den sekulära elitens maktställning har nu varit hotad, vilket lett till åtminstone två kupplaner på högsta militära nivå, som dock inte godkändes av alla generaler. Därför har vissa grupper inom denna elit gått in för att genom spektakulära mord och liknande aktioner skapa så starka spänningar i samhället att armén skulle tvingas ingripa. När Ergenekon-konspirationen avslöjades tog man till sitt sista trumfkort och inledde processen för att förbjuda AKP. Så tolkar Mahçupyan utvecklingen.

Paternalismen

har enligt Mahçupyan sina rötter i det osmanska rikets styrelsemodell under dess sista femtio år. De olika religionsbaserade nationerna – millet – hade en viss självstyrelse, men styrdes uppifrån av staten som enväldigt avgjorde tvister mellan dem och inom dem. Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, turkarnas fader, förändrade mycket när han i början av 20-talet övertog makten, men det patriarkaliska synsättet förblev det samma. Nu skulle det bara vara en nation – armenierna hade redan till stor del förintats, grekerna skeppades till Grekland, kurder och assyrier erkändes inte som minoriteter – och religionen förvisades till det privata livet för att göra nationen enhetligare. Men nationen styrdes fortfarande av en allsmäktig stat, personifierad i Atatürk. Demokrati var honom mycket främmande.
Kemal Atatürks revolution förde mycket gott med sig, och man kan mycket väl tänka sig att också den strikta sekulariseringen var till mera nytta än skada, i den mån man kan göra en så allmän bedömning. Att hans arvtagares krampaktiga fasthållande vid dessa idéer är till mera skada än nytta kan man ändå säga utan att tveka.

Kemalismen i dag

är statisk, inte dynamisk. I en kolumn i The Guardian för en månad sedan skrev den brittiske författaren Nicholas Blincoe att aktionen för att förbjuda AKP är ”det sista utfallet från ett dödligt skadat djur: Turkiets gamla garde som säger sig vara arvtagare till den kemalistiska revolutionen”. Han fortsatte:
”Kemalismen, den politiska doktrin som förknippas med Kemal Atatürk, yvs över att vara handfast modern och västerländsk. Men den är modern och västerländsk om man tänker sig att detta är år 1923, när Mussolini styrde Italien, Stalin kom allt närmare makten i Ryssland och Turkiets republikanska parti grundades.
Det finns inte längre något modernt hos kemalismen. Som en doktrin är den närmast socialistisk, med en stark betoning av turkiska och statsägda industrier och stora statliga projekt som det sydostanatoliska projektet.
Den är också militaristisk. Konstitutionen garanterar arméns makt, samtidigt som den befriar den från effektiv kontroll, vilket resulterat i ett industriellt-militärt komplex nästan lika sklerotiskt som det som fått Pakistan på knäna.”
Sådant har naturligtvis inte kunnat sägas i Turkiet. I januari dömdes Atilla Yayla, professor vid ett universitet i Ankara och ordförande för Föreningen för liberalt tänkande, till 15 månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat arvet efter Kemal Atatürk genom att i ett tal år 2006 ha kallat honom ”denna man”. Att detta räckte för att fälla honom, enligt en lag från 1951, visar hur kemalismen utvecklats till en statsreligion där en så lättsinnig ton betraktas som en straffbar hädelse.
(Yayla hade också sagt att Atatürks styre inte var så progressivt som många tror och förvånat sig över alla de Atatürkmonument som fyller landet, men det ville domstolen tydligen inte gå in på.)
I rapporter om talet kallade turkiska media honom ”förrädare” och extremister hotade hans liv.

Peter Lodenius

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *