Hugo Chávez är Sydamerikas främste USA-kritiker och har nära band till en rad vänsterpresidenter. Av vissa hyllas han som de fattigas förkämpe. Av andra kritiseras han för sin auktoritära ledarstil och för att lägga sig i grannarnas interna angelägenheter.

Hugo Chávez kom till makten i Venezuela för snart tio år sedan. Latinamerikas befolkningar hade börjat ifrågasätta den nyliberala ekonomiska politiken. I Venezuela vann översten Chávez presidentvalet överlägset med löften om ett stopp för den fria marknadens politik. Han inledde sin ”bolivarianska” revolution, döpt efter Simón Bolívar, hjälten från självständighetskampen mot Spanien. Den då okände Chávez började göra sig känd världen över genom sin vassa tunga och sina oljefinansierade sociala program.

Chávez blev den förste av kontinentens nya vänsterledare. 2002 valdes den före detta stålarbetaren Lula da Silva till president i Brasilien. Ett år senare blev centervänsterpolitikern Néstor Kirchner president i Argentina. Sedan dess har Evo Morales i Bolivia, Daniel Ortega i Nicaragua och Rafael Correa i Ecuador utökat vänsterblocket i Latinamerika.

I Venezuela blev Chávez snabbt populär för sin satsning på de marginaliserade. Genom så kallade ”misiones” – sociala program – fick den fattiga hälften av befolkningen gratis sjukvård av kubanska läkarbrigader och möjlighet att avsluta grundskola och gymnasium. Kubanska experter inledde en alfabetiseringskampanj som på fem år utrotade analfabetismen i Venezuela.

Samtidigt började oppositionen kritisera Chávez auktoritära stil, som starkt påminner om arméns hierarkiska struktur. Medelklass, företagare och vissa fackföreningar började tala om en mild ”diktatur” i Venezuela. Men Chávez fortsatte att vinna stort i valurnorna. Hans förslag till ny grundlag godkändes med stor majoritet och Chávez omvaldes till president år 2000.

misslyckat Kuppförsök

2002 försökte oppositionen störta Chávez. Han greps av en grupp militärer och fördes till flottbasen Turiamo. Kuppmakarna hävdade att presidenten själv hade valt att lämna makten. Men Chávez lyckades smussla ut ett brev där han förnekade sin avgång. Från fattigkvarteren på Caracas kullar började enorma folkmassor röra sig ner mot stadens centrum. De krävde att ”deras” president skulle friges. Efter två oroliga dagar satt Chávez åter i presidentpalatset Miraflores. Kuppförsöket blev ett enormt politiskt bakslag för oppositionen – och istället ett bevis på befolkningens stöd för Chávez.

I augusti 2004 vann Chávez en folkomröstning om huruvida han skulle få fortsätta som president eller inte. Med den segern blev hans makt ohotad. Utan rivaler på hemmaplan sjösatte han nästa steg i sin plan – att exportera den bolivarianska revolutionen.

Venezuelas enorma oljeinkomster tillät Chávez att börja finansiera utvecklingsprojekt i den karibiska övärlden och Centralamerika. I flera omgångar har han även köpt statliga värdepapper i Argentina och därmed hjälpt vännen Néstor Kirchner (som nu efterträtts av sin fru Cristina på presidentposten) att betala av skulden till Internationella valutafonden. Chávez har även satsat på stora ekonomiska samarbeten, som det mellan Venezuelas och Brasiliens statliga oljebolag, för att knyta kontinentens ekonomier till varandra.

Bistånd till bolivia

– Hugo Chávez mål är att bli Latinamerikas ledare och samlande kraft. Han vill införa det han kallar det ”tjugoförsta århundradets socialism”. Men han saknar ideologisk skolning och har enbart ganska vaga idéer om att införa mer kollektiva samhällslösningar. Det viktigaste för Chávez är att bryta med nyliberalismen och minska USA:s inflytande på kontinenten. Därför försöker han sluta ekonomiska och politiska allianser med så många av grannländerna som möjligt, säger den bolivianske statsvetaren Carlos Cordero.

Bolivia är det land där Chávez har allra störst inflytande. Han stödde öppet kokaodlaren Evo Morales under presidentvalskampanjen 2005. Morales vann med bred marginal och inledde ett nära samarbete med Chávez så fort han tillträtt som president. Venezuela har bistått Bolivia med politiska rådgivare samt betalat en del av kostnaderna för den pågående alfabetiseringskampanjen och de kubanska läkarbrigaderna som verkar i landet. Chávez har även delat ut oljemiljoner direkt till kommuner i Bolivia, skakat fram krediter till mikroföretagare samt utlovat investeringar i naturgasproduktionen.

– Vi stödjer Chávez. Han vill liksom Simón Bolívar ena Latinamerika och frigöra oss från USA:s inflytande. För att göra det måste vi återta våra naturtillgångar. Chávez visade vägen genom att ta kontrollen över Venezuelas oljefyndigheter. Här har vi följt efter med att förstatliga vår naturgas, säger Gastón Cornejo, senator för Bolivias regeringsparti, Movimiento al Socialismo (MAS).

Evo Morales MAS-parti är inte ensamt i sin syn på Chávez. En mängd vänsterpartier och folkrörelser ser honom som Latinamerikas viktigaste motpol till USA och nyliberalismen. Att Chávez ofta gör kontroversiella uttalanden och till exempel förolämpar George Bush och vissa kollegor i Latinamerika gör inte så mycket, tycker Gastón Cornejo.

– Chávez är extrovert och gillar att skämta. Det är klart att han ibland säger för mycket och trampar någon på tårna, men det han säger är sant. Han må vara en pajas, men han är en intelligent pajas som vågar säga vad han tycker.

Hårda anklagelser från oppositionen

Oppositionen i de Chávez-”trogna” länderna har en rakt motsatt uppfattning om Venezuelas president.

– Chávez håller Evo Morales ”fånge” genom sitt ekonomiska och politiska stöd. Morales tvingas att stödja Chávez på den internationella arenan. Till exempel sade Bolivias utrikesminister att han upprättade diplomatiska kontakter med Iran efter påtryckningar från Venezuela. Snart kommer vi väl att bli ”vänner” med Libyen och Nordkorea också, säger en arg Roger Pinto, senator för högerpartiet Podemos i Bolivia.Evo Morales tar även efter Chávez auktoritära ledarstil, hävdar Pinto.

– Morales har blivit till ett hot mot demokratin, precis som Chávez i Venezuela. De försöker tvinga massmedia till tystnad och svartmålar oppositionen. Under militärdiktaturerna placerade generalerna ut stridsvagnar framför parlamentet. Idag tar presidenten hit 5 000 gruvarbetare för att stoppa oss i oppositionen från att ens ta oss in i byggnaden.

Roger Pinto syftar på händelserna i La Paz den 28 februari i år. Då hindrade regeringsanhängare högeroppositionen från att ta sig in till ett viktigt sammanträde i parlamentet.

En dalande stjärna?

Hugo Chávez försök att påverka politiken i grannländerna har dock flera gånger slutat med platt fall. Den peruanske systemkritikern Ollanta Humala och den mexikanske centervänsterpolitikern Andrés Manuel López Obrador förlorade presidentvalen i sina respektive länder med knapp marginal. Chávez hade offentligt uppmanat peruaner och mexikaner att rösta på ”sina” kandidater, vilket förmodligen bidrog till nederlagen. Statsvetaren Carlos Cordero hävdar att nationalkänslan är stark i alla kontinentens länder.

– Hugo Chávez vill skapa ”la Patria Grande”, det stora latinamerikanska fosterlandet. Men peruaner anser sig först och främst vara peruaner, liksom mexikaner anser sig vara mexikaner, och så vidare. Därför framkallar Chávez uttalanden en motreaktion. Folk tycker att han lägger näsan i blöt.

Venezuelas president har vid flera tillfällen lovat att stödja Evo Morales med vapen om den inhemska oppositionen skulle försöka avsätta honom. Uttalandena har väckt stor uppmärksamhet och betraktats som hotfulla av många bolivianer.

– Till slut märkte regeringen att det blev för mycket Chávez i Bolivia och att det påverkade Evo Morales popularitet på ett negativt sätt. För ungefär ett år sedan bad Morales Chávez att hålla tyst och inte komma på besök så ofta som tidigare.

I december förra året försökte Chávez ändra Venezuelas grundlag för att kunna väljas om på nytt när hans mandat går ut år 2013. Med mycket knapp marginal röstades förslaget ned. Det var första gången som Chávez förlorade en folkomröstning. Förlusten ger den inhemska oppositionen hopp inför nästa politiska drabbning i Venezuela – regionalvalen i slutet av 2008.

– Motgångarna på hemmaplan sätter käppar i hjulet för Hugo Chávez internationella planer. Men även hans hårda ledarstil och personlighet ligger honom i fatet. Chávez är inte demokrat, han är auktoritär och vill bestämma allt. Han är maktfullkomlig och vill inte lämna presidentposten. Många har börjat tröttna på honom. Chávez tyngd i Latinamerika kommer förmodligen att minska framöver, säger Carlos Cordero.

Chávez närmsta allierade i Latinamerika är vänsterregeringarna i Bolivia, Kuba, Ecuador och Nicaragua.

– Jättarna Argentina och Brasilien styrs av centervänsterregeringar som har goda förhållanden till Chávez. De är inte beroende av hans ekonomiska stöd på samma sätt som de mindre länderna och låter inte Chávez lägga sig i deras utrikespolitik.

– Chile och Uruguay styrs av marknadsvänliga vänsterregeringar som står på god fot med USA. De varken stödjer eller kritiserar Chávez.

– Högerpresidenterna i Peru, Mexiko, Colombia har samtliga anklagats av Chávez för att vara ”USA-imperialismens lakejer”. De har brutit de diplomatiska förbindelser med Venezuela under kortare perioder.

Martin Garat

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.