– Finländare förlitar sig på sitt förnuftskapital och ryssar på sitt känslokapital, deklarerade etnologen Helena Jerman med emfas när boken Suhteiden Venäjä publicerades för en tid sedan. Det fördes en ovanligt livlig debatt bland forskarna på platsen vid publiceringstillfället, både dem som medverkat i boken och andra.

Helena Jermans tes, som baserar sig på hennes forskning om ryssar i Finland, verkar kanske förenklande, men det finns säkert en viss grund för den: den lutherska religionen talar till förnuftet och den ortodoxa till känslan och religionen har satt sin prägel på samhället, oberoende av om de enskilda individerna är troende eller inte.

Kvinnornas rike

Boken Suhteiden Venäjä, som redigerats av Suvi Salmenniemi och Anna Rotkirch, behandlar de olika former av nätverk som fortfarande har så stor betydelse i Ryssland trots att planekonomin är borta. Det var ju planekonomin som misslyckades så kapitalt med distributionen av varor och tjänster att det uppstod nätverk där mänskor informerade varandra om var man kunde få den ena eller andra bristvaran. Också direkt byteshandel förekom. Paradoxalt nog kunde pengar spela en större roll än i marknadsekonomin, föräldrar kunde ge rubelkuvert till läraren i hopp om en positiv inställning till deras barn.

En vanlig strategi var att försöka skapa personliga kontakter med läkare, frisörskor och andra vars tjänster man var beroende av, man litade inte på att de så att säga ex officio skulle ta väl hand om en. Dehär nätverken har inte försvunnit fast planekonomin är borta.

Nätverken har huvudsakligen upprätthållits av kvinnor, med undantag för företagens inofficiella nätverk som upprätthållits av män (ofta med alkoholens hjälp, månne den behövs för att män ska få personlig kontakt med varandra?). Visst är det ju så också hos oss, men genom att de inofficiella nätverkens betydelse har varit och delvis fortfarande är så mycket större i Ryssland betonas kvinnornas roll för att hålla samhället och samlivet flytande där mer än hos oss. Det är förstås ingen slump att de flesta skribenterna i antologin är kvinnor. Att fältstudierna genomförts i St Petersburg är inte heller konstigt, det geografiska avståndet är inte så stort som det kulturella kanske är.

Viktiga grannar

Ett typiskt område där nätverken utvecklas är bostadshusen. Anna-Maria Salmi konstaterar att grannkontrollen, speciellt i kommunalkorna (de stora gamla lägenheter som flera familjer trängts in i) kunde ta på nerverna. De har numera till stor del avvecklats och nu är det fråga om mer normala grannkontakter som fortfarande kan vara besvärliga, men också – och oftare – nyttiga. Det handlar inte bara om att, som förr hos oss, låna en kopp mjöl eller liknande, utan utveckla grannförhållanden till ömsesidig nytta. Läkare och bilmontörer är naturligtvis de mest nyttiga och kan också räkna med omfattande gentjänster, som privatlektioner för sina barn (ett konkret fall i boken). Man kan också låna pengar av en granne, något som i väst inte ses som lämpligt.

Dessa grannkontakter kan med amerikanska begrepp klassas som ”känsloarbete” eller ”osynligt arbete” och det är till största delen kvinnor som står för dem och i så fall ser man det vanligen som en del av deras plikter. I den mån det är fråga om manliga insatser, som reparationer, ger man dem oftare ett värde i pengar.

Ett steg högre i hierarkin kommer man när det bildas en invånarförening för att sköta ett privatiserat hus (alltså något som delvis motsvarar våra bostadsaktiebolag). Då har man kommit in i det formaliserade medborgarsamhället, där kvinnorna fortfarande spelar en stor roll, men också männen är med. Enligt Rosa Vihavainen är stadens mål att tömma kommunalkorna fram till år 2016. De som inte velat flytta är huvusakligen gamla människor som blivit vana vid att ha mänskor omkring sig som de kan få hjälp av när det behövs. Invånarföreningarna är en övning i övergången till ett medborgarsamhälle och det tar naturligtvis sin lilla tid innan de fungerar smidigt.

Föga romantik

Många andra aspekter på nätverken tas också upp i boken. Den är lättillgänglig och belastas inte av fackjargong. Slutsatserna verkar genomgående rimliga. Det enda frågetecknet ritar jag för en hänvisning till en amerikansk antropolog som tror att läkaryrket har lägre status i Ryssland än i väst för den skull att läkaren identifierats som en representant för staten och att sovjetstaten inte uppfattats som moraliskt legitim. Dels tror jag att sovjetstatens legitimitet varierat starkt under åren, dels förstår jag inte varför just läkaren skulle ha kopplats så starkt till staten. Själv skulle jag tippa att skillnaden uppkommit genom att läkarna i väst till stor del verkat på den privata marknaden och kunnat få en hög lön, medan sovjetstaten prioriterade andra samhällsuppgifter. Bokens finska forskare förfaller inte till ett sådant klichémässigt tänkande som den citerade amerikanen.

Den fina pärmbilden, tagen (liksom andra bilder i boken) av Lena Malm, kan tillsammans med titeln leda tanken till romantiska relationer. De behandlas dock inte så mycket i denhär boken, mera i en annan färsk skrift som huvudakligen skrivits av Anna Rotkirch, Venäläiset perheet ja seksuaalisuus murroksessa, och utgivits av Befolkningsförbundet.

Suvi Salmenniemi & Anna Rotkirch (red): Suhteiden Venäjä, Gaudeamus 2008, 311 s.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.