Något hände med det finländska teaterspråket under 1960- och 1970-talet. En del av detta något var scenografen Måns Hedström.
I ett tidigt skede av boken Måns Hedström. Teatterin visuaalinen suunittelija. Teaterns visuella designer, framgår vanskligheten i att definiera Måns Hedströms yrkesroll. Titeln visuell designer var hans eget påfund och är väl det närmaste man kommer en definition som täcker bredden av hans arbete. Genom sin scenografi, sina kostymer och sina teateraffischer gjorde Hedström nämligen det visuella till en oumbärlig del av teaterprocessen.
Teatermuseets bok om multitalangen Måns Hedström (1943 – 2005) bygger på texter skrivna av hans familj, närmaste medarbetare och vänner. Genom anekdoter och minnen får läsaren en bild av Hedströms produktiva yrkesbana och också en inblick i hans person. Dessutom bjuder boken på ett digert bildmaterial. Texterna varvas med Hedströms skisser och affischer, samt fotografier från de otaliga föreställningar som den visuella designern satte sin personliga prägel på.
För Måns Hedström öppnades dörren till teatervärlden för gott genom arbetet för Studentteatern och Ylioppilasteatteri under 1960-talet. Regissören Kaisa Korhonen minns hur imponerad hon var av Hedströms söndervittrande möblemang som han hade konstruerat för Ylioppilasteatteris uppsättning av Brechts Pikkuporvarihäät (Småborgerligt bröllop). Och att göra möblemang föll väl den unga Hedström rätt så naturligt. År 1968 blev han nämligen färdig med sin inredningsarkitektutbildning vid Konstindustriella högskolan.
Tillsammans med Kaisa Korhonen var Måns Hedström också med och grundade Kom-teatern i början av 1970-talet. Hedström lade upp linjerna för Kom-teaterns estetik och utvecklade därmed sin egen syn på scenografi. I början saknade Kom-teatern spellokal och all rekvisita skulle rymmas i en bil, vilket passade minimalisten Hedström. Han skalade av det onödiga och arbetade med en ”osynlig scenografi” där skådespelaren stod i centrum. Måns Hedströms spartanska scenspråk förkroppsligade verkligen uttrycket ”less is more”.
Hedströms arbetsfilosofi gick ut på att utplåna gränsen mellan skådespelare och publik och hans speciella scenlösningar både chockerade och imponerade. Regissören Suzanne Osten, som arbetade med Hedström då han gjorde scenografin för Jösses flickor, befrielsen är nära år 1974 på Stockholms stadsteater, sammanfattar kollegan så här: ”Teatern är inte alltid radikal. Men Måns var. En stor radikal”.
Måns Hedström. Teatterin visuaalinen suunittelija är en bok man kan njuta av trots att man inte sett Hedströms hantverk på scen. Boken är vackert formgiven och det gläder mig att man fått med ett stort urval av Hedströms kännspaka teateraffischer. De personliga texterna om Hedström tecknar upp en viktig bit finländsk teaterhistoria. Det som ändå tydligast lyser igenom texterna är det enorma inflytande Hedström hade på många tunga namn i teatervärlden. Med några enkla streck på ett pappersark, med lite presenning på en scen kunde Måns Hedström beröra och uppröra både publik och bransch.
Måns Hedström. Teatterin visuaalinen suunnittelija. Teaterns visuella designer. Redaktör: Anneli Ollikainen, 2008 (Teatermuseet).
Isabella Rothberg
