Ett rättvist parti
har trätt fram. SFP har lånat rättvisemärkningen, eller snarare stulit den, eftersom de som ägnar sig åt rättvisemärkning på riktigt inte frivilligt lånat ut begreppet.
SFP har alltså registrerat webbplatsen www.rättvist.fi och ritat sig ett sigill som proklamerar att partiet är rättvist. I en annons deklarerar man: ”När du ser detta märke vet du att det är rättvisa politiker från ett rättvist parti som gör rättvis politik!” Sigillet och rättvis-orden är röda. Man kunde tro att viceordförande Nils Torvalds lyckats göra SFP till ett vänsterparti. Men så är det knappast.
Snarare kunde man tolka det som utslag av en hybris framkallad av partiets praktiskt taget enväldiga ställning i Svenskfinland. Den ställningen tycks få partiet att tro att det som far gör automatiskt är rätt, och också att vilja få alla andra att tro det.
Den riktiga rättvisemärkningen görs ju ingalunda av producenterna själva, utan av utomstående kritiska granskare som bedömer under vilka villkor t.ex. bananer odlas eller varor tillverkas. Vid SFP:s partidag häromveckan godkändes en motion om rättvisemärkning av porr, som skulle genomföras av ett internationellt organ. Men vem ska övervaka rättvisemärkningen av politiken?
Genom att låna denna term visar SFP att det bara har ett vagt begrepp om den riktiga rättvisemärkningen och inte bryr sig om att begreppet skadas av en så lös användning av det.
För vad skulle ett rättvist parti vara? Alla partier anser sig bedriva en rättvis politik, det är ju utgångspunkten för all politisk verksamhet, också t.ex. nazisternas. Ingen grundar ett parti för att verka för en orättvis sak. När ett parti påstår sig driva en absolut rättvis politik och framför det som en objektiv sanning, upphöjer det sig över alla andra – ett utslag av fundamentalism.
Självkritisk vänster
kan man däremot tala om, det visar t.ex. pamfletten Puolueiden kriisi, som presenterades i förra numret. Både socialdemokraten Lauri Holappa och Ruurik Holm från den vänsterförbundet närstående tankesmedjan Vänsterforum efterlyser en fördjupad analys av vart världen är på väg och ett seriöst programarbete.
Holm anser att SDP i praktiken anammat nyliberalismen, utom i arbetsmarknadsfrågor. Vänsterförbundet motsätter sig i princip en marknadsliberalistisk politik, men har inte kunnat utforma ett trovärdigt politiskt alternativ.
Holm medger att det inte är någon lätt sak. Man vågar inte göra något som kan leda till att kapitalet flyr landet. Kapitalets fria rörlighet har i sin tur säkrats genom så många internationella avtal att en ny politik förutsätter antingen ett internationellt samarbete eller ett betydande risktagande från en enskild nationalstats sida.
(Socialdemokraten Thomas Wallgren hävdar i sitt bidrag att det är tomt prat att nyliberalismen styr och motiverar detta med att det tvärtom bildats olika organisationer som reglerar den ekonomiska verksamheten, han tar WTO, olika regionala organisationer och EU som exempel. Det känns som ett tankefel – WTO och andra organisationer har ju just grundats för att avlägsna handelshinder och minska statlig reglering av ekonomin och också EU har uppvisat allt starkare tendenser åt samma håll.)
Holm ser det ändå som nödvändigt att arbeta för en kursändring både nationellt och transnationellt. Han efterlyser t.ex. ett nytänkande beträffande välfärdsstaten. Den var vänsterns stora projekt under 1960 – 80-talen och det enligt Holm viktigaste resultatet av ”vänsterns guldålder”. Han ser det ändå som problematiskt att välfärden produceras under statens ledning. I stället vill han att medborgarna själv ska få inflytande över hur de offentliga tjänsterna organiseras, utan att man går vägen över marknadsmekanismer och pengar.
En grundinkomst
vill Holm införa – den skulle minska beroendet av lönearbetet. Den skulle både möjliggöra en minimiutkomst utan tvånget att ta emot arbete och olika kombinationer av arbete och fritid. Holm ser som ett viktigt mål att öka ”tidsvälfärden”, som omfattar både fritid och en hyfsad arbetstid. Grundinkomsten ska dock inte ersätta arbete och behovsprövat socialskydd.
Risken finns dock att Holms grundinkomst torpederas av stadsaktivisten Eetu Viréns artikel där han efterlyser en metropolinkomst som skulle göra det möjligt att leva i en storstad utan löneinkomster. Argumentet för denna form av grundinkomst, som uppenbarligen skulle reserveras för helsingforsare, är något bisarrt: eftersom alla som bor i en storstad bidrar till att göra den attraktiv bör de också få ersättning för detta. Följande steg blir väl att kräva straffskatt av landsbor eftersom de inte är tillräckligt attraktiva?
Enligt Virén ”bekymrar sig numera alla som uppfattar sig som vänster – från gröna till socialdemokrater och den nya demokratiska vänstern – över de ’18-åringar’ som stannar på soffan för att dricka mellanöl eller far till Kuta Beach på Bali för att slöa om man tar i bruk en grundinkomst utan arbetsinsats”. (”Alla” vänstermänskor kanske inte har hört talas om Kuta Beach, men det finns faktiskt ett sådant ställe, man får över 24 000 träffar för det på svenska på Google!)
Eetu Virén har överhuvudtaget en mycket negativ uppfattning om vänstern, den är moraliserande, den intresserar sig för fel saker, den har fastnat i det gamla fabrikssamhället. ”Vänstermänskorna har blivit antingen hedervärda medborgare som driver samhällets helhetsintresse och goda mänskor som har de riktiga värderingarna, eller hopplösa och förbittrade mänskor som predikar om världens undergång.” Men Virén osäkrar sitt vapen varje gång någon talar om att hjälpa dem som har det sämre ställt.
I stället vill han skapa en ny rörelse som kämpar för det fria rummet i staden. Det innebär att man ska kunna leva i storstaden utan lönearbete, kollektivtrafiken ska vara gratis, likaså kulturtjänster, bostäderna ska vara billiga, övergivna hus ska kunna ockuperas, upphovsrätter och patent ska upphävas, klotter på husväggar m.m. ska tillåtas.
Detta kan ju vara ett meningsfullt program för en aktiviströrelse, men det gåtfulla är varför Virén vill göra detta till vänsterns huvudsakliga projekt, trots att han inte har just något till övers för den. Hellre kunde han kalla sin rörelse för anarkister eller autonoma.
Den italienska retoriken
kan vara en förklaring. Eetu Virén tillhör en grupp som kallar sig General Intellect, efter ett begrepp som Karl Marx använde i Grundrisse (fast Marx talade förstås om Allgemeine Intellekt – varför gruppen vill göra Marx till engelsman kan man undra). Gruppen kring Jussi Vähämäki och Akseli Virtanen har introducerat italiensk vänsterdiskussion i Finland och bl.a. lanserat begreppet prekariat hos oss. Speciellt verkar den ha inspirerats av filosofen Antonio Negri och gruppen Potere Operaio.
Den italienska vänstern är som bekant splittrad och vildvuxen och italienarna har sedan den romerska tiden varit retorikens mästare. Det betyder att de olika vänsterfraktionerna försökt profilera sig genom att utveckla sina egna teorier och begrepp och genom att polemisera mot varandra. Däremot är den italienska vänstern inte känd för att ha uppnått betydande resultat i den praktiska politiken. De anarkistiska och autonoma traditionerna i landet är också starka.
Eftersom Italien har denna rika teoretiska tradition kan det vara givande att ösa ur den och förmedla element ur den till oss. Men det är inte alltid som begrepp lösryckta ur sitt italienska sammanhang fungerar så bra i Finland. I General Intellects färska bok Vasemmisto etsii työtä (Like/Polemos 2008, 299 s.) beklagar gruppen t.ex. att nya rörelser alltför ofta ses som ensaksrörelser som representerar någon marginell sub- eller motkultur, ”inte som politiska aktörer som strävar efter ’proletariatets diktatur’ eller ens parlamentarisk hegemoni”. I Italien kan det kanske finnas rörelser som strävar till proletariatets diktatur, men i Finland blir en diskussion i sådana termer absurd. Inte blir saken klarare när man sedan beskriver de nya rörelsernas rekryteringsgrund: ”undergroundkonstnärer, sexuella minoriteter, kvinnor, svarta, miljöaktivister, studerande och liknande”. Dessa vill man i boken se som nya arbetarrörelser.
Boken känns som ett konsultutlåtande om Vänsterförbundets principprogram från 2007 (och kanske den i viss mån också är det, den har beställts av det partiet närstående Vänsterforum). Konsulterna har en bestämd uppfattning om världen och det visar sig att vänstern i Finland knappast på någon punkt uppfyller konsulternas stränga krav. Konsulterna rekommenderar en ganska total kursomläggning. Deras von oben-tonfall kan irritera (”vi betonar” är ett återkommande uttryck), men deras centrala tankegång är värd att fundera över.
Enligt dem borde vänstern ge upp tron på att mänskors välbefinnande kan styras genom statliga åtgärder och borde i stället låta dem bli – var och en – sin egen lyckas smed. Vänstern borde lägga av sin förmyndaraktiga inställning och acceptera t.ex. att mänskors dröm kan vara att konsumera en massa, det kan vara bra också för samhället. Gruppen noterar inte att det kan finnas miljöhänsyn som talar mot en hämningslös konsumtion, miljöaspekter figurerar inte alls i resonemanget. Den går också mycket långt i sin syn på att mänskors egen vilja ska respekteras: man ska inte hindra östeuropeiska kvinnor att komma till Västeuropa som sexarbetare eftersom de har det bättre här än hemma.
Vill mänskorna låta bli att lönearbeta borde de också enligt gruppen kunna göra det. Detta ska vara möjligt genom en grundinkomst som alla har rätt till, utan något villkor om samhällelig arbetsinsats, och som är så stor att man kan leva på den. Hur detta skulle fungera ekonomiskt har man inget annat förslag till än att Finlands bank trycker nya sedlar.
Pentti Linkola
skulle få slag om han läste General Intellects bok, men det gör han knappast. Häromdagen kom den tredje Into-pamfletten, Tere Vadén (red.): Linkolan ajamana (Into/Like 2008, 192 s.), som vi återkommer till senare. Sju skribenter analyserar Linkolas världssyn, både kritiskt och sympatiskt. Man kunde tro att Linkola och de operaismo-inspirerade finska debattörerna inte skulle ha just någonting gemensamt, men Olli Tammilehto kommer faktiskt på Linkola-bokens sista sidor in på arbetarnas självförvaltningsrörelse som var stark i Ryssland just före oktoberrevolutionen, men slogs ned av Lenin och Trotskij. Liknande frågor har också de operaismo-inspirerade ägnat sig åt.
Peter Lodenius
