Bildkonstakademins examensutställning är i år extra stor och utspridd på 5 platser i Helsingfors. Över 50 konstnärer utexamineras. Examensutställningen är ett mognadsprov.

Ett generellt drag är att tekniken inte alltid är finslipad i och med brist på resurser. Men om konceptet håller och mediet konstnären använder sig av inte dominerar över verket fungerar det i sin helhet. Konstverket måste också lyckas nå betraktaren. Så är fallet i Anssi Pulkkinens surrealistiska korridor i Bildkonstakademins galleri på Kaserngatan där jag håller på att tappa balansen. ”Monika Sosnowska” snuddar mina läppar när jag försöker stå där. Det hörs hur en man flåsande masturberar bakom en dörr i ändan av korridoren. Väggarna är gröna och rumskänslan ger mig nästan kväljningar.

Jag tvingas konkret in i ett barnrum under en föräldrakonflikt i Juhani Koivumäkis videoinstallation i Tennispalatset. Verket går under huden i och med att man kan känna igen bitar av sig själv i alla familjemedlemmar i videon. Pulkkinen och Koivumäki vågar ge av sig själva, därmed blir deras verk direkt mera påtagliga.

Utställningen visar att alla har mycket olika identiteter som konstnärer.

Många av verken innefattar social kritik. Detta är ett generellt drag i kulturen i stort men utställningen påvisar att det fortfarande bollas med den estetiska modernismen, även om den ständigt omvärderas. Detta syns tydligt inom måleriet, som för övrigt är den linje på akademin som fortfarande har det största elevantalet. Vid ingången till Tennispalatset har Toni Hautamäki täckt reklampelare med modernistiska rutor ”à la Juhana Blomstedt”. Målningarna i utställningen tenderar att vara stora till formatet. Topi Ruotsalainens mörka, känsloladdade målning av män i kostym i naturlig storlek ställer betraktaren inför ett utanförskap. Krister Gråhns traditionella realistiska teckningar i kol skiljer sig ur mängden. Gråhn lyckas förmedla mycket med enkla medel i och med att text och bild är i symbios med varandra via ironiska, samhällsgranskande meningar som fungerar som titlar.

Johanna Raekallios processartade installation i Galleri Välivuosi (tidigare Leena Kuumolas galleri) är koncentrerad kring ”det tredje alternativet” i vårt samhälle. I källaren kan man via hörlurar lyssna på fyra unga vuxnas olika åsikter kring politiska frågor och samhället. Konstnären är själv på plats som diskussionskoordinator i galleriet och jag upplever mig själv starkt som aktör i verket. Det vill säga genom vad vi diskuterar, hur mina tankar möjligen utvecklas och vad jag sedan skriver på väggen i galleriet. Detta är den klaraste formen av relationell estetik i utställningen. Men jag fastnar också för Eemil Karilas bidrag. Han ställer ut en dokumentation av ett pågående projekt, Culture Fusion Band. Det är ett musikprojekt med immigrantmusiker i Finland. Man kan inte undgå det komiska när en italienare allvarligt försöker sjunga en finsk tangolåt på italienska i videon som visas i utställningen. Kulturklyftorna visualiseras och hörs, den finländska kulturen granskas. Karila jobbar konkret med människan och belyser att konsten är en del av livet.

Bildkonstakademins examensutställning, Konstmuseet Tennispalatset, Bildkonstkademins galleri, Galleri FAFA, Galleri Välivuosi, till 15.6.

Camilla Wasastjerna

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.