Det var bokrea och jag bläddrade i en bok om Patti Smith. Fina svartvita fotografier från 1970-talet, tagna av Frank Stefanko. Fast det var Robert Mapplethorpe, senare känd för sina häftiga gaymotiv, som var Smiths hovfotograf. Med en enkel Polaroid knäppte han fotot som finns på pärmen av Horses från 1975. Stefankos bok skulle man gärna ha hemma hos sig. Fast förr eller senare skulle den försvinna in i bokhyllans glömska och kaos.
En klasskamrat, sjukpensionerad sedan många år, ringer upp mig i maj:
– Bob Dylan kommer till Finland. Har du tänkt gå på konserten?
Jag måste fundera en stund, innan jag svarar:
– Nej, jag lyssnar inte mera så mycket på hans musik.
Min klasskamrats röst låter sömnig. Hon vill helst prata om det förflutna, inte om nutiden. Minns du Ecko, matteläraren? Bor Pipa fortfarande med Kim? (Nej, inte sedan 1972.) Minnen från skolans trygga krets, det slutna klassrummet. Tänk att få återvända dit, att rista det magiska namnet i pulpetens lock: Bob Dylan.
Sedan blev man slungad ut i världen. Vet hon att en kompis dog i diabetes? Att en flicka från A-klassen drunknade? I något skede gav min klasskamrat upp: hon orkade inte mera arbeta, inte leta efter Lyckan, teckna och skriva dikter, sy fantasifulla kläder.
Jag hittar boken i min hylla: Daniel Kramers svartvita fotografier av Dylan. Jag har skrivit datumet 8.11.67 i boken. Vartenda foto är bekant, söndertittat. Redan som 13-åring översatte jag de långa och snåriga sångtexterna. Men blev det litet för mycket av Dylan i tonåren? Författaren Michael Cunningham slutade att lyssna på honom efter albumet Saved. För mig sade någonting stopp när en pojkvän triumferande plinkade på sin gitarr och sjöng alla de där misogyna sångerna: I gave her my heart but she wanted my soul. Yes I believe it’s time for us to quit. How does it feel to be on your own? Your saintlike face and your ghostlike soul … No, no, no …
I filmen I’m Not There var Cate Blanchett en exakt kopia av Dylan i Kramers bok: trådsmal, androgyn. Den lilla svarta tågluffaren Woody kunde ha varit en figur i en roman av Jack Kerouac. Patti Smith diggade också Rimbaud. Richard Gere rörde sig i Desolation Rows cirkusvärld. Men jag fattade inte alls att en av skådelspelarna var Brokeback Mountain-filmens numera saliga Heath Ledger. Jag fascinerades mera av Ledgers motspelare: Charlotte Gainsbourg som Dylans frustrerade flickvän.
I dag kollar jag Joan Baez på YouTube, en underbar inspelning av It Ain’t Me Babe från 1965. Och i dag lyssnar mina barn på reggaeversioner av Dylansånger. 12-åringen gnolar på Knocking On Heaven’s Door. Vilken fin tolkning Black Uhurus Michael Rose gör av The Lonesome Death of Hattie Carroll. Hattie, ett svart hembiträde, blev ihjälslagen av tobaksfarmaren William Zenzinger, som fick en sexmånaders fängelsedom. I sina protestsånger vädjade Dylan för rättvisare domslut, en rättvisare värld. Don Carlos Blowing In the Wind klingar skönt. Och J.C. Lodge får Don’t Think Twice, It’s All Right att verka mindre cynisk. I hennes Lovers Rock-tolkning blir det en bitterljuv sång om olycklig kärlek och om viljan att gå vidare i sitt liv.
Marianne Backlén
