Jag tycker om sensommaren: denna mognandets och fullbordandets årstid med dess mättade ljus och aning av vemod i luften, varma mörka kvällar, dammiga grönska. Vårens fågelkör har tystnat, blott en ensam lövsångare flöjtar melankoliskt i skogsbacken bakom torpet och rödhaken tickar nervöst, antagligen har hon ungar uppe i stenskravlet. Nu är det tillåtet att lata sig och skjuta upp till morgondagens morgondag allt man inte ids uträtta idag. Tidningarna blir slarvigt lästa, någon TV har vi inte på landet utan nöjer oss med radionyheterna, och knappt det.
Men ett spöke hemsöker min svenska sensommar. Det kallas FRA-lagen; den ger Försvarets radioanstalt, FRA, sanktion att spionera på all kabelburen teletrafik i Sverige. Lagen vållade storm när den drevs igenom i den svenska riksdagen före midsommar, och debatten har vägrat gå i dvala under sommaren som den svenska samhällsdebatten annars brukar göra mellan politikerveckan i Almedalen på Gotland i början av juli och medlet av augusti när den politiska hösten börjar. Då kommer med all sannolikhet den högljudda integritetsdebatt som startade i våras att återupptas med full styrka.
Annat är det i Finland.
Här tycks vi ta lugnt på att även vår e-post i stor utsträckning läses av FRA, eftersom en stor del av datatrafiken mellan Finland och utlandet går genom svenska kablar. Över huvud-
taget är finländarna ointresserade av att diskutera personlig integritet och övervakning. I början av juli kunde tidningen Keskisuomalainen berätta att Finland efter Storbritannien har flest övervakningskameror i förhållande till invånarantalet. Enligt polisen kan i princip vem som helst sätta upp en kamera var som helst. I samma veva föreslog den nyutnämnde polisöverdirektören Mikko Paatero att ett fingeravtrycksregister över alla vuxna finländare bör upprättas – en polismans våta dröm. Knappast någon reagerade. Den allmänna opinionen i Finland öppnade sömning ena ögat en kort stund, vände sig på andra sidan och somnade om.
Övervakning – vare sig det handlar om att läsa medborgarnas e-post, sätta upp kameror på offentliga platser eller registrera fingeravtryck och DNA – är och förblir ett demokratiskt problem. Tekniken har gjort massövervakning av medborgarna möjlig i en omfattning som antagligen skulle få den dystre östtyske Stasi-chefen Erich Mielke att sucka av avund i sitt helvete; och framför allt har övervakningstekniken blivit billig. Datorer, programmerade att reagera på speciella sökord, har ersätt de härar av angivare och ”speciella medarbetare” som Stasi tvingades ty sig till på den gamla onda tiden.
Idag åkte jag in till stan för att uträtta några ärenden: jag ställde bilen i ett parkeringsgarage i centrala Uppsala, smällde i mig en cappuccino på ett kafé och lånade Vladimir Sorokins roman I det heliga Rysslands tjänst på stadsbiblioteket. Eftersom jag betalade parkeringen med bensinkort, cappuccinon med Visa och registrerade boklånet på mitt bibliotekskort lämnade jag efter mig ett nätt elektroniskt spår av mina förehavanden denna regniga eftermiddag.
Någonstans, i anonyma oåtkomliga dataservrar, finns det elektroniska spåret efter mig kvar. Jag har ingen aning om var dessa data rent fysiskt ligger, vem som eventuellt har tillgång till dem och hur länge de finns kvar innan de eventuellt raderas.
Anonymiteten i den elektroniska övervakningen utgör i sig en del av det demokratiska problemet. Hanteringen av de inhämtade uppgifterna är en annan del: vad används informationen till, i vilken utsträckning och hur länge sparas den? Den svenska FRA-lagen är ett försök att rättsligt hantera dessa båda problem. Med all sannolikhet spionerade FRA – liksom underrättelseorganisationer över hela världen, med USA:s hemlighetsfulla och mäktiga National Security Agency, NSA, i spetsen – på inhemsk och utländsk datatrafik långt innan den dåvarande socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström framlade den första versionen av FRA-lagen. Lagförslaget var allt annat än oproblematiskt och kritiken blev i första vändan hård.
En omfattande övervakning av data- och teletrafiken ansågs nödvändig för att avstyra terrorhot och förhindra organiserad brottslighet, förklarade justitieministern. Det tror inte kritikerna. De befarar istället att lagen underminerar medborgarnas integritet och på sikt skadar den demokrati den sägs skydda.
Att myndigheter också i demokratiska samhällen kan tänka sig långt gående ingrepp i medborgarnas personliga integritet för att till exempel skydda oss mot brott är egentligen inte upprörande. Vi är i allmänhet beredda att försaka en del av våra frihet för att vinna rimlig trygghet – jag tror att de flesta tycker att det är okej med kameraövervakning längs vägarna om det kan rädda liv i trafiken. Men någonstans är det nödvändigt att dra en gräns. Den gränsen ska specificeras av oss, medborgarna.
Det som hände i Sverige illustrerar detta demokratiska dilemma. När den borgerliga alliansen fick makten vid valet 2006 ärvde den Bodströms förslag till avlyssningslag som sossar och moderater i princip varit eniga om. I våras framlade regeringen Reinfeldt en egen proposition till FRA-lag. Vänsterpartiet och miljöpartiet var emot, men det visste man från förut. Det viktiga var att sossarna teg. Av allt att döma skulle lagen gå att rösta igenom i riksdagen utan större bråk.
Då exploderade hela den svenska bloggosfären. Tidningar och etermedia tvingades haka på. Kritiken mot lagen växte, riksdagsbehandlingen ägde rum i full mediestorm och partipiskorna smällde. Mona Sahlin lovade att riva upp lagen om sossarna får makten efter valet om två år. Vad som händer med FRA-lagen återstår att se – det är inte omöjligt att den rivs upp av den svenska riksdagen i höst.
I Finland är acceptansen av övervakningssamhället större. När den tillträdande polisöverdirektören föreslog upprättandet av ett fingeravtrycksregister omfattande samtliga vuxna finländare luftade riksdagens dataombudsman vissa invändningar, i övrigt uteblev protesterna. Juristkåren teg, mig veterligen. Annars kunde ju en jurist ha upplyst Mikko Paatero om att hans förslag rimligtvis strider mot en av hörnstenarna i vår demokratiska rättsordning – var och en ska betraktas som oskyldig tills hans eller hennes skuld har fastslagits bortom alla rimliga tvivel.
Fingeravtryck tas i allmänhet på misstänkta i samband med brottsutredningar. Vad sänder det för signaler till medborgarna om polisen får rätt att ta våra fingeravtryck? Och vad är vi finländare för demokrater, som inte orkar protestera mot sådana förslag?
Det verkar som om vi har något att lära av svenskarna när det gäller att hävda demokratin.
Lars Sund
