“Vi har alla blandat blod”

Vad betyder WALTIC? Ett evenemang som återförde samhällsrelevansen till författaryrket? En överdådigt packad picknick-korg? Ytterligare ett västerländskt hjälpa-Afrika initiativ? En unik litterär festival där författare och översättare fick träffas utan masspublik, förlagen och försäljningen? Ett svenskt PR-jippo? Allt kommer an på vilket språk man talar.

Det enda säkra är att det är en fullständigt övermäktig uppgift att bevaka WALTIC. Fyra dagar som svällde över breddarna med 600 författare från hela världen och tre stycken lika världsomfamnande teman. Retoriken och sätten att förmedla budskapen varierade också mellan universitetsföreläsningar, dramatiska monologer med musikinslag, historieberättande, performans, intervjuer och paneldiskussioner. Efter dagsprogrammet (9–17) tog kvällsunderhållningen vid, fler författarsamtal och intervjuer på Kulturhusets tak och i Stadsbiblioteket. Sällan har man fått ut så mycket av 72 timmar.

Förutom det högintressanta programmet var WALTIC en konferens vars intention var att försöka leva längre än de dagar programmet pågick. Från WALTIC skickades en resolution ut till UNESCO, global press och Ban Ki-Moon.

Apan och fisken

Huvudtalare under den första egentliga konferensdagen var författaren Mia Couto från Moçambique. I sitt föredrag vände Couto ut och in på detta med läskunnighet. I egenskap av biolog får Couto resa en hel del på landsbygden i sitt land, och möter hela tiden människor som inte kan läsa böcker.

– Ändå vet de precis hur de ska läsa sin värld. I ett sådant universum är det jag som är analfabet. Jag vet inte hur jag ska läsa signaler i jorden, träden, djuren. Jag kan inte läsa moln och fastställa sannolikheten för regn. Jag vet inte hur man talar till de döda, och jag har tappat kontakten med förfäderna som ger oss vår känsla för evigheten. Under besöken till savannen lär jag mig att komma ut ur mig själv. I detta slags tillstånd är det inte bara jag som drömmer, utan jag blir drömbar.

Couto står också för den berättelse som, åtminstone på basis av pauskonversationerna, tycktes ha etsat sig fast hos varje WALTIC-deltagare.

”Allt utspelade sig i en liten by på landsbygden i Mocambique. Byborna skulle få rösta första gången, och en högt uppsatt politiker från huvudstaden hade tagit sig ut i periferin för att marknadsföra sig själv och sin kampanj. ’Jag är här för att hjälpa er’, sa han, och lovade vitt och brett vad han skulle kunna göra för folket i bygden. Efter det långa talet var det en gammal bybo som reste sig och sa ’Det här låter precis som historien om apan och fisken’. Politikern insisterade, och den gamle mannen berättade:

Det var en gång en apa som vandrade fram längs floden när han plötsligt fick syn på en fisk. Apan blev förskräckt och tänkte att det var bäst att hjälpa det stackars djuret som ju höll på att drunkna! Apan tog ett fast grep om fisken och lyfte upp den ur floden. Fisken kämpade emot, och apan tänkte ’Oj, vad lycklig den blev!’. Bara en kort stund senare dog fisken, varpå apan tänkte ’Asch, om jag bara kommit lite tidigare så hade den klarat sig’”.

Identitetsfixering

Vad göra med ord som dyker upp om och om igen, som en trasig skiva.

En intervjuare inleder med ”Ja men det här med identitet då …?”, och sedan ännu en gång, nästan vädjande, ”Men något slags identitet…?”.

Nawal Al-Saadawi är beredd och ger sig genast i kast med en motattack:

– Det finns ingen ren identitet. Vi har alla blandat blod, ju mer desto bättre. Alla koloniala system har försökt föra oss bakom ljuset genom att använda ord som identitet. Jag är inte ens en ren kvinna, utan har också manliga hormoner. Ren identitet är rasism.

Mera uppgiven inför alla identitetsfrågorna verkar Jamaica Kincaid vara:

– Jag har ingen identitet, och är misstänksam mot hela konceptet. Alltid när identitet lyfts upp på agendan börjar jag undra vad som egentligen är i görningen. Och dubbel identitet låter som om man var i obalans och måste bli fixad! Jag blir faktiskt mer intresserad av att få veta: Vad förväntas det av mig när du frågar så där? Jag måste också säga att jag inte tycker om att bli utfrågad om dubbel identitet – jag tror att vi alla har fragment av varandra inom oss.

Nawal Al-Saadawi nickar med eftertryck och berättar att ingen under hennes barndom tog upp begreppet identitet bara för att hennes bästa väninnor i skolan var den koptiska Isis och den judiska Zara.

– Identitet är bara ett politiskt redskap som används för att splittra oss, konstaterar Al-Saadawi.

Varför denna tokbesatthet, kan man fråga sig, när de flesta talare tydligt signalerar att de upplever konceptet identitet vara ett trubbigt och oanvändbart tankeredskap.

Läskunnighet

som fetisch

Underverken fortsätter. En morgon vaknar man, och så är Gayatri Spivak där.

Jag lyfter alla mina hattar för att man också bjudit in röster som

man på förhand visste att skulle ställa sig kritiskt till WALTIC:s behjärtansvärda målsättningar.

Spivak inleder med att be om ursäkt för att hon kommer att vara kritisk, och påminner att hon är det just för att hon tar arrangemanget och sin uppgift på största allvar.

Spivak påminner om att vi talar utifrån en Davos-kultur som legitimerats av World Social Forum. Det hela baserar sig på uppfattningen att eftersom vi är bättre så måste vi ge.

– Ännu mer fruktansvärd är formuleringen som man i USA kan höra bland överklassinvandrare, och det är ”give back”. Vi vill lösa fattiga människors problem med fjärrkontroll. Vi är självutnämnda moraliska entreprenörer och vi gör begrepp som utveckling, hälsa och läskunnighet till fetischer.

Eileen Julien från universitetet i New Orleans understryker samma sak.

– Ingen civilisation kan ge en gåva till en annan, ingen civilisation kan dela med sig av utveckling eller läskunnighet.

Man pendlar mellan känslor av optimism och hjälplöshet. Hela den här uppslutningen känns nästan magisk.

En kvinna kommer fram och berättar mycket upprört att hennes man sitter fängslad för sina skriverier – men nej, jag vet inte hur man får ut människor ur fängelser i Bangladesh.

På bordet bredvid står WALTIC resolutionen, dokumentet som väntar på deltagarnas namnteckningar.

Visst kan jag underteckna. Iväg ringlar våra bomärken till höga potentater.

Framtiden får utvisa vad ordet WALTIC kommer at ha för värde.

WALTIC (Writers and Literary Translators International Congress) arrangerades den 29 juni – den 2 juli på Folkets hus i Stockholm. Deltagarna bestod av över 600 författare och översättare från hela världen. WALTIC tog ställning för ökad läskunnighet i världen, yttrandefrihet och ett starkare skydd för författarens rättigheter, och utmynnade i ett dokument som efter konferensen skickades till media i hela världen, samt till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Planer finns på att anordna WALTIC igen år 2010 eller 2011. År 2008 var temat ”The value of words”. Som primus motor för evenemanget fungerar författaren Mats Söderlund.

Heidi Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *