Jag är ju en sån där kultursnobb som inte tittar på Idol (eller Let’s Dance för den delen). Därför blev det något av en chock när lundatösen Amanda Bengtsson (nu Jenssen) plötsligt uppträdde på den svenska Grammisgalan (jo, jag tittar faktiskt på den).
På scenen stod en uppenbarelse: den mest blonderade blondin i röd, tajt, strax över knäet kort klänning, röda, högklackade skor och röd läppstiftsmun. Och som hon tog i när hon sjöng singellåten ”Do You Love Me”! Så mycket att sången och kompet kunde hamna bredvid varann, i varsin tonart.
Sen kom Amanda Jenssens debutalbum, Killing Your Darlings (Epic), som fick snurra om och om igen i bilens CD-spelare. Jag lyssnade, log och skrattade – tills jag tystnade och började lyssna ordentligt. Där fanns ju något … enastående. Hon var … en personlighet. Hon sjöng och spelade över … medvetet. Så smart och proffsigt.
Musiken är egentligen inte min genre: ett slags evigt mondän och lyxig glampop med fyndiga ordval i de engelska texterna och småstölder à la Per Gessle i de catchiga melodierna. Också i studion har hon tagit i. Amanda kan skrika sig ur vilken tonart som helst och glida mellan tonerna som Bambi på isen.
Det gör ingenting. För vart rösten än tar vägen så ropar och viskar hon – det kan hon också – med attityden att jävlaranamma jag ska minsann ta mig in i show business och inget kan stoppa mig. Ur vägen! Vilken pondus! Så stor vilja! Det kallas ung kvinnokraft.
Amanda Jenssen får mig att tänka på Grace Jones och Marilyn Monroe, om den senare haft en chans att styra sin karriär. Tänk en skånsk Marilyn Monroe årgång 2008. Wow! Jag har också lyckats få tag på en massa demolåtar med Amanda. Inspelad ”at home” var hon ju något helt annat: en kvinnlig singer / songwriter till akustisk gitarr.
Och när jag gick in på www.amandajenssen.com (nätsida för Amanda-fans) och kollade hennes Idol-framträdanden så upptäckte jag ju också – äntligen! på tiden! – vilken bredd hon har. I Idol sjöng Amanda allt från den unga Elvis Presley-låten ”That’s Allright Mama!” över ”You Really Got Me” (The Kinks), ”Born To Run” (Springsteen), ”Dream A Little Dream Of Me” (Ella Fitzgerald) och ”Hallelujah” (Leonard Cohen) till den äldre Elvis-låten ”Suspicious Minds” med samma stora – ja gigantiska – attack, inlevelse och uttryck.
Bengt Eriksson
