Årets Flowfestival var präglad av expansion och utveckling. Det var tillväxt i både kvalitet och kvantitet. Artistutbudet blev både bredare och bättre än tidigare år, och festivalområdet ökade med en tredjedel. Utökningarna utklassades egentligen bara av prishöjningarna sen förra året, som för en tredagars biljett gick på 10 euro.
Flow är på många sätt ett röjarprojekt. I två etapper har man introducerat och tagit i bruk nya områden i stadsrummet (gården mellan Konstakademin och Kuudes Linja samt Edesviken) och redan från första början har man bjudit på ett utbud av ”urbanmusik”, som uppmätt den höga standard Helsingfors växande trendscen (hipsters!) förtjänar. Oupptäckt stadsutrymme har fyllts med högklassigt program. Snacka om social statushöjning av ett stadsområde alltså.
”Social statushöjning av ett stadsområde” är precis hur svenska Wikipedia översätter termen gentrifiering i folkmun. Teorierna om gentrifiering är många och brokiga, men de som ger ordet en negativ konnotation brukar koppla begreppet med en process där ett lågstatusområde genom kreativ verksamhet av studerande, immigranter, konstnärer och andra prekära, får högre status bland medelklassen och investerare. Den höjda statusen innebär högre hyror, dyrare basvaror, snofsiga kaféer och slutligen en omstrukturering av områdets sociala sammansättning.
Den här beskrivningen stämmer knappas direkt på Flow. Inte ens gnällvänsterns gnälligaste gnällare kan väl förneka att Flow är ett enormt tillskott till Helsingfors kulturutbud. Men festivalen saknade inte lindriga drag av social segregering för det. Samtidigt som biljettpriserna steg och man fick hosta upp fem euro för 0,44 liter öl, gick Flow av de slutsålda biljetterna att döma mycket på plus i år.
Många av artisterna som uppträdde på Flow är modellexempel på skicklig och kontinuerlig social ”content production”, eller biopolitisk produktion. De skapar allt från musik och stil till facebook-grupper och affischer själva. De producerar och reproducerar oavbrutet det coolaste coola och hetaste heta. De, eller faktiskt också alla vi som deltog på festivalen, är upplevelsekapitalismens förtrupp som skapar marknader för adidas-dojor, rayban-brillor och dyr fosters-öl. Flow-arrangörerna är inte ensamma om att röja ny mark för exploatering, av det ena eller andra slaget.
Frågan är i vilken utsträckning stadens massiva projekt, sådana som Citybibban, Edesviken och Fiskehamnen går i riktning mot mingel för trendsetters, och i vilken mån staden förblir ett öppet utrymme. Flow var ett pangevenemang men trots det fanns det många för vilka den enda vägen in till det roliga var över stängslet.
Flowfestival ägde rum 15-17.8.
Mikael Brunila
