Halvtannat decennium efter sina kolleger i Finland upprepade de amerikanska bankirerna i sin girighet deras klassiska misstag: att ösa lån på usla säkerheter.
Enligt ekonomins lagar borde detta leda till en schumpetersk kreativ destruktion. Kapitalismens asgamar övertar konkursbona och får dem att frodas som Fågel Fenix i askan.
Men nej. Federal Reserve tillämpar den sämsta formen av socialism: den socialiserar förlusterna. USA:s skattebetalare får bistå bankirerna med belopp som tvingade kongressen att höja taket för statsskulden med 800 miljarder dollar till 10,6 biljoner.
Det är pengar, det.
Marknadsekonomin har erkänt sitt definitiva nederlag. Den reglerar inte sig själv, tvärt-
emot vad det står i böckerna.
Av Finlands tre ekonomiska genier har Pentti Kouri försvunnit i kulisserna efter att ha misslyckats med att köpa Finland. ”Bjöna” Buntasson Wahlroos ägnar sig åt det han kan bäst, att skyffla pengar i egen ficka.
Återstår nästa ekonomipristagare: Bengt Holmström. MIT-professorn som skall piska elithögskolan Aalto till nya, skummande vågkammar.
På nittiotalet försvarade Holmström företagschefers fallskärmar och optioner med att de lockar dem att ta risker som är nödvändiga för företagens lönsamhet.
Nu ser vi vad risktagningen har lett till. USA:s skattebetalare får rädda bankirerna, samtidigt som de ser värdet på sina hem rasa.
Holmström lär vara specialist på “moralisk hasard”, d.v.s. faran med att låta penninghanterare synda på nåden. De kommer alltid att göra det på nytt, så länge pappa staten betalar.
Pengarna till risktagningen kommer från placerarna. De tar desto större risker ju mera de har att vinna.
28 procents skatt på kapitalinkomster lockar till risktagning, och blåser mera luft i kreditbubblorna.
Det är inte det värsta. Det är uppenbart orättvist att folk som gör pengar på pengar betalar 28 procent i skatt och de som gör pengar på arbete upp till dubbelt mera.
Men om allt detta inte går in i finansminister Jyrki Katainens skalle kan ingenting göras. Om han inte förstår det av sig själv går det inte att förklara.
Hans och samlingspartiets system är enkelt; den privata sektorn får vinsten och den offentliga – skattebetalarna – står för de realiserade riskerna.
Så gick det i Finland i början av nittiotalet. Det är riskhantering, det.
Per-Erik Lönnfors
