Vid lördagens generalrepetition inför måndagens uruppförande av den nya finländska operan Anna-Liisa, komponerad utgående från Minna Canths pjäs med samma namn, är stämningen starkt laddad. Det tycks vara den gemensamma uppfattningen, överenskommelsen, att det verkligen är nu det gäller. Kompositören Veli-Matti Puumala har tonsatt klart, efter tio år har han jobbat fram både musiken och texten – och denna gång har han även hittat människorna att jobba med, till skillnad från festivalen i Nyslott för fem år sedan, till vilken Jorma Hynninen ursprungligen beställde verket.

Genom stycket visar sig Puumalas sprudlande skaparkraft, djuptgående musikaliska förståelse samt hans sinne för både humor och god smak. Det till en början aggressivt och förtrollande tekniskt modernistiska stycket, med sina på papper oerhört svåra (närmast löjliga) figurer, förvandlas med grace till ett tillstånd där lyssnaren flyter förtjust i det uppbubblande skrattet, orsakat av genialiteten i musiken och precisionen i såväl orkesterns som solisternas begåvning, för att i nästa stund inse allvaret, den kraft som döljer sig bakom den enkla ramberättelsen. Den ursprungliga pjäsen upplever en renässans, den föds om till något större, något definitivt vackrare. Dirigenten Jan Söderblom styr över det till synes översvämmande, tämjer det, men endast så mycket att det inte skall svälja åhöraren. Solisterna får sväva högt ovan (stämman i titelrollen är på sina ställen förstummande svår och imponerande), men alltid inom ramen av taktarterna som inte förlåter något, inte en millisekunds lapsus: Finlands främsta operasångare bemästrar sina partier utan att den minsta aning av ansträngning når ut till publiken. Musiken fluktuerar mellan stilar och århundraden, högt och lågt; en kort stund erbjuder den allt av värde. Anna-Liisa är klassisk opera, med klimax och katharsis som verkligen berör, får det att sjuda i ryggmärgen. Puumala, solisterna och Tapiola Sinfonietta har skapat finländsk musikhistoria.

Tyvärr har regissören Erik Söderblom valt att placera den teatrala delen av verket i ett Marimekko-fanskap av rang: estetiken i scenografin är fruktansvärd, sommarteater. Det fåtal element som bygger upp illusionen kunde i sig själv fungera – trots att det inte handlar om något direkt nyskapande – ifall de inte vore överdragna av den motbjudande smaklöshet som ofta verkar drabba den finländska teatern, inte operan. Det visuella borde i ett sådant här fall tonas ner, för att inte störa musiken. Detta har säkerligen varit tanken (med de svartvita dräkterna och den i och för sig rätt stämningfulla ljussättningen), men ändå känns det för det mesta endast billigt, som ett grovt stilbrott.

Lyckligtvis kan publiken blunda och glömma, eftersom musiken både bär och lyfter. Vi får hoppas att någon åtar sig att spela in detta verk snarast möjligt.

Veli-Matti Puumala: Anna-Liisa. Dirigent: Jan Söderblom. Orekester: Tapiola Sinfonietta. Regi: Erik Söderblom. Scenografi: Teppo Järvinen. I rollerna: Helena Juntunen, Ville Rusanen, Sanna Kurki-Suonio, Jorma Hynninen m.fl. Alexandersteatern 18-24.8.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.