Vad sker i Turkiet?

– den frågan har blivit alltmer aktuell de senaste månaderna. En utmärkt bakgrund ger boken Turkki – Euroopan rajalla? som kom ut förra hösten (Gaudeamus 2007). Den ger svar på frågor man ännu inte vid den tiden förstod att ställa, men som nu känns centrala. Detta visar att den nuvarande tillspetsade situationen inte uppkommit genom en slump (t.ex. personliga egenskaper hos ledande figurer), utan bottnar i historiska och sociala mönster som är unika för Turkiet. Boken har redigerats av fem Turkietkännare – Anu Leinonen, Tuula Kojo, Mervi Nousiainen, Sampsa Peltonen och Lauri Tainio – och består av artiklar skrivna av turkiska akademiker de senaste åren och kompletterande faktarutor. Resultatet är en ypperlig handbok.

En viktig orsak till bokens tillkomst är förstås förhandlingarna om ett turkiskt medlemskap i EU. Redaktionen konstaterar i sin inledning att Turkiet fortfarande har stora utmaningar att klara av innan medlemskapet kan bli verklighet.

”Trots omfattande reformer finns det fortfarande brister i den turkiska demokratin: islamister och sekularister kämpar mot varandra; problem finns fortfarande i lagstiftningen, också i grundlagen; situationen beträffande de mänskliga rättigheterna har förbättrats bara långsamt och vacklande; man tvistar fortfarande om minoriteternas rättigheter; i jämställdhetsfrågor har ingen tillfredsställande lösning uppnåtts. Demokratiseringen har varit ojämn och besvärlig, vilket bl.a. berott på den officiella statsideologins förstelnade dogmatism, medborgarsamhällets svaghet och de utbredda västfientliga och nationalistiska attityderna.”

För hundra år sedan

– i juli 1908 – utbröt den ungturkiska revolutionen och mycket i dagens situation i Turkiet kan spåras till det ungturkiska decenniet 1908–18 och Mustafa Kemals styre som så småningom följde. Republiken ärvde från det osmanska imperiet den ledande eliten – tjänstemännen och militärerna – liksom också elitens värderingar: en samhällsuppfattning där staten stod i centrum, en stark tro på upplysning och utveckling, elitism och misstro mot massorna. ”Dessa drag präglar fortfarande den turkiska eliten”, konstaterar redaktörerna.

Mustafa Kemal stärkte ytterligare dessa attityder. När släktnamn infördes valde han namnet Atatürk, turkarnas fader, och denna paternalistiska inställning har präglat regimen i Turkiet till den dag som är. Han moderniserade landet med hård hand. ”Under Atatürks ledning skapades också en auktoritär statsideologi som betonade landets enhet och genomsyrar Turkiet än i dag. Vanliga mänskor tyckte inte om kemalisternas reformer och i en demokrati hade det varit svårt eller t.o.m. omöjligt att genomföra dem. Kemalisterna etablerade en auktoritär förvaltningsstruktur i Turkiet och offrade folkväldet för att genomföra en snabb modernisering. En formell demokrati med parlament och val upprättades, men i verkligheten koncentrerades all makt till Atatürks Republikanska folkparti (CHP). Eliten trodde sig veta vad som var bäst för folket.”

I militärkuppen 1980

befästes denna inställning. Armén tog under general Kenan Evrens ledning makten efter en period av delvis våldsamma konfrontationer mellan höger och vänster. Partierna förbjöds, ledande politiker fängslades och medborgarnas påverkningsmöjligheter begränsades. Med hänvisning till att landet förirrat sig från den väg som Atatürk utstakat lät militären utarbeta en ny konstitution som skulle göra sådana misstag omöjliga i framtiden. Politisk verksamhet tilläts på nytt, men med stränga randvillkor. Ett var landets nationella enhet, vilket bl.a. innebar att det blev förbjudet att tala kurdiska. Förbudet mot allt som kunde ses som kritik av ”turkiskheten” ledde till begränsningar av diskussionen också inom majoritetsbefolkningen. Ett annat randvillkor var bevarandet av landets sekulära natur, vilket innebar att religiösa kännetecken inte var tillåtna i det offentliga livet och att staten reglerade de religiösa samfunden. Detta har bl.a. tolkats så att valet av den nuvarande presidenten Abdullah Gül kränkte konstitutionen eftersom hans hustru använder huvudduk.

Vid sidan om religion och kurder såg armén också den radikala vänstern som sin och samhällets fiende, men här formulerades inte några strikta randvillkor.

För att garantera att dessa riktlinjer följdes gavs konstitutionsdomstolen vida befogenheter att t.ex. förbjuda partier och armén fick en ställning som överdomare genom det nationella säkerhetsrådet. Detta innebar t.ex. att kurdfrågan inte kunde diskuteras politiskt, eftersom armén såg den som ett säkerhetspolitiskt problem som bara den själv kunde hantera.

Låsningen befästes ytterligare genom en antagligen unik bestämmelse om att de grundläggande principerna (alltså randvillkoren) gäller för evigt (om de inte upphävs i en ny militärkupp) – en fundamentalism av närmast religiöst slag.

Kemalismens grundelement

är nationalismen och bildningsidealet, skriver samhällsvetaren Ahmet Insel i sin artikel i boken. Men med tiden förenklades nationalismen till en omsorg om statens styrka och bildningsidealet glömdes mestadels bort. Kemalismen förvandlades från en reformideologi till en statskonservatism som nöjde sig med att övervaka samhället. Insel förklarar det med elitens traumatiska upplevelser av det osmanska rikets sammanbrott och förlusten av större delen av dess territorier, speciellt på Balkan, därifrån en inte obetydlig del av eliten kom. ”Erfarenheterna påverkade länge elitens attityder och gjorde kemalisterna med årens lopp rentav neurotiska.”

I det första skedet genomfördes en mängd reformer snabbt och beslutsamt. Man försökte skapa ett modernt samhälle och en modern mänska vars seder och kultur man ville forma utgående från statens behov. Den turkiska och den ryska revolutionen hade en hel del gemensamt och fram till 1980-talet spelade staten en stor roll också inom den turkiska ekonomin. För kemalismen var en enhetlig identitet viktig. Ett parlament upprättades visserligen redan 1920, men det fungerade tydligen inte till full belåtenhet, för till det andra parlamentet valde Atatürk och hans närmaste män kandidater och bestämde vem som kom in i parlamentet. Väljarnas vilja var underordnad statens högsta ledning.

Kemalismens ideologi har sammanfattats i de sex pilarna: republikanism, sekularism, nationalism, populism, etatism och reformism/revolutionism. Demokrati i egentlig mening ingick inte bland målen. ”Den kemalistiska filosofin kunde inte helt förneka demokratin, men den reducerade demokratin till populism och begränsade den med sekularismens princip. Skyddet av den sekulariserade republiken sågs nämligen som viktigare än folkväldet /…/ Man hör fortfarande ur kemalisters mun tesen att demokratin måste begränsas eftersom folket ännu inte är färdigt för den.”

Paternalismen

är fortfarande ett karakteristiskt drag hos kemalisterna. Staten sågs i tiden som ”folket församlat kring sin far” och fortfarande används uttrycket ”För folket trots folket”. Kemalisterna anser sig enligt Insel ha rätt att forma samhället enligt sina egna önskemål. Också staten är ett föremål som kan ägas och den ägs av den statliga eliten. Uppfattningen om kemalisternas äganderätt lever fortfarande stark.

Mustafa Kemal ville europeisera Turkiet. En kemalistisk parlamentariker uttryckte det på 30-talet såhär: ”Vi har två samhällsklasser: den västerländska och den österländska. Vi vill att alla klasser blir mer västerländska, men vi vill inte ha västerländska klassjukdomar.”

Också den österländska klassen har blivit mer västerländsk, en oundviklig utveckling i dagens värld, inte enbart ett resultat av kemalistisk politik. Det har dock ur den ursprungliga elitens, de ”vita turkarnas”, synvinkel fört med sig vissa problem. Så länge det bara har varit en begränsad grupp som uppfyllt kriterierna för att tillhöra eliten – vara sekulariserad, ha en viss utbildning, ha en västerländsk livsstil – har det varit lätt att behålla makten hos en liten krets.

En misstänksam utomstående kan t.o.m. undra om sekularismen kanske betraktas som så viktig för att man genom den behändigt eliminerat kanske 90 procent av befolkningen från maktens innersta kärna.

Vid en konferens om det kurdiska problemet i början av juli förklarade guvernören i provinsen Bolu, Halil Ibrahim Akpunar, att det inte fanns någon motsättning mellan turkar och kurder eller mellan sunnimuslimer och aleviter (en med shiiterna besläktad inriktning inom islam). Enligt honom handlade allt om demokratins kris, ett krig mellan folket och en klick på omkring 5 000 personer som han betecknade som den ”byråkratiska eliten”. Guvernören slutade med att säga: ”Jag vill leva i ett verkligen demokratiskt land. OK, det behöver inte vara så bra som Tyskland, men jag vill ha en demokrati på Greklands nivå och jag vill ha den nu. Jag är 45, vad gör jag med demokrati när jag är 70?”.

Akpunars ord inger hopp om nytänkande, men i allmänhet verkar eliten i Turkiet göra som hotade eliter i allmänhet gör, den sluter leden mot ”fienden” – den nuvarande krisen i landet är ett utslag av just detta.

Ett annat problem för denna elit är att emanciperingen inte automatiskt fört med sig ett förvästligande, utan att ”östliga” symboler som kvinnors bruk av huvuddukar och traditionell turkisk musik också blivit synligare i offentligheten. De ”västliga” symbolerna har därför inte längre samma självklara statusställning.

Auktoritär demokrati

är ett ideal för både höger- och vänsterkemalister, som på många andra punkter kan ha nog så delade åsikter. ”Disciplinerad frihet” och ”ett välorganiserat samhälle” var kemalistiska ideal, liksom kravet på villkorslös underkastelse under staten. Kemalismen var inte någon populistisk rörelse som skulle ha grundat sig på en mobilisering av massorna, som t.ex. peronisterna i Argentina. Kemalismens populism var inte aktiverande utan förmyndaraktig, skriver Insel.

Under 50-talet stelnade kemalismen till ett försvar av status quo och Insel kallar den därefter för atatürkism. Signifikant för den är arméns allt starkare roll som den förstelnade och förytligade ideologins väktare. I stort sett alla politiska ideologier har tvingats in under atatürkismens tak, vilket lett till att politiken blivit opolitisk. ”Man kan därför se atatürkismen som ett svart hål som suger i sig all politisk energi men inte själv producerar någon,” avslutar Insel sin artikel, som visar varför demokratin fortfarande är en nyckelfråga i förhandlingarna om ett turkiskt medlemskap i EU.

Orientalism

skyller politologen Hakan Yilmaz däremot på när han granskar kritiken av Turkiet inom EU. I sin artikel om ”Turkiet vid Europas gräns” utgår han från att Turkiet har en självklar rätt att ansluta sig till EU och också att ställa sina egna krav på unionen: ”Den europeiska kulturen är ännu inte färdig, utan befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Därför bör den turkiska kulturen inte ses som en främmande som vill flytta in i ett färdigt hus, utan som en granne som vill föra fram sin egen åsikt om det hus som är under byggnad, cementens sammansättning, arkitekturen, dekorationerna och invånarna.”

Vill Turkiet med i EU är en så styvnackad inställning till skada och kraven på en demokratisering kan inte avfärdas som utslag av orientalism.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.